tisdag, september 11

Att tända ett ljus

Idag skriver vi den 11 september. Det är sex år sedan attentaten i USA och fyra år sedan Anna Lind dog. Det är inte utan att dagens datum känns lite ödesmättad. Jag kommer exakt ihåg vad jag gjorde den här dagen för sex år sedan. Gör du? Däremot har jag inte något klart minne av vad jag gjorde för fyra år sedan. Det finns andra dagar som etsat sig fast i minnet betydligt klarare sedan dess. Det är väl så med minnen, gamla ersätts av nya, allt eftersom de nya blir viktigare och större.

Idag när jag vaknade var det mörkt ute och nu menar jag inte bara grådassigt utan nattmörkt. Jag vaknar nästan alltid vid exakt samma tid, alldeles oavsett vad klockan är ställd på och det gjorde jag idag med. Jag förstår inte hur det kan skilja så mycket på en enda dag? Jag kan inte påstå att mitt magonda blev bättre av morgonmörkret, tvärt om. Jag vet, jag tjatar om detta men... jag verkligen avskyr den tid som kommer nu, detta ständiga mörker, solen dold bakom tunga moln, regn, rusk, kyla... och... mörker som inte ens lättar under dagen.

Jag vet, man ska inte förbanna mörkret utan tända ett ljus. I mitt fall skulle det innebära att jag börjar lära mig att leva med mörkret och anpassar mig till det. Problemet är bara att jag inte ens vet vad det är jag ska lära mig för att anpassa mig... Jag vet att det finns människor som tar sig från punkt a till b trots att de inte ser så jag antar att det ska gå och att det går att lära sig... samtidigt undrar jag... jag menar... hur mycket SKA man kunna klara? Utan hjälp? Vilka krav ska jag ha på mig själv? Och om jag inte fixar en sak, är jag då... lat? Dum? Ovillig att lära mig? Eller är det jag som har för höga krav på mig själv?

Jag menar... helst skulle jag vilja att allt var som förut, att allt var möjligt och innerst inne finns det också en röst att som säger att det är så, det handlar bara om att lära om sig och hitta nya sätt... och om jag inte kan lära mig så är det fel på mig. Samtidigt så finns en annan del som säger att... det kanske inte är så... Hur gärna jag än vill... Det kanske finns gränser. Det kanske finns sådant som ÄR omöjligt... Och samtidigt igen, så finns en tredje röst som envisas med att inte ens kännas vid de nya förutsättningarna, inte erkänna problemet utan bara sticka huvudet under sanden och utveckla en alldeles fantastisk förmåga att ständigt undvika allt och alla situationer där problem uppstår...

Jag önskar någon kunde ge mig ett facit, någon slags... studiehandledning med klara mål och tydliga, punktliga tider och inte bara säga att det är individuellt. Jag vill veta när, hur och hur mycket. Exakt. Inte bara på ett ungefär. Jag vill... inte gå vägen, jag vill vara framme vid målet och veta hur det blev. Samtidigt som jag bara vill fly... glömma att jag behöver och gömma mig under täcket. För gott... Eller tills jag ser igen... Vilket kommer att inträffa i mitt nästa liv... om jag har tur...

BloggRegistret.se

5 kommentarer:

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Lallis sa...

Hej gumman!
Jag kan förstå de du skriver och känner så med dig.
Det där med att lära sig hur man tar sig fram utan att kunna se ja.. Jag vill absolut inte låta för klämkäck nu och ta det på rätt sätt, men jag är ganska så övertygad om att du kommer att klara det! Varför? Därför att du kommer att ge dig fasen på det helt enkelt! Har du några frågor som rör just Mobility(att ta sig fram med käpp eller utan, men med synskada)så vet du var jag finns:)
Kram Lallis

Ella sa...

Lallis
Tror du? Ja, du vet väl...

Jo... jag tänkte lite på dig när jag skrev. Tänkte att du säkert har något tips att komma med utan att jag frågar ,)

Men jag har nog en liten undran som jag ska ta mod till mig och fråga dig. Inte för att du är speciellt skrämmande utan mer för att jag måste formulera mig utan att skrämma mig själv... lika logisk som alltid... ,)

Anonym sa...

Jag kan alltid maila dig om lite tips. Så kan du komma med frågor dår också. Det finns nog inget direkt allmänt facit, även om det såklart finns vissa riktlinjer, utan det ser ju ofta olika ut från person till person. Men som sagt, jag står till tjänst och behövs det så har jag specialister på jobbet att rådfråga;) *fniss*
Jag har utbildning i Mobility, men vi har sådana på skolan som har det som ämne och de är superduktiga.
Kramis

Ella sa...

De verkar duktiga på syncentralen med men på något sätt så... går det nog inte in riktigt på mig. Än.
Jag vill men ändå inte om nu det är möjligt. Varje gång jag är där så tänker jag att "äh, vad sjutton dillar de om, det där behöver jag inte kunna" o sen när jag är hemma igen så inser jag att jag inte lyssnat när jag borde.
Så jag tar gärna emot tips via mail ,)
Vem vet, det kanske är det jag behöver... Om du får lust och tid någon gång då alltså. Du får inte känna dig tvungen eller så. Och absolut ingen brådska.
Jag tror att i grund o botten handlar det om en spärr hos mig... och träning...