onsdag, april 25

Tankar i repris

Nu när dagen börjar närma sig grips jag åter igen av tvivel och funderingar. Mer tvivel än jag vanligtvis har, för det går inte en dag då jag inte undrar. Varför? Kan det vara sant? Kan det verkligen vara så att jag, jag av alla har fått lyckan att hitta kärleken?

För vem är jag att tro att kärleken är till för mig?

Kärleken som är så svårfångad, svårgripbar och så lätt att förväxla, så svår att behålla.

Kärleken som många perfekta människor ägnar ett helt liv åt att söka efter. Människor som mer än väl har gjort sig förtjänta av att älska och bli älskade. Människor som har så mycket mer än jag att erbjuda i ett förhållande.

Och så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka till de där dagarna innan…
När jag var ensam.
När inte Han fanns för att hjälpa mig att tänka klart, hjälpa mig att gå vidare, hjälpa mig att stå ut. H j ä l p a…

Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka och fundera på hur de här senaste månaderna hade tett sig utan honom. Hur hade jag då orkat gå vidare själv?

Jag lästen en bok en gång för länge sedan. Konstigt egentligen för den boken gjorde ett oerhört stort intryck på mig, jag minns den så tydligt fortfarande trots att det är åratal sedan jag läste den. Dean Koontz var författaren men titeln har visst flygit bort. I boken fanns en liten pojke som fick obotlig cancer och båda hans ögon fick opereras bort. Han hade dock en övermänsklig förmåga och klarade sig ganska bra ändå, ibland önskar jag att jag hade en liten del av hans förmågor... Märkligt att jag just kommer ihåg en sådan bok… men vad jag egentligen tänkte här och nu var en annan sak. I boken fick man i slutet veta att det för varje val man gör öppnas en parallell värld där det valet man inte gjorde genomförs och ligger till grund för det som händer därefter. Den tanken har fascinerat mig länge. Tänk en värld där de val vi inte gjorde gjordes… på gott och ont. Flera världar, värld efter värld med människor som är vi. En värld där avgörande händelser fick den motsatta vändningen. Märklig tanke…

Jag kan som sagt inte låta bli att tänka på hur livet skulle kännas just i detta nu om jag inte hade C. Om jag inte hade gått på den där femtioårsfesten, eller om jag inte läst min mail dagen efter. Eller om jag helt enkelt aldrig tagit jobbet på kommunen utan hoppat på fotoateljén.

Det där som hände då, på femtioårsfesten… jag vet inte, hur ofta händer sådant i en människas liv? Att man finner den rätta, precis i rätt ögonblick och den rätta är villig att ta risken att inleda ett förhållande trots urusla odds? Mot bättre vetande. Inte så ofta skulle jag tippa på. Jag har haft mer tur än de flesta har under en hel livstid.

Så är det konstigt att jag tvivlar? Att jag är rädd? Att jag innerst inne undrar varför han vill dela sitt liv med mig, just mig av alla när det finns så många andra, med bättre förutsättningar, att välja på… Är det så konstigt att jag undrar hur länge han ska stå ut? Eller att jag är rädd för framtiden. En framtid där det är jag som ständigt behöver, men aldrig kan ge? För så är det ju, vilka ord vi än klär verkligheten i så är det sanningen. Vårt förhållande kommer alltid vara ojämnlikt, vad som än händer med mina ögon kommer det alltid att finnas där, mellan oss, att ta hänsyn till, att ständigt styras av.

Prästen sa att kärlek handlar om ett ömsesidigt givande och tagande. Men för det krävs att båda kan ge och kan ta emot. Jag kan bara ta emot tycks det mig ibland. Hur mycket jag än försöker att ge så är mina behov större, de ställer allt på ända och styr våra liv.

I vigselakten lovar man varandra att älska i nöd och lust… I ett normalt förhållande finns säkert båda delarna men vad finns i vårt förhållande egentligen? Mer än kärlek. Men hur länge räcker den?


Jag har så många gånger själv sagt det och hört det, ”jag har tur som funnit honom trots allt”. Det ligger så mycket sanning i det uttrycket. ”Trots allt”. För det är ett mirakel att någon som jag trots allt funnit någon som vill älska mig.
Och det gör mig ledsen.
Det får mig att känna som om jag inte borde ha denna stora tur, som om min kärlek är lite på… nåder. Liksom som något jag inte gjort mig förtjänt av. Något jag borde vara mer tacksam över än andra är. Något som egentligen är ett misstag…

Hm… har jag skrivit detta förr tro?
Jo men på den här bloggen kör vi med recycling…
Så vi skippar kommentarerna på denna.

3 kommentarer:

Dubbelörnen sa...

HAAAA... så den var visst öppen!!!

Dina tankar kan vara vem som helst tankar... Dessa tankar finns i alla förhållanden, fast av olika anledningar...
Alla varianter finns: Han är så smart o toppjobb, jag så..., han rätt bakgrund, hon ..., han är så snygg o jag så..., han är så charmig o jag så... alla gillar honom o jag så, han är så rolig o jag är så...

Kärleken tvivlar nog alla på i perioder o speciellt i början. Älskar han mig av rätt skäl, av rätt anledning...
Vad jag ville säga var bara att...
Du är inte unik, inte i detta fallet *fniss*

Du är bäst o tack o lov att denna kanonkille har upptäckt dig!

Kramar

Ella sa...

Dubbelörnen
Det var inte meningen att det skulle gå att kommentera, jag har stängt av den funktionen men antingen har jag gjort fel eller så är blogger knäpp...

Hm... är jag inte unik??? ,)

Dubbelörnen sa...

Vad var det jag skrev;
"Du är inte unik, inte i detta fallet"...
Märk väl "inte i DETTA fallet" ;)*skrattar*

Kramar