tisdag, april 24

Bröllopsplaner

Jag vet att det finns de som undrar, och jag måste faktiskt reda ut detta lite... Detta med bröllop alltså.

Det har varit ganska tyst om det här, för det har varit en historia som väckt både glädje och smärta märkligt nog. Det har varit många funderingar och tankar och det är först nu sedan några dagar som vi egentligen vet exakt hur det ska bli.

Men först ska jag gå tillbaka lite.

C friade till mig i januari och det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var också en dag som vi var ganska medvetna om att tiden var begränsad. Operationen hängde över oss likt ett stort orosmoln även om vi försökte att förtränga det (lite som nu). Men sådant går ju inte att förtränga, någonstans finns det där, ständigt närvarande med alla tankar och oron. Då trodde vi att den kunde vänta ett tag, några månader åtminstone men så blev det ju inte som bekant. På vägen hem i bilen, efter att han hade friat, satt vi och gjorde upp en massa planer, funderade på datum och allt sådant man gör. Funderade på om vi bara skulle rymma eller om vi skulle ha stor fest med alla vi kände. På något sätt verkade alla alternativ vara beroende av ”Om”.

Om jag ser eller inte.

När jag fick veta att operationen skulle bli av så snart så funderade vi ett tag på att gifta oss redan samma vecka. För även om jag aldrig varit typen som redan som barn drömt om mitt bröllop så har tanken att jag inte skulle kunna se mig själv som brud aldrig föresvävat mig. Plötsligt blev min syn än mer någon slags kärnpunkt i hela bröllopsplanerna. Den där veckan innan operation gick vi iväg och jag provade klänningar, jag valde ut en och bokade den för helgen innan operationen, jag valde brudbukett och gjorde en halvdan beställning (på en av de där två jag visade dig) men när väl lördagen närmade sig och det skulle bli dags så insåg jag plötsligt att jag inte ville gifta mig för att jag var tvungen, utan för att jag ville. Jag ville inte i framtiden behöva fundera på om vi gifte oss så snabbt för min syns skull eller för att vi verkligen ville… Så det hela ställdes in. Men klänningen är fortfarande kvar och väntar på mig, något jag är oerhört glad för idag för nu vet jag hur den verkligen ser ut och behöver inte använda fantasin för att fylla i detaljerna. Det är samma sak med brudbuketten, jag har kvar en tydlig bild av den i motsats till de suddiga jag ser.

Efter operationen talades det inte om bröllop på länge. Så fort jag snuddade vid tanken började jag lipa, jag lipade vid många tankar då, men detta med bröllop tog lång tid, långt efter att jag började se igen, innan jag kunde tänka på utan tårar och bitterhet.

Det var inte förrän ganska nyligen, strax före påsk som jag åter igen hittade tillbaka till den första tanken och känslan jag hade, då när C friade till mig, efter det att jag äntligen förstått att han faktiskt ville ha mig, MIG!?!? av alla, med mina fel och brister, med mina ögon och allt annat skit som följer med.

Då, där ute i det vita vinterlandet visste jag nämligen att den här mannen ville jag dela mitt liv med, och han ville (till min obeskrivliga förvåning) dela sitt liv med mig. Det var inte bröllopet jag ville ha då, det är inte det som är målet, det är inte ens vägen till målet. Det är livet med honom som är målet och meningen och ett bröllop är egentligen bara ett bevis för världen att vi hör ihop. Trots allt.

Så nu, när jag äntligen hittat tillbaka till den känsla jag först hade inför ett bröllop så har vi också kunnat bestämma oss för hur och när och var. Vi vet, nå ja, C visste nog hela tiden misstänker jag, vad som är viktigt för oss, vilka vi vill dela den här dagen med och vart vi vill vara då. Och ja, visst hoppas jag kunna se mannen jag gifter mig med, och mig själv som brud, men om det inte blir av… ja, då kommer ändå dagen att finnas i mitt minne för alltid, lika ljus och vacker som om jag hade sett allt med en helt perfekt syn. Det är jag fullt och fast förvissad om. Nu.

23 kommentarer:

Annelie sa...

Buäääääääää Buääääääää du kan inte få mig att gråta sådär.
Det låter jättebra Ella och jag är så lycklig för din/Er skull.
Hur har du någonsin kunnat tvivla på att han inte skulle vilja ha dig.Kram till er båda denna gång
Usch ögat är blött;-)

Monika sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Cat sa...

Har bara läst några få inlägg hittills men herregud vad vackert du skriver. Sitter här och lipar för mig själv...Du är verkligen otroligt stark och beundrasvärd! Många kramar!

Dubbelörnen sa...

Underbart o ännu underbarare är det att du åter kommit till insikt om grunden till er kärlek... Det är en härlig känsla när man hittat rätt :)

Kramar

Cissi sa...

Härligt att ana en start på framtiden!

Hoppet är förankrat och du är på väg hem.

Tänker på dig!

Anna sa...

