fredag, september 7

Fredagstankar

Idag ska jag inte heller säga något om natten, magen, sömnen eller annat i den stilen. När jag läser andra människors bloggar så inser jag att jag egentligen inte har så mycket att klaga över. Så jag ska försöka att låta bli att klaga ett tag. Trevligt va?

Det är fredag. Sista dagen i veckan, första för mig för jag är på jobbet nu faktiskt. Det finns ju inga fysiska hinder för att jag ska vara det så det är lika bra att ta sig själv i kragen. Det kan vara nyttigt att tänka på viktiga saker istället för att sitta hemma och tycka synd om sig själv. Fast för säkerhets skull har jag dragit igen dörren så att inte varenda kotte som går förbi kommer in och pratar med mig för det tror jag inte jag skulle orka med riktigt.

Målsättningen för dagen är att överleva den utan att börja lipa ohejdat så imorse när jag stod framför spegeln och låtsades se var jag satte sminket passade jag också på att träna på mina glada miner. Det gäller att sätta på sig masken ordentligt så att den inte kanar av. Jag inbillar mig att om man säger en sak tillräckligt ofta så blir den sann, liksom om man låtsasler och skrattar tillräckligt ofta... Till slut kommer det naturligt, av sig självt. Det blir nästan så man tror på det och känner det... De andra tror på det i alla fall... Nästan alla...

En trevlig sak som händer idag är att barnen kommer. C åker och hämtar dem i eftermiddag men jag följer nog inte med. Jag har ett möte inbokat som jag inte kan smita ifrån om jag nu är på plats.

I helgen bör vi nog åka och handla lite höstkläder åt oss alla tror jag. Det känns som min garderoben är väldigt tom... Något som C inte håller med om men vad vet en man om sådant egentligen? Och barnens mamma har redan beordrat C att inhandla höstkläder åt barnen så det är bara att följa den ordern. Inte för att jag direkt ser fram emot själva shoppingen för så mycket som jag har älskat att shoppa kläder, så mycket hatar jag det nu... Ja alltså själva shoppingbiten, inte att ha kläderna. Det finns inget som får mig att känna mig så osäker och obekväm som överbefolkade butiker, och absolut inget som påminner mig så om skillnaderna mellan livet före och livet efter som att inte kunna avgöra om jag gillar ett plagg eller inte.

Ash... shitt... Nu var vi där igen. Stryk det sista. Det börjar låta som om jag är ute efter medlidande. Tyck synd om stackars lilla patetiska mig... Neeeej! Absolut inte! Inget synd om mig, jag är bara knäpp...

BloggRegistret.se

9 kommentarer:

Anonym sa...

Du är inte knäpp och ska jag säga ärligt hur du låter när du försöker att inte skriva om dina äkta känslor.... Du låter sarkastisk och ironisk för det lyser igenom.... Vännen, det finns inte en mask i världen du kan försöka sätta på dig för att det ska bli så, det finns bara en sak och det är tid!!! Sen att försöka glädja sig åt sånt som är skoj, det är en annan sak...

Så nu har höttat med fingret och pekat med hela handen igen, fy på mig, borde ha en örfil jag:))

Låt det ta tid, vännen!!! *Kramarom*

Elisabeth sa...

Visst är det lite så... man kommer till en gräns när man upplever de ständigt återkommande känslorna som ältande... och man ber nästan om ursäkt för att man skriver om det, om och om igen...? Årminstone är det lite så jag känner..!

Sen det här med masken...jag sätter nog på den lika mycket, eller kanske mest för, min egen överlevnad, tror jag!!

Ha en härlig fredag - snygging!!

Varmaste av kramar..

Lallis sa...

Jaaa, du är ju jätteknäpp!
Så knäpp att du reagerar på ett sätt som jag tycker är HELT normalt. Näe, så med andra ord tycker jag att du är en helt normalt sund tjej med problems.. eller saker i livet som du absolut aldrig hade kunnat tänka dig råka ut för och som nu får ta konsekvenserna av att ha blivit drabbad.
Visst är det som så att det finns många runt omkring oss med problem. Men det betyder inte att du måste sluta tycka att det som händer dig är pest. DU känner ju med dina vänner ändå, eller hur?!
Kram på dig, söta du.
//Lallis

Ella sa...

