måndag, september 3

Svammel, svammel

Jag stannade hemma idag. Kanske inte för att jag inte rent fysiskt skulle kunna jobba utan mer… psykiskt. Dels… med tidigare erfarenheter som facit så vågar jag knappt göra något nu utav rädsla för att det ska bli komplikationer så jag tar det extremt lugnt. Och dels för att… just nu är jag helt enkelt inte riktigt i form… psykiskt.

För en gångs skull så tänker jag erkänna det. Inte bara här utan i verkliga livet med och ge mig själv lite tid. Jag har fått så många underbara kommentarer från alla er som läser och från C som alla tycks säga samma sak. Att det får ta tid. Att jag får känna så här. Så nu tänker jag tillåta mig själv att tänka efter, istället för att hela tiden kämpa emot och försöka låta bli att tänka.

Jag är lite kluven inför detta. Dels tycker jag inte om att vältra mig i självmedlidande, lika lite som jag gillar andra som ängar sig åt självömkan. Ett tag ja, men när det drar ut på tiden som för mig så… nej, då blir jag irriterad på mig själv för att jag är just sådan som jag inte vill vara. Dessutom så inbillar jag mig på något sätt att det någonstans finns en accepterad tid av självömkan och jag redan dragit över den tiden med råge. Jag vill inte att människor i min omgivning ska uppfatta mig som bitter och svår att umgås med. Och det är det jag tror att de skulle göra om jag lät dem se vad jag känner… och tröttna på mig. Lite känner jag samma sak här. Skillnaden är att det här är min plats och hit kommer alla frivilligt. Ni som läser har ju på något vis ett val att välja bort mitt svammel.

Jag tror inte man kan begära att ens känslor ska accepteras av alla och definitivt inte hur länge som helst. Vi människor har lättare att acceptera ett synligt handikapp än ett som inte syns, det samma gäller känslor. Därtill kommer det faktum att världen inte skulle gå under för alla som råkar ut för samma sak. En del kan ärligt säga att det är fan så opraktiskt att vara blind men det är också allt (jag har faktiskt hört detta sägas av någon). Dessutom läser jag om människor som hanterar sina sjukdomar och handikapp som är betydligt värre än mitt på ett betydligt mer klokt, logiskt och känslokallt sätt… Så det kanske inte är så konstigt att jag hela tiden kämpar emot känslorna, försöker gömma dem så gott det går av rädsla för att de inte kan vara accepterade, inte nu när det gått så lång tid, och speciellt inte nu när jag just gjort en operation som faktiskt lyckades, lika mycket som av rädsla för att de ska göra den jag älskar illa.

Fast det kanske inte är så bra att försöka gömma undan känslorna, skuffa in dem i en mörk vrå och lägga locket på. Att hela tiden slå undan tankarna på det som gör ont, för på något sätt finns de alltid kvar då, pyrande under locket, nästan som en vulkan som ständigt är på väg att explodera och spy ut sin förtärande lava. De försvinner ju inte, de finns liksom alltid kvar, redo att anfalla när man förväntar sig dem minst. Kanske ska man ha modet och se dem i vitögat istället?

Nu upprepar jag mig igen. Märker du det? Jag vet, det är ett ständigt ältande…

Men det är nog det jag behöver just nu…

Alla underbara kommentarer från er, all klokskap, egna erfarenheter och även boken Christina citerade (som jag ska ringa och beställa på biblioteket idag för det är fler än hon som rekommenderat den nu) har hjälpt mig att inse att detta kanske kan få ta lite tid. Kanske behöver jag åtminstone acceptera mina egna känslor och tillåta dem att finnas. I alla fall ett tag…

Jag fick också ett mail från en person som på så många sätt är lik mig, som har samma behov av att skapa visuellt som jag alltid haft och hon skrev: ”…om jag råkade ut för samma sak som du Ella skulle jag gråta, skrika och förbanna varje dag resten av mitt liv och anse att jag har full rätt till det. Visst skulle jag försöka att göra så gott jag kan, lära mig att leva och försöka få ut det bästa av livet, men jag skulle klappa till varenda kotte som dristade sig till att säga eller påskina att jag ska gå vidare och sluta sörja. Det kan man inte göra när man inte bara förlorat en viktig funktion utan även allt det som fyllde livet med glädje utöver familj och kärlek…”

På något sätt betyder de orden mycket när de kommer från någon som vet… hur det var i livet före…

BloggRegistret.se

12 kommentarer:

Anonym sa...

Vad vi än gör eller råkar ut för så måste vi ju acceptera våra egna känslor. Inte stånga oss blodiga för att de kommer. Det allra allra svåraste för mig, då, när min man lämnade mig hals över huvud var att acceptera att det hade hänt. Att jag var lämnad. Att han inte älskade mig längre. Det var lika enkelt som att svälja en banan hel. Men det går. Boken ska du inte låna. Den ska du köpa (den är inte så dyr och värd varje krona). Jag använder den ständigt ... som mitt uppslagsverk. När jag tappar fotfästet;) Stor kram!