Du är så otroligt duktig på att sätta ord på känslor. Jag läser din blogg flera gånger i veckan.
Men jag kan inte säga att jag har kunnat sätta mig in i känslan att mer eller mindra förlora synen förrän jag läste detta senaste inlägg. Jag är inte så värst romantisk av mig och har inte heller planerat mitt bröllop sedan barnsben, men att inte få se sig själv i brudklänning... Jag blir så otroligt glad att läsa att du ändå har kommit till insikt om att det viktigaste är den symboliska handlingen att lova varandra att dela resten av sina liv tillsammans.

Anonym sa...

Härligt med kärleken mellan er två. Kärleken som räcker till både vardag och helgdag, glädje och sorg. Det låter ljuvligt att planera bröllop. Jag gifte mig för snart 20 år sedan! Vi är fortfarande lika kära.

Tänker på dig och hoppas att ni får ett fint och kärleksfullt bröllop när det än blir.

Kram

Bisse
(bissesplats.blogspot.com)

Lina sa...

jag ryser!

kärleken är vacker o det är allt som behövs på ett bröllop :)

Filifjonkan sa...

Hej Ella.
Det var vackert skrivet.Önskar att ni kan få all lycka som ni tänkt er.Lyckan är ibland rätt ofta att känna. För om du tänker efter så ser du aldrig kärleken den känner du kom ihåg det.I hela din kropp pirrar den runt ständigt oavsett du ser eller inte. Men självklart önskar jag att allt går bra för dig med din syn.Men som jag alltid säger Håll ii släpp inte taget,,

Ella sa...

Annelie
Men... detta var väl inget att gråta åt???

Men visst kan jag tvivla, jag gör det varje dag.

Cat
Kul att du hittade hit. Välkommen.
*rodnar* Tack, men jag är varken stark eller beundransvärd. Jag är bara jag... ,)

Dubbelörnen
Ibland förlorar man liksom siktet av det som ÄR viktigt.

Cissi
Ja så är det. På väg hem. Eller... jag är nog det redan.

Anna
Tack snälla. Jag blir alldeles rörd.
;) Ja jag har äntligen kommit till insikt... hur länge det nu varar.

Bisse
20 år? Ja det hoppas jag med på. Som en start... Det måste kännas underbart eller hur?

Lina
Ååå... du har helt rätt. Och DET har vi.

Filifjonkan
;) Du har helt rätt. Både kärlek och lycka känns, syns inte. Tur det för då kan alla uppleva den.

Cissi sa...

Ett litet tillägg:
Eftersom min minnesförlust berör ca 10 år, så skapar det en del problem.. När vi tittar i fotoalbumen, så minns jag oftast inget, nada, borta, svart, och barnen tycker att jag är knäpp! Men ibland, vid enstaka foton, så minns jag känslor, bl.a. min sista förlossning, (Leo). I början kände jag en stor sorg, men nu har jag lärt mig att leva med det. Accepterat att så här är det och nöjer mig med mina "känslominnen". Ibland dyker ett bonusminne upp i form av en bild.. Då blir jag överraskad! Men det saknar i regel sitt sammanhang, och då glömmer jag igen.. Suck.. (Kan nästan skratta åt det ibland!) Men jag har barnen, album och andra minnen!

Jag har börjat ladda för att fortsätta mitt skrivande om mig, men det är så svårt att få ett grepp, en bild som kan ge ett sammanhang, då det berör så mycket.

Kramis!

maria sa...

Jag håller med filifjonkan... Så rätt det är, många saker är ju faktiskt inte sånt som syns eller hörs utan att känslan eller minnet av känslan kan vara tillräckligt.

Tack filifjonkan får även jag säga, det där behövde jag för att fortsätta att vrida på perspektiven.

Ella! Ja, du vet ju varför oxå jag behövde filifjonkans ord, hoppas du inte tar illa vara för att jag suger lite på dem jag med...

Jag tycker att det du beskrev var väldigt vackert faktiskt, en mognadsprocess och du beskrev hela vägen fram till insikt, mycket fint... Jag kan oxå förstå dina tvivel, jag kan ibland känna likadant, att vad ska min man, sen tio år, ha mig till egentligen... Med alla skavanker...

Fast jag har oxå börjat förstå att det är skavankerna som gör människan och skavanker det är det enda du kan vara riktigt säker på att du får redan under din första levnadstid så någon betydelse måste de ha för människan vi är/blir/ständigt formas och omformas till...

Kram på dig Ella

Ella sa...

Cissi
Jag ser fram emot ditt fortsatta skrivande.

Men fy sjutton att tappa bort så lång tid av sitt liv! Det måste ju vara fruktansvärt.

Maria
Jag är glad om jag kan dela med mig av all klokskap jag får ta del av här ,)

Ja det där med skavanker är svårt för även om jag förstår vad du menar så kan jag inte alltid känna så. Så tivel finns alltid och kanske kommer det alltid att finnas i viss mån. Men jag försöker att inte glömma att det är jag själv som ger mig anledningar att tvivla, inte C.

Emma sa...

