tisdag, april 17

Hur det borde kännas

Den som följt eller läst min blogg från början vet hur tiden sedan oktober förra året har sett ut för mig. Om man bortser från det underbara som inträffade när C tog det första steget så har livet pendlat mellan ovisshet, operationer, nya förutsättningar…

Så fort jag börjat vänja mig vid försämringarna och försökt att återgå till en vardag så har något nytt inträffat. Ny period av oro och rädsla, ny operation nya försämringar… Så har det hållit på, och spiralen har snurrat ganska snabbt, i alla fall snabbare än vad jag hunnit med. Tiden att anpassa sig har aldrig riktigt räckt till innan det blev nya bud, nya försämringar, nya känslor att bearbeta och lära sig att acceptera.

För varje gång är det som om mina krafter är mindre, de räcker inte till hela vägen, hopplösheten kommer snabbare, förtvivlan är djupare. Allt jag vill är att få vara ifred lite, lära mig att leva så som det är nu. Lära mig att acceptera. Men den tiden, den friden får jag aldrig.… samtidigt finns en del av mig som bara vill skaka av mig allt, rycka på axlarna och säga… here we go again, och le… säga att det gör inget, jag har varit med förr. Jag kan detta. Men jag undrar om man verkligen lär sig? Eller är det bara jag som inte kan lära mig?

Det är så det borde vara. Om jag vore sådär klok som alla andra verkar vara så skulle jag helt enkelt vända på kakan och utgå ifrån att varje dag kan bli den sista och att varje sekund varje liten ljusglimt som når mina ögon är en slags Gudagåva som jag borde vara tacksam över. Jag borde utgå ifrån att normaltillståndet för mig är ett totalt mörker och allt annat är en gåva, ett mirakel jag egentligen inte har rätt till, inte har förtjänat, inte ska ha.

Missförstå inte, jag är tacksam.

Men det hjälper inte att veta att man borde när känslorna inte hänger med riktigt.

Det är ungefär som…
Har du någonsin ställt upp i en tävling? Och kommit på andra plats? Du förstår med tanken att du gjort en bra prestation, du har slagit alla de där andra som kom in trea, fyra, femma och så vidare. Och då är glad. Men. Dina känslor säger att du borde ha blivit etta, för det är det som räknas, det är det som är vinsten…

Vad jag försöker säga är…
Det är lätt att bestämma sig för att man borde göra en sak, det är svårare att känna det.



Jag är oerhört tacksam för alla kommentarer. De får mig att tänka i banor jag inte alltid kan tänka i själv. De visar vägen och jag inbillar mig att jag hittar tillbaka lite lättare. Jag slutar aldrig att förundras och glädjas över att det finns människor som inte känner mig som bryr sig tillräckligt mycket för att lämna en kommentar, en kommentar som visar att de tänkt, känt och kanske till och med blivit berörda av det jag skrivit.

Jag vill inte vara utan kommentarerna.

Men...
Och nu vet jag att jag tar en risk i att skriva detta, och jag vill inte att någon tar åt sig för detta sitter förmodligen, i likhet med mycket annat, i mitt eget huvud. Men…
Ibland känns det, när jag läser det ni skriver, som om jag borde… borde ha större distans, vara mindre deppig, vara mer lycklig över livet… Som om jag borde ha accepterat och gått vidare för länge sedan. Så som alla andra tycks kunna göra. Det är nästan så att jag vill förklara och be om ursäkt för de tankar jag har för de är inte normala. Men för mig är de ju verkliga.

Jag hyser en sådan otrolig beundran för alla er som går igenom eller har gått igenom hemska saker, saker som är tusen gånger värre än det jag går igenom. Jag beundrar hur ni alla verkar ha sådan kontroll på tillvaron, känslorna, livet och allt. Hur ni kan rycka på axlarna och bara gå vidare. Istället för att tänka och fundera och känna… Och allt detta får mig att fundera på om mina egna känslor verkligen är normala… Jag borde ha kommit längre, jag borde kunna känna allt det där som är rätt och inte bara tänka rätt. Jag skulle vilja vara lite mer som några av er vars liv jag fått stifta bekantskap med genom era bloggar.

Och på sätt och vis är det ju en av de bästa sakerna med min blogg, att jag får perspektiv på mitt eget lidande och ojande när jag läser om hur andra har det.

12 kommentarer:

Filifjonkan sa...

Godmiddag på dig.
Men kära du,,,man är aldrig mer än människa det är det viktigaste och ingen är den andra lik i denna situation som du är i. Inte skall du behöva känna att du "nästan skall be om ursäkt att du inte kommit längre"
Verklig inte: det är du som bestämmer om ditt.Vad andra gör eller säger anser jag att du skall "plocka russinen ur kakan" de russin som passar för dig alltså. Ingen av oss andra kan känna det som du känner.Men vi kan försöka komma en liten bit på vägen.Men det är faktiskt tillåtet att ha dåliga dagar precis när man vill. Vem har rätten att hindra dig? Ingen mer än du själv. Men som du märker är det också rätt skönt att kunna prata med en del andra ibland får man nya infallsvinklar på saker och ting.

