torsdag, april 12

En patetisk dag

Jag stannade hemma hela dagen. Jag kanske ska skämmas. Nu när jag får och kan gå till jobbet så gjorde jag inte det. Inte för att jag inte kunde utan för att jag inte orkade. Stor skillnad. Ork, det har man bara man bestämmer sig. Att kunna däremot… en helt annan sak. Jag tror aldrig jag skolkat från jobbet för att jag inte orkat gå dit… såvida orken inte försvunnit på grund av influensa eller liknande. 40 graders feber. Helt tillåtet att känna sig orkeslös, men jag har inte 40 graders feber. Hela min kropp mår bra. Utom två små mindre detaljer. Skitsaker egentligen…

Men jag orkade helt enkelt inte.
Jag orkade inte ta på mig mitt ”jag bryr mig inte” ansikte. Jag orkade inte ta på mig mitt ”jag är inte ledsen, rädd förbannad, panikslagen och deprimerad” uttryck. Jag orkade helt enkelt inte gå dit och veta att jag var tvungen att låtsas känna något jag inte känner, låtsas vara något jag inte är. Jag orkade inte göra det jag gör varje dag för att jag är så rädd för att någon annan ska må dåligt eller tycka och tänka att jag blivit en bitter och självömkande patetisk människa. Jag spelar det spelet varje dag. Även hemma. Det är bara här masken ramlar av… och ibland hemma. Som igår.

Som idag.

Så jag stannade hemma. Ensam.
Jag klädde inte på mig, jag lagade ingen mat, jag drack kaffe och satt i solen på altanen och funderade. Kände. Tänkte tillbaka. Tänkte framåt.

Jag svarade inte i telefon trots att jag vet att C ringde. Jag lade mig i sängen och låtsades sova när han kom hem på lunch. Men han visste så klart att jag bara gömde mig.

Hela dagen har gått åt till patetiskt självömkande. Till tårar. Till ilska.
Känns det bättre?

Nej.

Jag har varit på en skrämmande resa tillbaka i tiden. Den tiden som var direkt efter operationen. Alla känslor, all frustration, vanmakt, rädsla… allt finns kvar inom mig. Ständigt under ytan. Jag behöver bara skrapa helt lätt med fingertoppen för att jag ska känna exakt som jag gjorde då.

Lägg ihop det med känslan som kommer av att inte veta hur lång tid jag har innan det kommer att vara likadant som då…

Ja, jag kanske håller på att bli lite mer tokig än jag är i vanliga fall. Kanske har det här bara helt enkelt blivit den sista droppen… den som får bägaren att rinna över… Kanske har jag bara tömt resurserna jag hade av ”bit ihop”, ”låtsas att allt är bra”, ”gå vidare”.


Men lugn. Jag tänker inte stanna här. Jag kommer att fortsätta att göra allt det där… snart. Så snart jag bara hittar orken


Herre Gud så patetiskt.
Dag efter dag, samma sak.

Varför läser du detta egentligen???

11 kommentarer:

annika sa...

Ella, när jag läste ditt förra inlägg både skrattade och grät jag.
Föörs skrattade jag när jag läste om hur C bemötte dig och gick till datorn och sedan grät jag när han kom och sa att du inte får gå igenom alltihopa själv,han är ju så genomklok - kan du klona honom så ska jag ta samboskap under övervägande?!?!
Jag tycker inte du ska skämmas över att inte orka gå till jobbet - att ha ont i själen är en fullt legitim anledning och du har allt lite ont där min vän! Å sluta bit ihop - det gör säkert många än mer osäker på hur de ska bemöta dig för det syns mer än man tror att man biter i hop.
Å nu vill jag be dig om en tjänst -
kan du mejla min mejladr. till ~M~? Jag vill inte lägga ut den på min blogg.
Kram!

Ella sa...

Annika
Hm... klona, går det? Jag ska testa. Men matlagning har aldrig varit min stora grej...

Tycker du? Att jag inte ska skämmas? DU är snäll du.

Klart jag ska maila, men har jag din mailadress??? Hm... Får ta o leta. Eller vill du maila mig igen? Min adress står ju där till vänster...

maria sa...

Hej på dig igen Ella!

Jag har själv haft en liten deppdag idag av lite andra orsaker men jag har läst dina sista inlägg och vet att jag kommer att skicka dig ett mail, jag hoppas att det inte gör något? Stor kram på dig

Anki sa...

