lördag, april 14

Minnenas dag

En bit utanför Byhålan finns en liten skogsväg som man kan åka in på. Den blir smalare och smalare hela tiden och till slut är den bara två hjulspår. På somrarna växer gräset så högt i mitten att man nästan inte vågar fortsätta att köra för man tror att bilen ska ta i underlaget. Det är inte många som vet vart det denna lilla väg leder till. Faktum är att under alla år jag åkt ner på den på vårarna har jag aldrig mött en enda människa.

Vid slutet av hjulspåren fortsätter en liten stig som leder in i skogen, och drygt en halv kilometer, eller så, längre bort öppnar sig en helt fantastisk glänta med en liten sjö i. Det här är en av de platser jag kan längta till. Bilden av hur det ser ut, hur det känns kan ibland dyka upp i mitt huvud helt utan förvarning. Mitt i vintern kan jag se framför mig hur solens strålar strilar ner genom lövverket. Eller hur den späda grönskan badar i det rosa ljuset av den neråtgående solen.

Det är inte ofta man tänker på det, många tror att soluppgång och solnedgång har samma typ av ljus men det är inte sant. Solnedgångens färger är mycket varmare, mer röda medan soluppgången är mer åt det blåa hållet… Det där var något jag upptäckte just där.

En riktigt varm sommardag för några år sedan sov jag faktiskt över där ute. Den lilla sjön är omgiven av stora flata stenar och även om de inte är så mjuka så är de ganska sköna och varma om somrarna. Jag sov på en av dem i en sovsäck under bar himmel. Helt ensam. Jag vet att det kanske låter tokigt men det kändes helt rätt. Det var en helt perfekt natt. Varför jag gjorde det? Dels för att jag var deppig efter något trassligt förhållande (igen) och dels för att jag hade bestämt mig för att ta ett foto i timmen på exakt samma plats. Det var då jag såg hur stor skillnaden är mellan morgon och kvällsljus… för att inte nämna det där helt fantastiska diset som låg som stora sjok över sjön på morgonen… Det var sanslöst vackert.

Det är bara ett av minnena jag har från den här platsen. En annan är en utflykt vi gjorde, jag och mina föräldrar, för ungefär ett år sedan. Vi gjorde som idag, tog med oss mat, metspö och satt i solen hela dagen. En tidig vårdag då skogen bakom oss var vit av vitsipporna som täckte marken under träden. Jag och mamma plockade ett enormt fång och bar med oss hem. Pappa fick faktiskt fisk som vi grillade på eftermiddagen hemma. En typisk dag som man inte egentligen uppskattar så mycket när man har huvudet fyllt av festen man ska hinna bli klart till på kvällen men så här efteråt kommer jag inte ihåg festen, bara dagen i skogen…

Idag var en sådan dag. En som skulle ha kunnat vara helt perfekt om inte mina minnen och annat smått och gott hade spelat mig ett antal spratt.

Vi köpte med oss potatissallad och rostbiff, nybakat bröd och bullar. Vi packade kaffetermos och vatten och ett gammalt enormt överkast att ligga på. Jag är inte i toppform än (vid närmare eftertanke har jag nog inte varit det på mycket länge), men jag bestämde mig att för en gång skull skulle jag inte tänka på något som ger mig anledning att vara ledsen. Jag hade bestämt mig för att ingen (läs C) skulle behöva märka att jag inte är riktigt glad, nöjd och lycklig… som jag borde vara en solig, varm vårdag med min älskling. Jag lyckades ganska bra. Och vi hade en underbar dag i solen.

Bortsett från minnena. Bortsett från att jag glömt hur förrädisk stigen fram till sjön är om man inte riktigt ser trädens rötter och annat som gör den ojämn. Bortsett från att jag snubblade och ramlade pladask, handlöst, och slog mig blodig både på knän och armbågar. Jag vet inte vilket som blev mest illa tilltygat, armbågen som jag landade på eller stoltheten.

Sjön var underbar, precis lika vacker som alltid, med en svart spegelblank yta. Fåglarna kvittrade och skogen doftade mylla. Precis som jag kom ihåg det från mina gamla minnen, från bilderna jag har i huvudet. Jag försökte verkligen att inte känna något när jag insåg att jag inte var säker och frågade C om vitsipporna blommade. Jag försökte verkligen att inte känna mig bitter när jag såg ut över sjön… som jag bara ser en begränsad del av, en suddig, oskarp begränsad del av. Jag försökte att inte tänka på träden vars grenar knoppas och snart börjar grönska men som jag inte kan uppfatta för att de flyter ihop till ett enda oskarpt töcken.