Micke sa...

Självklart kan du inte bara gå vidare och låtsas som ingenting har hänt, jösses, du skulle se mig ibland, (långt mellan gångerna men ändå), hur jag sliter mitt hår över hur inte få en chans, hur jäddrans synd det är om mig, etc etc..

Du går igenom en jobbig fas nu, du har kommit långt,men du har en lång väg kvar att gå.
Att deppa ihop ibland är en rättighet du har, men förvänta dig inte att jag INTE ska sträcka ut en hand till dig härifrån bloggen.

För den handen finns alltid redo här, det känns ibland som om jag vill knöka in handen i modemet o trycka på "Send" o hoppas den kommer ut genom din skärm!!

Håller på dig/Kram

Emma sa...

Filifjonkan och Micke säger det jag tänker. Man måste få må precis som man mår - det finns inga borden när det gäller måendet. Det är ju bara ditt. Var andra eventuellt förväntar sig eller inte - det är deras. Och ditt mående är ditt. Det kan ju vara helvetet på jorden på ett sätt, för man är så ensam om sitt lidande - men samtidigt så är det en styrka i det, en styrka som också bara är DIN. Sedan är klart det är viktigt att kunna dela sitt lidande med några väl valda personer - det tycker jag verkligen. Det brukar hjälpa till så att man får perspektiv - eller åtminstone står ut en stund till. Men som sagt. Jag tycker verkligen inte att någon enda människa kan tala om för en annan vad den borde känna eller uppleva. Det som är det är ju ändå. Det går inte att ta bort, bara för att någon tycker att man borde.
Kram till dig.

maria sa...

Ella!

Du är du och som du vet kan du och jag relatera våra situationer/reaktioner med varandra för att det finns liknelser mellan oss. Det kan dock aldrig innebära att alla upplever, beteer sig, känner osv lika. Alla är ju olika.

Jag vet att du tycker att jag tex är såå positiv, och jag försöker, precis som jag försöker att sträcka ut lite positivt till dig men inte kan jag vara det hela tiden, det vet ju du.

Alla har nog sina ups and downs, alla går nog ett eller ett par steg framåt för att sen halka bakåt igen och så fortsätter stretet på att ta sig fram.

Jag förstår hur du menar med tanken på om man verkligen är normal ( i känslor, reaktioner och ja, allt), jag kan oxå tänka i de banorna men jag försöker då snabbt som attan tänka att normalt är inget annat än något bestämt av en majoritet, men vad säger att det är det normala? Vi måste ju ha rätt att sörja våra förluster, eller? Det är ju faktiskt något högst normalt. Om andra ser ut att kunna rycka på axlarna och bara gå vidare så tror jag att de kanske inte riktigt visar allt utan visar den "duktiga" (som samhället helst vill se oss) för att det skulle vara svagt att visa sina svagheter. Kan inte insikten och förmågan att kunna visa sitt mående vara en styrka?

Stora kramar till dig Ella
Ingen är ngn supermänniska som klarar av vad som helst....

annika sa...

När jag blev sjuksriven trodde jag att när jag vilat och bara tagit det lugnt och struntat i alla måsten så skulle jag kunna börja jobba igen. Fast jag kände ju att jag inte var bra, det irriterade mig men min kloka doktor han sa: det har inte tagit dig bara fjorton dagar att bli så här, så det går inte över på fjorton dagar. Å det tar tid Ella, det har jag lärt mig. Dessutom så är det ju lättare för alla oss ute i cyberrymden att vara kloka när det gäller någon annan än oss själva!
Just nu är det såhär för dig och dina känslor ryr runt i dig och det måste dom få göra! Men kontrollfreaken i dig kanske har lite invändningar mot det?!:)
Kram!

Anonym sa...

För det första: du måste ingenting. Din blogg är din. Där får du beskriva hur du har det etc. Även om jag har svårt att sätta mig in i din situation så förstår jag ändå att det måste vara bland det värsta som kan hända en människa. Du förlorar något som de flesta tar för givet. Jag tycker inte det är underligt att det tar tid (och kommer att ta tid) för dig att hitta ditt nya jag. Jag tror att du liksom de flesta andra har bråttom. Man tänker så lätt att allt ska gå fort. Människan tar tid på sig att ställa om sig. Det bubblar upp så många känslor som ställer sig i vägen. Ilska, sorg, ledsnad, rädsla, ensamhet bl a.

