tisdag, september 11

Dagens lunch

Jag har just kommit tillbaka efter lunch med en barndomsväninna. De senaste åren har vi inte träffats speciellt ofta men ändå så har hon varit en av de där vännerna man alltid genast hittar tillbaka till. Våra sporadiska träffar har alltid varit mysiga och när vi skilts åt har det alltid varit en sådan där varm och skön känsla mellan oss som man bara har för riktigt gamla och uppriktiga vänner...

Det här med vänskap är svårt numera.

Jag har inbillat mig att mina riktiga vänner kommer att finnas kvar även när min syn inte finns längre. Jag har inbillat mig att de inte kommer låta en sådan sak spela roll... Jag har nog någonstans trott att de som inte kan acceptera mig som jag är aldrig varit riktiga vänner men... Jag kanske har fel...

Hon var en riktig vän, det var jag säker på och ändå... Det sista halvåret har våra träffar blivit mer och mer sällsynta och varje gång har det känts... Konstigt mellan oss... Som om det plötsligt finns en mur mellan oss som hindrar samtalet och sätter upp barriärer för vad som kan och får sägas.

Och jag vet exakt vad den muren utgörs av.

Jag vet med säkerhet att den här vännen var en riktig vän så min teori om riktiga vänner klarar av att hantera min sjukdom kanske inte stämmer. Det kanske mer handlar om att... Det finns människor, som hur gärna de än vill, inte klarar av att umgås med människor som... Förändrats... Som har andra förutsättningar och behov. Det kanske är så att hennes rädsla för det jag är, för mitt liv, är större än vår vänskap... Trots att hon verkligen gör sitt bästa för att det inte ska vara så och inte märkas.

Det är inte första gången jag känner så här efter jag träffat henne (och vissa andra vänner), de första gångerna kände jag mig dubbelt dum för att jag ens hade de här känslorna men nu... Nu är jag säker på att jag inte inbillar mig. Risken finns ju annars att jag gör det, speciellt nu när jag mår sämre än jag brukar.

Jag tycker om min barndomsväninna, men jag inser att de här lunchträffarna vi har... De är inte något som hon ser fram emot. Det är inget hon gör för att hon vill utan för att hon känner sig tvungen. Jag å andra sidan... Har inte behov av hennes eller någon annans tvångsmässiga medlidande. Då är det bättre att säga upp bekantskapen för den gagnar ingen av oss... Men... Det är smärtsamt att inse det.

Det här... Att erkänna och acceptera att det finns människor som inte längre vill veta av mig för att jag har en sjukdom, ett funktionshinder, gör mig ledsen. Det blir ännu en förlust. Ännu ett sätt för mig att inse att jag inte duger, att jag är skadad... Bortsorterad. Även om det bara är en känsla och alla kommer att skriva att det inte är så... Men till viss del är det ju just så... Den krassa verkligheten är att den som inte är hel, inte är stöpt i samma mall som alla andra är skadad, handikappad, funktionshindrad. Samhället och människorna i den ser skillnaderna och behoven, inte likheterna och möjligheterna... Och nu... Ska jag inte fortsätta på det här ämnet för det blir alldeles för långt. Det förtjänar ett eget kapitel...

BloggRegistret.se

19 kommentarer:

P I F F L A N sa...

Detdär med vänner är lite lustigt. Har en bästa vän som inte klarade av att stå vid min sida då min mamma dog och vår vänskap dog där. Flera år efteråt skrev hon flera brev och bad om förlåtelse och sa att det är något som hon ångrar mest av allt i sitt liv. Jag kunde inte förlåta och vi blev aldrig vänner igen.
Kanske handlar det om att acceptera att människor är just människor, de är inte perfekta och endel klarar bara helt enkelt inte av svårigheter. Sen behöver man sätta sin egna gränser för vad man accepterar eller inte, som för min del kunde jag inte acceptera att min vän inte fanns där för mig vid min mammas död, det var det yttersta sveket och kunde inte förlåta det. Samtidigt vet jag att hon var en verklig vän och att hon gärna önskat att hon kunnat agera på ett annat sätt. Säkert är det så för din vän med, hon önskar säkert att hon kunde agera annorlunda och vara som förut, men det är väl nåt som sätter stopp.
Valet är ditt, acceptera eller inte?

bollebygdsbo sa...

Just vänner är svårt ibland.
Det är inte alltid som de man tror och räknar med är de som visar sig vara de bästa och tåligaste vännerna.
Egentligen har jag inte några så där riktigt nära vänner.
Kanske finns det en slags glashinna runt mig så att jag inte släpper någon för nära.
Eller så är det jag själv som inte kommer genom den där hinnan.

jag tror inte att någon egentligen känner mig till mer än 50%.
Inte ens de närmaste.

Sorgligt men icke desto mindre sant.

Anonym sa...

