torsdag, september 27

Tankar i repris

För ungefär ett år sedan, lite drygt kanske, i livet före, var jag en helt vanlig människa. Jag festade, umgicks med vänner, sökte efter Mr Right och fann alltid mr wrong. Jag var oftast glad, jag skötte mitt jobb och mina kolleger gillade mig. Jag hade en hobby, eller flera till och med. Jag kunde skapa. Jag kunde göra vad jag ville, när jag ville och ändå fanns det alltid något att klaga på.

Idag… känner jag inte igen mig själv längre. Jag vet inte när jag var på en fest sist eller när jag ens ville gå på en fest, mina så kallade vänner har drastiskt decimerats. Jag är sällan glad och nästan aldrig nöjd, mitt jobb kan jag inte längre sköta och även om mina kolleger kanske fortfarande gillar mig så föredrar de nog att jag inte är på jobbet och komplicerar tillvaron. Jag har ingen hobby och skapa något kommer jag aldrig att göra om man inte räknar skrivandet. Det är få saker jag kan göra när jag vill. Men ja, klagar gör jag fortfarande.

Däremot har jag funnit Mr Right.

Men… dagar som denna undrar jag mer än något hur länge han ska orka med mig. Hur länge jag ska vara mrs Right för honom? För… jag kan inte erbjuda något mer än min kärlek, allt annat är bara pest eller kolera i tillvaron. Det finns inget… jag kan ge som är ens halvvägs till normalt. Är jag inte akut sjuk så är jag sjuk i huvudet och inte ens en vanlig dag kan passera utan att jag behöver speciell omsorg eller om tanke och framför allt hjälp.

Hur länge står man ut med ett förhållande som aldrig ens varit i närheten av normalt? Hur länge klarar man av att visa hänsyn, ta hand om den andre, ställa hennes behöv före sina egna, ge och åter ge utan att få något tillbaka? Hur länge orkar man med att allt, både fysiskt och psykiskt, bara blir sämre och sämre utan att det någonsin blir bättre?

Jag ställer de här frågorna med jämna mellanrum och jag får alltid en massa uppmuntrande kommentarer eller så får jag veta att jag helt enkelt är dum men… Ärligt nu… säg inte att du inte skulle ställa samma frågor i min situation?

Vårt förhållande har aldrig varit normalt, vi gick rakt på nöd och hoppade över allt som heter lust. Det enda vi har haft har varit problem, MINA problem, och vad jag vet så kommer det inte ändras på länge… om någonsin, för även när jag klarar av att komma ur det här känslomässiga mörka hålet jag befinner mig i just nu så kommer jag ändå alltid ha en massa behov som… ingen annan har. Som gör livet med mig komplicerat.

Jag vet svaren på detta och jag vet vad C kommer att säga, eller kanske skriva också… men helt ärligt. Skulle du någonsin kunna ta allt för givet, din älskades kärlek, om du vore jag? Skulle du aldrig tvivla? Fundera på hur mycket enklare livet vore för den du älskar om… … … om… du inte fanns…?

Man kan aldrig ta kärlek för given, jag vet av erfarenhet, men… när man är där jag är så… känns det inte ens som om den är möjlig. För vem kan älska mig? Varför? Hur?

BloggRegistret.se

13 kommentarer:

madeleine sa...

Ja du... Älskar han dig så kommer han alltid att finnas där och finnas vid din sida, jag vet, för jag har ett liknanade förhållande som du. Och när jag frågar min älskade varför är du egentligen ihop med mig, jag som inte kan ngt? Då svarar han alltid för att jag älskar dig.

Kärleken övervinner allt, det måste vara sant.

Monica sa...

Jag frågar dig , Ella! Va skulle du själv göra?

Jag vet va jag själv skulle göra om det va min sambo, inte f*n(flåt)
skulle jag lämna honom! Jag älskar ju min min M va som än händer!
I våra förlovnings ringar står det FROM HERE TO ETERNITY, det säger väl allt!