P I F F L A N sa...

Det gör alltid ont när man tillåter sig själv att stanna av och tänka och känna...men det är enormt starkt av dig att göra det, att våga göra det.
Du har tagit ett steg mot att bli kompis med din kropp igen. Du kommer säkert aldrig att gilla alla dens egenskaper, men kanske kunna acceptera den som den är och inte låta den vinna över ditt välmående. Du vet, det är som när man har en mamma som man kan irritera så på till döds om hon tex. ska komma och bestämma vilka gardiner du ska ha hemma, eller börjar omorganisera i ditt kök, eller ringer och aldrig slutar prata när du har jätte bråttom. Man gillar inte de sidorna, men man accepterar det för det är ens mamma.
Äh, svamligt, och kanske på ett vis lite långdraget, men du kanske förstår vad försöker säga?
Kram!

Ella sa...

Christina
JA man måste ju inse att det har hänt men sedan att gilla det? Näää...
Jag får kolla om boken finns som ljudbok. Det har jag tänkt göra länge.

Ella sa...

Pifflan
Jag tror inte jag har något val. Inte just nu. ,)

MonasUniversum sa...

Tjena bruden! Jag noterar att du är på rätt väg. Myrsteg, men du går framåt. I din egen takt. Och jag gissar att C tycker att det är skönt att vi är många som säger samma sak! Och det bidrar säkert till att du vågar verbalisera dina tankar.
Överraska C och gå och gör lite pannkakor nu. Utan grillkrydda.
Kram

Dubbelörn sa...

Nu skriver du så klokt så ;) Det tar tid o får ta tid o får också ta all den tid du behöver...

Varma kramar

Anonym sa...

Jag håller med den du fick mailet av... Jag håller oxå med dig om att det är rätt av dig att stanna upp och ta itu med känslorna för om du inte gör det så finns ju risken att det svämmar över till slut...

Jag vet att jag bland annat är en av de som du tycker resonerar förnuftigt, logiskt och känslokallt om mig själv, men det är ju så att jag har inga val... Det ena är som det är och det andra vet jag ännu inget om förutom att det är hemskt att veta så mycket som jag vet hittills... Jag har inget annat kvar att göra än att hanka mig framåt...

Tror du gör klokt i att tillåta dig att landa lite, ingen kan flyga hur länge som helst utan bränsle...

Stor kram på dig vännen!!!

Anonym sa...

Du har påbörjat din resa i sorgearbetet. BRA, äntligen säger jag.Först när du är klar med den biten kommer du att börja må så bra du kan igen.Med utgång från var du befinner dig just nu i livet.Det kan låta hårt från mig, men det är så sorgearbete fungerar.
Jag är, ja sjukt att säga glad, men det är just vad jag är för din skull. Låt det ta lite tid Ella. Jag har sagt det förut ,Man kan acceptera allt som det är men man behöver inte uppskatta det.
Ha det fint nu tjejen .Kanon att operationen blev så bra(((kramar)))

Anonym sa...

Du har rätt i att för oss fortfarande seende är det omöjligt att kunna sätta sig in hur det verkligen är att inte kunna se. I mitt yrke har vi gått med en binda för ögonen för att för en enda gång uppleva hur det är. Ofta har jag försökt tänka mig in i det att det för alltid skulle vara så. Nej det kan ingen riktigt göra, ej heller veta hur man skulle reagera och förhålla sig psykiskt.Jag själv kanske skulle brytas ner totalt men det vet jag inget om och tur är det.
Det var ett taag sen du var i min smedja. Kanske min sannsaga kan vara något där som piggar upp en smula? Kram från Bengt

Ella sa...

Mona
Om han gör... *L*
Ha ha... det är inte torsdag idag...

Kram


Dubbelörnen
Tack vännen. Kram till dig.


Maria
Nej men jag har inga val heller... men det hjälper ju inte för det gör inte det hela lättare. Det är väl därför jag beundrar människor som dig som kan hanka sig framåt trots allt. Utan alla dessa känslor som far runt i mig hela tiden.


Annelie
Tack vännen.
Kram



Smeden
Nej man kan nog inte tänka sig in i det så länge man bara testar. Jag kunde inte det i alla fall... Inte ens nu kanske.
Jag har varit hos dig men inte kunnat kommentera. Nu går det lite bättre.
Kramt till dig

Annika sa...

Alla andra har redan skrivit så kloka saker och det är bara att hålla med.
Men jag undrar lite över ett av dina svar - kan man inte äta pannkaka på en måndag?! Å ärtsoppa behöver man inte äta alls enligt mig! :)

Ella sa...

Annika
Näää det kan man väl inte ;)
O ärtsoppa som är så gott!