Vilken otrevlig berättelse jag får läsa hos dig i dag
Vad det måste göra ont!
Jag vet inte om sådant t.o.m.kan vara värre än dina svårigheter med syn och ögon.
Vad jag önskar at du ändå har en riktig vän någonstans. Men mina tankar går nu till din man som jag har med dina berättelser vara en riktig och trofast vän. Men jag säger bara nu-jag känner med dig! Kram från Bengt som trotts vi bara känner varann på bloggen har blivit en vän till dig!

Annika sa...

Hon är lika rädd och osäker för den nya situationen som du Ella! Nåja, i allafall lika ovan, jag vet inte om du är så osäker längre!Ta en lunchträff till och berätta att du känner den här muren - då kanske hon törs ställa de frågor, uttala de rädslor hon bär på.
Ibland tror jag att människor känner skuld - någon slags konstigt bakvänd skuld för att de får fortsätta vara frisk/lyckliga/seende etc.

Kanske bär hon på något som är tungt och svårt för henne men som hon i nuläget inte "törs belasta" dig med i det hon tror är välmening, och då blir det så här knäppt.
Eller också är det så att ni som man säger "växt i från varandra" - du har säkert också förändrats under resans gång även om "grundElla" alltid finns.

Det är alltid sorgset när man känner att man förlorar en vän men ibland kan tidens tand behövas för att det ska fungera igen, kanske är det så för er?

F ö så hoppas jag du haft en bra dag, ska läsa ditt tidigare inlägg också!

Anonym sa...

Ja, det där är svårt...Man vet ju inte om det är så som man tror, ibland kan ju förändringen ligga på en själv och ibland på de andra... Det blir så att man inte vet ut eller in... Kanske det egentligen inte spelar så stor roll vem förändringen ligger på utam mer att förändringen trots allt skett och om det då inte längre känns helt okej så måste man göra något åt det...

En sak är att tala rakt ut om det och sen ta ställning eller oxå att göra slag i saken på en gång, det kan bara du veta!!!

Kram på dig, vännen!

Monica sa...

Jag tycker du ska säga rakt ut hur du känner, då kommer hon få en tankeställare ,och behöver inte var så nervöse i framtiden, och forhoppningsvis har ni vännskapen kvar :)
Säger du inget då kommer ni glida ifrån varandre!
Och det vill nog verken hon eller du

*kram*

Ella sa...

Pifflan
Jag tror att det är ungefär så jag känner för den här vännen. Jag vet inte om jag bara ska acceptera eller prata med henne och om det i så fall blir bättre...
Hon är ändå lite som din vän, en av de människor jag förväntat mig mer stöd ifrån...



Bollebygdsbo
Jag har inte så många riktigt nära vänner heller men många som ändå är mer än bara bekanta. Eller hade ska jag säga för nu är de verkligen inte många.

Vi är nog inte alla skapta för att dela med oss av vårt inre. JAg gissar att det ibland kan kännas ensamt?


Smeden
Ja. Det gör ont. Det har nog gjort det länge men idag blev lite bekräftelse på vad jag tänkt.
Och ja, du har en poäng, jag har en man som är den bästa vän man kan få så jag ska inte klaga.
Kram vännen, du känns som en vän.



Annika
Jo du kan ha rätt i det du säger men... på något sätt känns det som att jag ska be om ursäkt för att detta har drabbat mig och att det kommit emellan vår vänskap. Jag är inte säker på att jag orkar ta tag i det just nu.
Hoppas du får en skön kväll!


Maria
Ja exakt, man vet inte helt säkert var det ligger men alldeles oavsett så är det något där. VI får se vad jag gör. Just nu inget för jag är inte i form för vare sig sådana samtal eller beslut.



Monica
Nej, jag hoppas att vi inte glider ifrån varandra men om det är upp till mig att lappa ihop det hela så vet jag inte om jag orkar. Jag vill som sagt inte behöva be om ursäkt för att jag har en synskada som hon inte verkar gilla...
Kram

Anonym sa...

Näe, du ska nog inte prata med henne precis nu - du ska orka också!
Å du ska inte behöva be om ursäkt för din synskada - det tror jag ingen av oss menar. Det är klart hon inte gilla din synskada - vem gör det?! Men om hon inte gillar dig för att du har en synskada - då är det hennes förlust om er vänskap går omkull!
Men du kan ju inte vara säker på att det är så, hon kanske bara inte är bekväm med hur hon ska bemöta dig, hon har säkert massor med funderingar på hur tillvaron är för dig etc - ge henne möjlighet att få släppa ur sig alla undringar, tar hon inte den chansen då får du gå vidare med andra vänner.

Ella sa...

Annika
Nej, du har rätt, jag kan ju inte veta egentligen förrän jag frågar. Vi får se vad jag gör, just nu så... ju mer jag tänker på lunchen desto mer undrar jag om jag inte ändå ska ringa henne... eller något. Vi får se.

Anonym sa...

Det var mkt skönt att höra att jag käns som en vän för dig. Tänker mig att när det känns så för dig också då är ett stöd och hjälp för dig!
Ge din underbara man en hälsning också! Kram vännen! Bengt.

Ella sa...