Oj oj oj Ella. Fantastiskt. så vackert. Kärleken är det allra allra viktigaste. Den där känslan av att Han finns där, vad som än händer. Det finns liksom inget som kan mäta sig med det. Det är ju fundamentet i livet - när man har hittat rätt. All lycka till er två!

annika sa...

Så skönt att du hittade tillbaka till din första känsla om varför du vill gifta dig!
Å att det blir en dag som ni vill ha den och tillsammans med dem ni vill ska vara med är jätteviktigt!
F ö så är det fantastiskt så bra alla redan har utryckt allt, jag kan bara hålla med!

Cissi sa...

Jag har aldrig tänkt på det så, (bra med bra frågor), det bara hände, och då så mycket annat gick först, la jag det i eehh, min kö, (den som alla skäller på mig om, att den kommer sist..), och jag har nog bara vant mig vid chocktillstånden, eller de blivit en del av mitt liv. Jag får nog grunna på det lite.

Fruktansvärt? Jag vet inte? Troligen, för jag undviker att titta i albumen.. Plötsligt så sitter man där.. hittar ett foto där man vet att DÄR hände det något, i regel trist, men man kan bara inte minnas, oavsett hur mycket man tänker och bläddrar. Jag går fortfarande och funderar över en speciell bild som jag såg för över ett år sedan.. Det blir lite tragikomiskt efter ett tag, att man skrattar lite. Men det krävs nog ett perspektiv för att komma så långt.. Mjölken är redan utkörd och jag kan inte göra något åt det. Och jag kan vända på det; om min hjärna inte hade utövat den räddningsaktionen, så hade jag troligen blivit svårt psykiskt sjuk eller tagit mitt liv. Men jag återupplever allt varje dag o natt, år efter år, dock utan att jag kan definiera allt, eftersom jag inte "ser". Ska försöka att reda ut det på något sätt..

Ibland måste man välja mellan pest eller kolera...

Och jag vaknar fri!

ps. Tänker ibland på hur jobbigt och tröttande det måste vara att se med ett öga, och då bara mkt begränsat. Sånt tänker jag på! Fast jag antar att vi alla acklimatiserar oss. ds.

Annelie sa...

Jag grät för att jag blir så lycklig över era bröllopsplaner=)
Du berättar ju så man känner sig delaktig dessutom.
Kram på dig

Ella sa...

Emma
Ja visst är det så. Den där känslan har jag inte alltid men det har ju med mina tivevl att göra. Som bottnar i mig själv.

Men visst är kärlek vackert?


Cissi
Hjärnan är egentligen rätt fantastisk när den fungerar. Jag har lite svårt att förstå din situation men jag förstår ju att det faktum att du inte minns är ett sätt för din hjärna att skydda dig.

JAg väntar på att du reder ut allt för jag har en massa frågor men jag tänker inte ställa dem. Väntar tills du skriver själv.

Ja, visst anpassar man sig, det är det fina med kroppen, den anpassar sig till väldigt mycket. Men jag "betalar" för den anpassningen med att bli sådär trött och få huvudvärk när det blir för jobbigt.

I början märkte jag ju knappt själv hur dåligt jag såg. För ett tag sedan fick jag låna med mig glasögon som på ett ungefär visar hur jag ser. C provade och blev riktigt chockad för det tar ju ett tag att anpassa sig och "lära sig nya sätt att se".

Annelie
*) I så fall är det tillåtet att fälla en tår...

Camilla sa...

Skönt att du nu är säker på att du vill leva med din älskling. Bra att du planerar att insupa så mycket synintryck som möjligt så du vet hur det kommer se ut ifall det skulle ske att du förlorar din syn. Synminnen är bra att ha i bagaget men viktigast är ju att du har en livskamrat som är villig att dela ditt liv med dig trots allt! *kramis*

Cissi sa...

Du.. jag tycker att du ställer mycket bra frågor och det är sådana jag behöver. Det blir nya infallsvinklar, något att fundera på. Det är även bra att spara på som stolpar. Jag är så oerhört mycket längre fram, och glömmer nog ofta bort att många inte förstår mig alltid.

Så.. Mera frågor!

Ella sa...

Camilla
*) Ja då, jag är helt säker


Cissi
Jo, frågor kan iof vara bra, det fina är ju att man kan lämna dem obesvarade när de ställs så här.

Anonym sa...

Hej vännen
Knappt ett år sen jag gifte mig och känslan finns fortfarande kvar.
Allt som hände hur det kändes.
Alla ingredienser var med.
Bruden (jag) höll dom på att missa att hämta till kyrkan. EN minut innan var jag på plats utanför dörren med min bror som skulle föra fram mig i pappas ställe.
Bestman som tuppa av och ja...
I stort sett all drama man kan önska och samtidigt så otroligt vackert.. En underbar dag.
Hoppas din/er dag blir den bästa ni haft.
Kram
Cinapina
Ps. tack för ditt stöd sista tiden och för övrigt ALLTID

Ella sa...

Cinapina
Tack vännen.
Jag hoppas att det tråkiga har löst sig nu?
Kram