Maria
Ops...
JAg hade ju inte tänkt vara ironisk...


Elisabeth
Ja jag tror att vi är lika på den punkten fast jag pendlar mellan, "jag bryr mig inte" och "oj vad ska folk tro".

Masken ja, den är lika mycket ett skydd för mig som för andra. Utan den skulle jag inte överleva länge.


Lallis
Tack, äntligen någon som fattat tänkte jag först men sen hörde jag resten...
Men jo, du har rätt, det blir ju inte bättre av att andra har större problem, eller funktionshinder.

Anonym sa...

Jag måste hålla med Maria här. Det förstår du väl att det lyser igenom. Människor får visst tycka synd om dig dessutom. Det du går igenom är inte snällt mot dig och det måste du få bearbeta i din egen takt.Men det du kan glädjas åt med äkta känslor, det ska du njuta dubbelt av =)
Ha en fin helg. Hoppas ni får det mysigt ihop med barnen((kramar))

Anonym sa...

*smyger in med en proppfull mage* Aaaah så typ känner jag mig igen! Här kan jag deppa med *s* Nähä nu ska jag i fåtöljen och koppla av med chips! Imorgon ska jag röra på mig, få se om jag orka. Tur att Emma ska med sin lillasyster som ska på ridlekis första gången....

Annika sa...

Hm, nåste du följa med runt i alla butikerna och bli deppig, trött och kanske sur?!? Äh, häng med i några som passar barnen, några dig och sedan sätter du dig på ett fik och avnjuter en lång, varm och skön fika!
Jag måste få fråga - beordrade barnens mamma verkligen? Eller är det kanske så att hon har mycket av vardagsansvaret att det kan vara skönt att få avvsäga sig en "måsteordnas"bit? Det kan lätt bli så då - att man är den som har kollen och överblicken och kanske "beordrar" för att då blir det gjort, till skillnad från om man säger "har du tid och lust kan du ju köpa lite höstkläder till barnen".
F ö så är du inte knäpp "bara" lite skör just nu, njut av barnen, C och helgen och du kommer att upptäcka att du har avfyrat leenden alldeles naturligt och äkta fler agånger!

Ella sa...

Annelie
Hm... jag erkänner, Maria kan ha rätt...

Trevlig helg önskar jag dig med.
Kram


Anne-Maj
Chips är farligt...
Ha det så skönt imorgon.



Annika
Jag tror inte det blir någon maratonhistoria, både barnen och C har en tendens att tröttna snabbt och mig ska vi inte tala om så vi får se.

Barnens mamma skulle med glädje få släppa över mer ansvar på oss, C vill inget hellre och jag skulle inte ha något emot det heller men hon har bestämt sig från början att vägra och inte har det blivit bättre så länge jag kännt henne. Hon gör allt i sin makt för att göra umgänget med barnen svårare och för att C ska få så lite tid som möjligt med dem. Och han vill! Han är inte den typen av pappa som vill smita undan och slippa sina barn. Så... ja, jag är ganska säker på att hon beordrade men hon skulle inte behöva för vi köper något till barnen nästan varje gång de är här, både kläder och leksaker.

F ö så... jo jag är nog knäpp i huvudet, även om det kan uttryckas som du skriver det ,) Men jag ska göra så gott jag kan med att njuta av helgen.
Hoppas din helg blir skön och vilsam också.

bollebygdsbo sa...

Skönt att läsa i ett föregående inlägg att läkarbesöket gått bra.

Här skriver du om hemska nätter och att "tyckas synd om".
Jag tror inte att vi efter fruktansvärda nätter med mycket ångest vill vare sig ha medlidande eller att någon ska tycka synd om oss.
Jag tror att vi egentligen vill att andra ska kunna förstå lite grand om denna ångest som man inte kan förklara.
Då känns det istället som att man tigger om medlidande.

Oj, märker att jag är för trött för att skriva kommentarer, men låter detta stå kvar i alla fall. Även om det är svamligt

Har ju även läst om din trötthet vid taxiresan och den är inte alls konstig.
Skönt med en förstående chaufför.

Ha en bra helg med Chris och barnen.