Och ALLA här vet att C älskar dig!
Och du honom, Jag känner inte er,men jag vet ni älskar varandra:)

Det står ju stort o tydligt mellan raderna!

Men självklart skulle jag också tänke massor om jag var i din sits, det är ju helt naturligt , eller hur:) Alla tankar snurrar hela tiden!

Men att du ska tänka om du inte FANNS????
HALLÅ ELLA DU FINNS , C FINNS , NI FINNS FÖR VARANDRA! NJUT AV HONOM :)
vänd på steken; va skulle du göra utan honom?
*kramar om*

bollebygdsbo sa...

Helt ärligt så skulle jag ställa mig dessa frågor också.
Ingen enda av oss, hur vi än ser ut - vad vi än är - så kan vi aldrig ta framtiden för given.
Rätt som det är kan något hända som gör att den ändrar sig.
Det enda vi verkligen kan försöka är att göra det allra bästa av det vi har.

Jag vet att detta är otroligt svårt. Har befunnit mig/befinner mig själv i depressioner av olika grader.
Just nu känns det som om jag är "helt normal", dvs är den som är jag.

Jag tror verkligen att du hittar dig själv igen, inte den Ella som du en gång var, men en Ella som du kommer att ge en chans.

Kramar till dig från Bollebygd

P I F F L A N sa...

Man kan aldrig veta, men man kan njuta av nuet.
Samtidigt så har jag ju också insett att man oftast själv förstorar saker mycket mera än nödvändigt och det som du tycker är enormt, kanske C bara tycker är en liten grej...
Min pojkvän lider av kronisk depression, och han frågar sig nog ganska ofa vad jag gör med honom, men jag älskar honom. Visst, det kan vara mera krävande ibland att vara tillsammans med honom om han har en svacka, men det jobbigaste med det är att se honom må så dåligt och inte kunna göra nåt.
Det finns endel som undrar vad jag gör med honom och tycker jag borde skaffa någon "normal" men skulle kärleken vara lika stark med någon annan?
Dessutom, jag är inte perfekt själv och har mina nojor, han accepterar dem, varför skulle jag inte acceptera honom.
Kärleken handlar så mycket om att tro och lita på, det är inte så lätt...
Lustigt att vi skrev om liknande saker samtidigt :)
Kram!

Helena sa...

Hittade hit via Marias blogg.
Jag förstår din tankegång,jag har oxå tänkt så när det gäller mitt eget förhållande många gånger.
Jag har stora problem med mina leder och det kommer bara att bli sämre,jag behöver hjälp med en hel del av min sambo.
Jag var inte så här dålig när vi träffades för 15 år sen men jag var redan då sjuk.
Min sambo har inga egna barn medan jag har två sen tidigare.
Han har fått välja bort egna barn pga min sjukdom.
Som sagt så har vi hållt ihop i 15 år nu och kärleken har bara blivit starkare.
Spricker ett förhållande så beror det inte på att den ena parten är sjuk utan på nått annat,det är vad jag tror.
Lyssna på vad din man säger och ta det till dig,du är värd att älska.
Kram/Helena

Dubbelörnen sa...

Visst är du den du är idag, men jag vet att du är en annan imorgon... Jag har ju själv sett det på så nära håll, den förändringen fr beskedet, chocken, hanterandet till accepterandet... Nej, det sker inte över en natt men jag vet att den kommer! Jag VET... läste du det... JAG VET att den kommer...

Kärlek är så mycket djupare än det du beskriver... den finns oavsett vad, vilka helveten som finns på vägen... Men kärleken är heller aldrig förgiven. Därför så är det än viktigare att ta tillvara den kärlek man får... njuta av livet just nu... lyckan är en gåva...

Kärlek är inte något ytligt, det sitter så mycket djupare, den ger en inre harmoni...

Dina tankar kan jag förstå, det är fortfarande nytt, de fanns även hos oss. Att gå igenom helvetes kval o samtidigt tvivla o vara rädd är bara mänskligt... men det kommer en förändring i dig... Skynda långsamt, det tar tid men jag vet att den kommer...

maria sa...