Varför jag läser...? För att jag bryr mig om dig, så klart!
Kramar!

Christina sa...

Jag läser och jag tror att många läser för att vi känner igen oss. Jag har också legat i träda ... om man säger så. Känner precis i detta nu att jag ville stänga av livet och pausa en stund för jag vill tycka lite synd om mig själv och inte hela tiden bara fixa allt. Vi måste tillåta oss att inte orka. Vilken maskin som helst måste vila. Datorn kan sättas i energisparläge, bilen måste på service eller också måste den vila om den blir överhettad ... ska då inte vi också få gå ner på energisparläge någon gång? Självklart. Men livets kraft är så stark att vi inte gitter stanna där så länge. Men när vi ÄR där ... då ska vi njuta av att plåstra om oss. Och inte ha dåligt samvete ... för då blir det ju inget av ... med nå´t ...

Ella den patetiska sa...

Maria
Tack för ditt mail.

Anki
Tack, o vad det känns bra att höra det där. Precis vad jag behöver.

Christina
Du är lika klok som vanligt. Jo, man måste nog kanske tillåta sig själv att ta en paus då och då. Slicka såren...

Annelie sa...

För första gången jag började följa dig längst stigen, så vet jag inte vad jag ska säga. Jag läser dina inlägg för att jag vill och för att jag bryr mig.
Jag tycker du ska tillåta dig att vara ledsen,arg,rädd,ilsken och allt vad du känner. Du måste gå igenom alla känslor för att komma vidare upp och börja se din vardag som den är. Tycka om situationen kommer du nog aldrig göra, men du kommer acceptera den.
En dag är det vardag och då är det som det är.
Unna dig att må dåligt ett tag, det blir ljusare dagar.
Kram till dig.
PS. En sak är ju jättefint i hela kråksången, du har Chris somälskar dig

Lady Stalker sa...

De skäl du anger för att stanna hemma är fullständigt legitima!

Jag läser för att jag delvis känner igen mig i en annan kris (se vad jag skrev under gårdagens bloggartikel).

Men självklart läser jag också för att jag verkligen bryr mig! Jag hamnade här av en slump, såsom man ofta gör i bloggvärldens gigantiska spindelnät. Jag fastnade i det du skrev och ju mer man läser om andra människors öden (lyckliga eller olyckliga), desto mer känns det ju som om man "känner" dem och vill veta hur de har det. Nu påstår jag långt ifrån att jag känner dig. Har varit här för kort tid.

Men jag bryr mig.

Jag ska läsa mer av dina tidigre inlägg så jag får lite mer sammanhang dock. Jag vet inte vad du har för sjukdom och vad du gjort för operation hittills.

Hur som helst: Du har ännu en bloggvän i mig, som finns här bland de andra.

Micke sa...

Kommer att fortsätta läsa din blogg så länge den finns vet du.
Om 30 år kommer vi att sitta här o tjatta om hur det var här i början,
dina prövningar, mm,mm.

Kramiz på dig!!

Emma sa...

Nu gör du det igen... Testar om vi finns kvar när du visar hur du mår, egentligen därinne. Och vi finns kvar :-) Så är det.
Du, ibland när man inte orkar så kan man inte - och då är det allra mest ansvarsfulla att faktiskt lyssna på sin kropp. Allt annat skulle vara att köra över sig själv - och VEM tjänar på det? Vem kräver att du skall bära en mask du inte orkar bära egentligen? Vet du - jag tror att ibland blir vi mycket mer sårbara när vi biter ihop - fast man skulle kunna tänka sig motsatsen. Men vi behöver _bryta_ ihop ibland också. Och låta det som finns där få finnas, utan att försöka tvinga bort det. Och då är det bra att välja när, var och eventuellt med vem man skall släppa fram det. Jag menar alltså inte att man skall visa hela din sårbarhet för alla på jobbet, såvida man inte känner sig bekväm och trygg med alla där. Nej, då är det en toppenbra lösning att stanna hemma. Det allra mest vuxna och ansvarsfulla. Sådan som jag har förstått att du är och vill vara ;-)
Kram till dig.

~M~ sa...

Ella...man måste verkligen få vara svag ibland. Ingen är stark jämt.

Det får mig att tänka på en låt.
Där han sjunger att även hjältar får gråta...
Sätter ut den till mig blogg så får du lyssna sen när det går att komma in där.

Varm kram till dig!