tisdag, juli 3

Minnen

Minnet är förmodligen en av de mest märkliga funktionerna i den mänskliga hjärnan. Man kan ägna månader, ja till och med år, till att försöka glömma bort saker och händelser eller rent av människor, och ändå dyker plötsligt minnena upp. Helt osökta. Helt oinbjudna. De kommer när man minst anar det. Eller som igår, när man verkligen försöker med all sin kraft att stå emot dem.

Igår dök de upp. Jag kunde inte, som så många gånger förr, väja mot dem. Det hjälpte inte att tänka på annat, att försöka koncentrera mig på stunden som var. Plötsligt var de över mig, eller snarare, de överföll mig. Alla minnen från alla de gånger jag hade varit där förr. Alla förväntningar, all min tro på att det ska lösa sig och bli bra den här gången, alla misslyckanden.

Minnet spelade mig ett grymt spratt. Det var inte människorna och händelserna som kom tillbaka plötsligt. Inte dofterna eller orden heller. Mot dem hade kanske inte känt mig så försvarslös. Istället var det känslorna.

Känslorna av besvikelse, rädsla, förlust.

Känslan av orden ”Aldrig mer” och ”för alltid”. Motsatser men ändå med samma innebörd.

Känslorna från den där gången då jag inte lyssnat ordentligt och vaknat upp utan att se, när jag trodde att de gjort mig blind och inte vågade tala om det, paniken från då…

Det tog inte lång stund på sjukhuset igår. Bara en halv dag. Bara tillräckligt lång stund för att sopa bort den lilla bit jag trots allt kommit på vägen mot ”acceptans” sedan den sista operationen på det här sjukhuset.

Bara tillräckligt långt för att helt slå undan benen för mig och placera mig på ruta ett igen.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Känslor är svåra att slåss emot men det går, det tar bara såå lång tid...

Kramar på dig!

Anonym sa...

forstår duna känslor *kramar om*
ha en fin dag! Mooooonica

Anonym sa...

Minnen kan inkludera alla känslor.
Glädje, sorg, skräck......alla
Hoppas dina minnen nu bara glädjer dig denna dag och att du mår bra både psykiskt och fysiskt/kram

**MY LIFE** sa...

Trött XENA skickar värmande styrke kramar.
Ha det så gott min vän önskar
Xena efter sömnlös natt.

Anonym sa...

DU ÄR INTE TILLBAKA PÅ RUTA ETT. Min vän. (förlåt att jag tog ton ..)
Du är inte på något sätt tillbaka till ruta ett. Som du skriver, du spelas ett spratt. Det står du över eftersom du kommit långt långt förbi den första rutan.
För varje gång som vi spelas detta spratt hamnar vi i vår privata grop. Men tiden går och även om det inte läker sår så gör den att vi lite lite snabbare och enklare kommer upp ur gropen.
Du ska se. ... du är inte alls tillbaka på ruta ett.

Anonym sa...

Vill bara säga att jag håller helt med Christina här ovan.

Dubbelörn sa...

Helt enig med Christina. Du hamnar abslout inte på ruta ett... För varje gång du dyker så sjunker du inte lika djupt. Det byggs upp ett skydd, oavsett du ser el känner det. Känslorna känner du igen, men där nere i djupet är du inte längre. Dessutom kommer du också upp till ytan fortare för var gång... så även om du tar dig ett dopp var o varannan dag så kommer nästippen upp till ytan fortare för var gång...

Känslor behöver man heller aldrig be om ursäkt för... De finns där o kommer alltid att finnas o man glömmer heller inte när det var som djupast...

Du har en underbar lyhörd man, du är inte ensam, du är älskad... Ta tillvara det o njut fullt ut de stunder du kan... Just nu är det som räknas...

Varma kramar

Anonym sa...

Jag tänker lämna en kommentar på ovanstående inlägg oavsett, ohyfsat? Javisst men det är bara mitt förnamn... Det vet ju du!!!

Du säger: försöka vara mitt vanliga jag.... Där tänker jag: att det finns inte längre, inte såsom du ser det, för varje dag som går i ditt liv så utvecklas du, du gör det fortfarande och det tar tid ibland när utveckling går fortare än att man hinner med... Då behöver man tid till att utforska sig själv... Jag tror att det är det håller på med men glöm inte att du unte behöver hålla upp en fasad för alla har rätt att gå igenom sina faser av allt...

Stor kram på dig!!!
och jag förstår dig även om jag skriver detta...

Ella sa...

Tack snälla för era kommentarer. Jag blir lika rörd som alltid. Känner mig så liten när jag hör all omtanke och positiva ord.

Jag brukar svara alla, personligen men jag gör inte det nu trots att jag läst vissa av kommentarerna flera gånger.

Hoppas ni förlåter mig.

Kram.