Men så märkligt. Jag var just hos dig och kommenterade och när jag gick tillbaka till mailen var du här ,)

Anonym sa...

Jag tror med i när du förlorar synsinnet och utrustats med något extra viktigt... intuition, ta vara på den. Jag känner det så mot vissa barndomsvänner. Inga samma referensramar längre. Ja... kan börja skriva på, men nu måste jag i sängen! Började läsa bloggar men dom var för många som hade uppdaterat sin blogg.. godnatt

Anonym sa...

Usch vad jag skriver som kratta! bara du förstår mig rätt *fnissar*

Anonym sa...

Jag tror som Anne-Maj - att din intuition skärpts. Det är en gåva och något att odla och lita på.

Efter vårt slitsamma år har min fördragsamhet med andra (friska, oskadade) människors inre våndor (typ rädslor för den nya situationen, för att vara nära en skadad person osv) drastiskt minskat.

Den som inte pallar med att vara medmänniska- den har jag ingen som helst ork att förstå och fortsätta ha något trevande umgänge med. Jag konstaterar krasst att dom är som dom är och jag är som jag är och vi mår bättre på var vårt håll.
Oavsett hur "riktig vän" de varit förut.Jag har lagt ner det där med att vända andra kinden till. Kinderna tar slut. Förstå mig rätt - jag ger mig inte på dem på något vis. Jag väljer bort dem.

Men , news flash! Det kommer fram nya eller andra som funnits där men inte så nära. Och de visar sig vara riktiga vänner på riktigt!

En variant av -When the going gets tough - the tough gets going, liksom.

Men det är smärtsamt att få dessa insikter.

Ella sa...

Anne-Maj
Ja det där med intuition har jag nog alltid haft ganska mycket av men nu börjar jag lära mig att lyssna på den också...
Kram vännen



En liten tant
Du har rätt som alltid. Jag känner likadant som du allt som oftast. Dessutom tycker jag lite att det inte är upp till att minska deras våndor, jag har nog av mina egna om jag ska vara ego. Det finns så många man inte kan välja bort utan måste umgås med och eftersom varje sådan person är en prövning för sinnesfriden så vill man ju inte utsätta sig frivilligt...
Och den här vännen har haft många chanser. Både till att ändra sig och till att berätta varför hon är som hon är... Har jag kommit fram till i natt ,)

Jag har nog ändrat mig om att ge henne en chans och gå rakt på sak och fråga.

Men som sagt, det gör ont.

Kram

Dubbelörn sa...

Jag har precis samma erfarenhet, har nog fortf ett ärr efter det...
direkt nrä det hemska hände så ringde jag min "bästa" väninna som jag känt sedan jag var 12 år. Vi hade delat allt i vått o torrt, reste tillsammans, ja allt. Hon bodde uppe i norr men vi träffades ofta o hade daglig kontakt per tel.

Efter mitt besked så ringde hon inte igen... det blev tyst... Under hela min akuta sorg var det tyst... Sedan hörde hon av sig 3mån senare o bad om ursäkt för att hon inte ringt. Jag sa som det var att jag blev fruktansvärt sårad o ledsen men att jag var glad att hon nu ringde o att vi fortsatt höll kontakten. Det var sista samtalet fr henne o det är nu 10år sedan...

Det gör ont än idag när jag tänker på det. Jag kan inte förstå hur man som vän, kan välja att bara vara vän när solen skiner, men när stormen o åskan kommer då springer man... Jag kan inte förlåta o anser heller inte att jag behöver det. En vän är något helt annat, en som finns där även när det stormar. De andra kan jag vara utan...

Då när allt hände, så var de som skulle finnas för mig o för vår familj borta, de försvann. De som jag inte ens räknat med, nya bekantskaper. De fanns runt oss natt som dag. De är mina allra goaste o närmaste än idag.

Tillhör också dem som har några få vänner o är nog numera lite rädd att bli sviken igen...

Monica sa...

Men jag menar´inte du ska be om ursäkt snälla du :)Menar mer att man kan fråga rätt ut om det är jobbigt med allt som händer dig, hon kanske har svårt att vet va hon ska prata om , rädd ?, osäker?
sen att man bryter isen ( som någon annan skrev)

*kram* :)

Anonym sa...

Prata med henne när du känner att du orkar.Jag håller med Annika mycket i det här. Skulle det vara att ni växt ifrån varandra så behöver man ju inte bryta bekantskapen...det sköter sig självt isåfall.
Ha det gott/kram

Ella sa...

Dubbelörnen
Jag tror jag förstår hur du kände. I alla falla lite. Det gör ont när de man tror är vänner sviker och tyvärr är det inte bara den här vännen...
Å andra sidan så är det som du säger, de som finns kvar kanske är värda att behålla.

Kram


Monica
Jo, jag förstod nog att du inte menade det. ,) Det blir mest en känsla hos mig... Visst har du rätt.


Annelie
Nej, man behöver ju inte bryta, fortsätter det så här så sker det med automatik.