Jag blundade en stund och försökte vara tacksam över att det inte var som det skulle kunna vara… som det kanske kommer att bli snart.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är glad för att du blundade och tänkte efter ;) Det behöver jag också göra ibland ...

Ella sa...

Christina
Jag gjorde ett tappert försök ,)
Vet inte om det funkade idag just...

Anonym sa...

Vilken miljöbedkrivning - tack för att jag fick se din favoritplats!

Dubbelörn sa...

Tack vännen för att jag fick lov att följa med dig till detta ditt paradis... Låter helt ljuvligt, följer gärna med igen, en varm sommardag...

Bilderna inom dig kan ingen ta ifrån dig... De kommer alltid finnas kvar, tack o lov!

Dofterna, men hur var dofterna där? Min vän "hakar på" som hon själv säger, försöker på så sätt göra hennes väg enklare att gå... Men som hon beskriver dofterna o som hon beskriver texturer som trädstammarnas ytor... Jag lär mig en helt ny värld!! Och jag är så tacksam, för att jag genom henne, får vidga mina andra sinnen...

Kramar vännen

Anonym sa...

Du skriver så fint. Och så målande. Först ser jag denna vackra plats. Sen känner jag din sorg. Riktigt kan jag ju inte förstå, eftersom jag inte varit med om det du har. Men lite kan jag förstå. Och medkänslan fullständigt svämmar över inom mig. Stora styrkekramar till dig.

Ella sa...

Annika
I verkligheten är det betydligt vackrare. Jag borde nog leta fram mina gamla foton. Eller ta nya och visa upp här. För det är verkligen vackert där. Hela stämningen, känslan av frid... Det är nästan magiskt.

Dubbelörnen
Hakar på gör jag oftast, men här går inte att gå två i bredd så jag följde C:s ryggtavla och missade rötterna ,)
Ibland tänker jag oerhört mycket på dofter, texturer och annat som käns. Ibland, som igår, är jag fullständigt upptagen med synintrycken...
Men visst lägger jag mer och mer märke till de andra sinnena nu än förut.

Isabelle
Å vad du är gullig. Men du behöver inte tycka synd om mig, jag var inte ute efter medlidande. Ville bara... fånga känslan, beskriva dagen.

Anonym sa...

Hej Ella!

Som du ser har jag, livskraft, fått byta URL... Ville det förut och skrev till dem men det hände inget och nu när jag kom hem ifrån arbetet i nya huset så kom jag inte in på min sida så jag anade ugglor i mossen och så var det...

Det är precis så, tror jag, som både du o jag behöver göra. Du, vet alla de där härliga sakerna oavsett om det har med synintryck, hörsel eller balans att göra. Jag tror att jag oxå har varit lite duktig i helgen. Jag satte på hög musik när jag jobbade i nya huset och jag "vågade" arbeta ifrån en stege, jag vågade till och med jazza omkring en aning på den och jag ramlade jag oxå, inte från stegen men platt från stående på golvet, balansen svek helt enkelt.

Ella! Jag kom på att, kanske, när det nu är så att vi kanske ska/kommer att förlora förmågor, ska vi då inte öva och njuta riktigt mycket på/av dem så att vi kan leva av det istället för att förvägra oss det roliga idag för att vi kanske kommer att förlora det senare??? På vägen kommer vi att finna nya saker som är värdefulla, i förvandlingen liksom.

Vi såg ju det i mailet att vi hade samma typ av reaktion på detta. Idag har vi det här, låt oss njuta av det och ta det andra när det kommer. Ja, jag vet lättare sagt än gjort men, vi kan ju försöka att tänka på det ibland, så ofta vi orkar.

Tack för att jag fick se din vackra bild!

Kram på dig!

Ella sa...

Maria
Jag ska genast ändra dig på bloglines, vill ju inte missa något som du skriver ,)

Å det låter som du haft en riktigt rolig helg, frånsett fallet förstås. Du är väl försiktig??? Låter din man dig klättra på stegar???

Så klart måste vi njuta av det vi har. För att liksom ha något att leva på senare. Tanken är god, logisk och allt det där men som sagt, steget dit är inte alltid det lättaste...