Att hitta i ditt nya liv kommer säkert att ta tid. Lite i taget kommer vardagen att rulla på med både fler sorgbesked men säkert också med glädje. Då tänker jag också på hela ditt liv med C, kompisar och jobb.

Jag följer dig i dina spår. Tänker ofta på dig och du gör min värld lite större.

Hälsningar

Bisse
(bissesplats.blogspot.com)

Dubbelörnen sa...

Skrattar när jag läser detta, men för att jag tycker om dig... Låter som alla var orakler fr Delfi...;)

Tror ingen av oss, som är mitt uppe i något el har något bakom oss, har kommit dit vi är, över en natt, inte ens några veckor, tyvärr inte ens några månader, måste också erkänna inte ens flera år räcker...

En fruktansvärd lång process, det är vad det är. Men för mig kändes det hoppfullt att höra om de andra som kunde se en glimt av ljus, som kommit längre i sin process. Det kändes som om det fanns ett hopp även för mig, att jag också skulle kunna komma dit en dag... att allt faktiskt skulle kunna bli skapligt bra även för mig... en dag...

Hoppas våra kommentarer kan ge dig samma känsla...

Kramar

Christina sa...

När min man lämnade då ... för 2,5 år sedan ... kom det folk som sa "Det var lika bra att han gick, du kommer att hitta ngn annan!" eller "Det som inte dödar en stärker en" eller "Man får inte mer än man klarar av"
Jag höll på att kräkas.

Men säkert svårt att ibland veta vad som skall/bör/kan sägas för att inte såra ...

Förlåt om jag skrivit ngt sådant. För det ville jag verkligen inte. Och vet du ... jag är fortf inte helt okej ... och det har gått 2,5 år. Och nu säger ALLA mina vänner att det faktiskt borde vara så att du har kommit över det där nu ...

Ella sa...

Filifjonkan
Ja, jag plockar russenin för fullt och det finns många.
Och visst är det skönt att få andras syn och nya infallsvinklar.

Micke
*ler* Jag har svårt att se dig slitandes ditt hår och tycka synd om dig själv.

Vad gäller din utsträckta hand... den har jag tagit många gånger.

Emma
Tack vännen. Du har rätt. Det är ju bara jag som vet hur det känns, men ändå...

Maria
Jo du har så rätt, alla har sina ups and downs. Alla visar det inte bara. Jag hade mina även innan.

Men jag blir nog mest trött på mig sjlv,att denna bergbana aldrig tar slut...

Annika
Din läkare verkar vara en klok person.

Och ja, du satte nog fingret mitt i prick, det är kanske kontrollanten i mig som mår sämst...

Bisse
Tack för de orden de värmer. Du har också rätt, jag har för bråttom, som alla andra. Jag vill vara mitt gamla jag, inte den här nya som jag inte känner... Jag vill vara det nu, inte sen.

Dubbelörnen
Jag har alltid gillat tanken på oraklet i Delfi ,) Sittandes på sin trefotade pall och helt hög av ångorna som hon andades in delade hon ut livsavgörande spådomar... Lite flower power över det hela ,)

Jag glömmer nog allt som oftast att det tar tid. Olika lång tid förmodligen för alla. Lång tid...

Men ja, alla kommentarer här från de som kommit längre de värmer och hjälper... även om jag ibland känner mig lite trött över att jag själv inte kommit längre... som idag.

Christina
NEJ vännen, be inte om ursäkt!!! Du har absolut inte skrivit något jag blivit sårad av.

~M~ sa...

Kan tänka mig att mina kommentarer är lite sådär ibland. Att dom kan tolkas som att jag tycker att du bara bör rycka på axlarna.

Det tycker jag verkligen inte Ella! Som du säger så är det där din verklighet. Det är DU som måste leva i den och vi som sitter här och läser förstår ju egentligen inte ens lite hur det är. Jag tycker du är otroligt stark!

Och alla förändringar i livet som på något sätt blir en "kris" dom tar tid att läka. Jag tror heller inte att det kommer sluta att göra ont. För sånna stora saker som gör en ledsen, dom försvinner inte bara. Men man lär sig sakta men säkert att leva med det. Så sakta att man kanske inte ens själv märker det.

Och du? Det här är DIN blogg.
Skriv exakt vad du vill och känner.
Det är ju lite det den är till för :)

Varm kram

lina sa...

du ska inte behöva känna som du beskriver. ta det i din takt. vi knuffar bara på lite granna i rätt riktining ;) sen håller jag med de ovanstående inläggen

Ella sa...

M
Du behöver inte oroa dig, du har inte alls skrivit sådana inlägg. ,)
Ingen har det egentligen, det var bara en känsla jag hade som... ja inte hade något med en enskild kommentar att göra.

Lina
Tack, jag behöver bli knuffad då och då ,)