Ja, jag vet hur det är att ställa sig dessa frågor... Och jag tror att det tom kan vara nyttigt att ställa sig själv dessa frågor om man inte fastnar i att besvara dem åt den andre...

Jag tror inte på att man någonsin ska ta den andres kärlek för given vare sig om man är frisk eller inte. Livet är inte sådant att det kan ge några garantier åt något håll, däremot tror jag på att man ska ta tillvara på den lycka och kärlek som finns i nuet, just idag och inte tänka så mycket på hur det kommer att se ut imorgon!!!

Att grubbla för mycket över hur kärleken kommer att se ut en annan dag är mer förtärande än hur mycket omsorg man behöver. Att inte vara lycklig över den kärlek man faktiskt får och som är tillräcklig kan få den mest kärleksfulla att börja tvivla på sig själv och om den kan älska tillräckligt någon gång... Så därför väljer jag att besvara mina egna funderingar i samma form med att idag älskar vi varandra och det känns bäst och det är det jag vill förmedla till min älskade!

Emma sa...

Ja du Ella. Jag tror att jag kanske skulle tänka som du. Men inte för att kärleken inte skulle hålla från J:s sida - men för att jag själv inte kunde älska mig i allt det nya och svåra. Älskar man någon så älskar man den. Om man tillåts det. Och får man inte lov att älska den så gör man det ändå. Sån är kärleken. Tänk på att han är tillsammans med dig - inte med dina ögon, din vita käpp. DIG.Och du är så mycket mer än de sakerna - även om jag har respekt för att det kanske inte alltid känns så.

Ella sa...

Madeleine
JAg hoppas att du har rätt ,)



Monica
Tack vännen. Jag behöver höra lite sådana tankar ibland.

Kram.



Bollebyggdsbo
Jag hoppas jag hittar mig själv snart för det är svårt, detta letande.

Kramar



Pifflan
Man väljer framför allt inde den man ska älska. Du valde inte din pojkvän och C valde inte att älska mig, det bara hände... eller?

Men nej, tillit är så svårt. Och tro likaså.


Kramar



Helena
Välkommen hit
Vad skönt det är att läsa att ni hållit ihop så länge. Och visst tror jag innerst inne som du, att spricker det så gör det det oavsett, fast det kanske blir jobbigare att hålla ihop under dessa förutsättningar...

Kram



Dubbelörnen
Jag vet att du har rätt i allt du skriver. Innerst inne. Men just nu hittar jag inte känslan.

Kramar




Maria
Du är lika klok som alltid.
Och har lika rätt som alltid
Kramar

Ella sa...

Emma
DU har så rätt, allt bottnar ju i att jag inte kan älska mig själv, eller ens stå ut med om det jag blivit. Det är där problemet sitter.

Anonym sa...

Hej Ella,
Du känner inte mig men jag är en flitig, närmast beroende, läsare av din blogg och nu måste jag bara säga att fast att du förstås för allt i världen skulle vilja tillbaka till tiden före och ditt skapande då så är det du skapar nu så fantastiskt värdefullt för så många. Jag har fått en annan syn på värdet av bloggandet genom Livet efter och din unika förmåga att dela med dig av olika sidor av ett oväntat liv.

Anna

avgrundsdjup sa...

Åh så jag känner med dig - jag skulle tvivla lika mycket som du, gör det redan idag - trots att jag inte delar ditt öde. Det är djupt mänskligt att vara rädd, särskilt när livet inte är "snällt". Jag förstår att du är orolig, men det enda du kan göra är att prata med Honom om det och försöka lita på honom

avgrundsdjup sa...

Åh så jag känner med dig - jag skulle tvivla lika mycket som du, gör det redan idag - trots att jag inte delar ditt öde. Det är djupt mänskligt att vara rädd, särskilt när livet inte är "snällt". Jag förstår att du är orolig, men det enda du kan göra är att prata med Honom om det och försöka lita på honom