onsdag, april 18

Med en trasig kamera

Ljudet som hörs när kameran knäpper en bild är det bästa ljud jag vet.
Känslan av kamerahuset i handen, tyngden av den, handen runt objektivet, autofocusens tysta pipande när man trycker ned utlösaren till hälften, ljudet av att inställningarna görs…

Mmmm… vilka minnen.
Vilken kontrast. För det är vad det är, en enorm kontrast.
Jag tittar in i sökaren och hör hur focus ställs in, bilden ska bli helt klar och tydlig, men inte för mig. Det är som att försöka ta kort med en trasig kamera som aldrig kan ställa skärpan, hur mycket man än vrider på objektivet eller trycker ner halvvägs…

Jag tror inte jag har berättat detta, för jag har gjort mitt bästa att inte komma ihåg, inte tänka på det för det gör för ont… men… I livet före, ganska långt före, stod jag i begrepp att bli delägare in en fotostudio. I livet före, inte alls särskilt långt före, ställde jag upp i tävlingar som jag vann då och då. Jag får fortfarande lite pengar ibland för bilder från livet före. I livet före var jag expert på Photoshop och satt i timmar för att få fram just den där speciella effekten på det speciella fotot. I livet före, i somras närmare bestämt, var jag bröllopsfotograf på två bröllop.

Men det var då. I livet efter får jag vara tacksam för ett oskarpt foto. I livet efter har jag bara en trasig kamera att fotografera med.

Perfektionisten i mig spyr. Fotografen i mig förstår inte att det ligger ett foto i min blogg till allmän beskådan som inte gått igenom en stenhård granskning av obarmhärtiga ögon som ratar allt som inte är fullkomligt knivskarpt, perfekt ljussatt och i exakt rätt nyans. Som inte är fullkomligt perfekt.

Fotoperfektionisten i mig kan inte förstå att jag faktiskt kände mig lite, lite glad och nöjd igår när jag tog fotot, lyckades ta mod till mig och öppna PS och redigera det.

Men sedan… i natt…
Då kom plötsligt alla minnen från andra dagar då jag hållit samma kamera i handen, hört samma pipande innan det där klickandet som jag älskar så… Minnen som jag längtar tillbaka till. Ett liv jag vill ha tillbaka.

_______________
Tillägg 1
Jag hoppas nu inte detta låter som skryt... gör det det? Jag insåg att det kunde tolkas så. Så var det inte menat.

14 kommentarer:

cleo sa...

Ja, det kan jag förstå. Jaså, Du har hållt på så mycket med Photoshop. Ang. det där ljudet så gillar jag att även min digitalakamera har ett ljud som från en vanlig kamera. det är ett speciellt ljud.

annika sa...

Puh, du har det tufft.
Att behöva släppa en talang man har, så orättvist tycker jag att det är! Svor framför datorn å dina vägnar, fst jag vet att det inte hjälper.
Å jag kan inte låta bli att undra - hur bra är då dina bilder som du gjort tidigare?! För som amatörestet tyckte jag den var vacker den där tulpanen.
Förresten det är inte alltid det perfekta som är vackrast.Eller det man upplever som vackert är väl perfekt, i betraktarens ögon?
Men om det finns hjälpmedel för att kunna läsa på datorn etc - finns det inget man kan använda på kameran också?!Näe, det kanske är att vara lite väl optimistiskt?!

Ella sa...

Cleo
Visst är det speciellt? Jag gillar både de digitala ljuden och de "riktiga ljuden".

Annika
Nä svära hjälper inte fast ibland känns det bättre ,) Och ja, det är väl därför jag inte varit i närheten av kameran på sista tiden, eller ens nämnt den här för det gör för ont.

Att fota blommor är lätt egentligen, bra ljus och bra kamera är allt som behövs. Det är svårare med människor, porträtt...

Exakt det som är vackert bestäms av vem som tittar, och jag har höga krav på vackert när det gäller foto.

Om det vore så väl, att det fanns hjälpmedel... så allt det suddiga försvann... Det vore något det!

Christina sa...

Så kan jag tycka ... att det är betraktaren som känner och upplever det vackra. Din tulpan var så vacker för mig. Och jag ville inte ha den på något annat sätt :)

lina sa...

det gör ont i mitt hjärta när jag läser :/ men, det där var väl inte alls skryt, det är bra att berätta vad man är duktig på. inte vara en svensson

ljudet känner jag igen, fast jag står på andra sidan. min d fotar hela tiden o jag hamnar ofta i bild. har sagt till honom att skaffa sig en mer fotogenic sambo om han bara ska se mig genom linsen men han bara skrattar ;)

maria sa...

Jag måste ju hålla med föregående talare/skribenter...

Jag vet att blommor är lätta att fota men har du tänkt på att du utan perfektionistens ögon kanske kan fånga annat...

Nu vet jag ju inte vilken typ av foto du har hållt på med eller vad du har tyckt om mest men jag vill/önskar att du fortsätter fota och visar mig/oss det vackra, fula, oskarpa, suddiga, konstiga och vanliga som du fångar.

Stor Kram på dig

Ella sa...

Christina
JAg är glad för att du gillade min tulipan, men jag är ju min egen största kritiker ,)

Lina
Men då är du ju fotogeniqe i hans ögon. ,) Då är vi tillbaka till skönheten som sitter i betraktaren...

Maria
Vi får väl se om jag kommer så långt att det för det först inte gör ont, för det andra att jag kan acceptera att jag inte kan avgöra om det är perfekt eller inte.
Det är verkligen som att treva i blindo...
Vi får se... Kanske.

Annelie sa...

Det lät verkligen inte som skryt. Du förmedlade bara en fin talang, du känner att du förlorat och det gör mig verkligen ont.
Men som jag alltid säger...
skönhet sitter i betraktarens ögon, någonting för dig att ta till kanske.
Kortet igår var jättefint och det var strongt av dig att lägga ut det trots din perfektionism.
Ha en fin kväll Ella/kram

Anki sa...

Det låter inte som skryt. Du vet ju vad du kunde och känner väl en sorg nu över att du har förlorat den förmågan. Nu kan du ta andra fotografier.
Kramar!

Dubbelörnen sa...

Varför är vi alltid så rädda för att tala om det vi är duktiga på, alltid rädda för att uppfattas som skrytiga...

Du har haft en talang o förmåga för bilder o fotografi. OK var stolt för du var säkert skitduktig... vi som är amatörer anser fortfarande din bild vara toppen;)

Men samtidigt kan jag förstå din smärta, inte bara över din sjukdom, men du förlorar även något som du dessutom var duktig på o fick glädje av... Kan så väl förstå din sorg...

Kramar

Anonym sa...

Hej Ella!

Jag förstår att du lider. Att du som är och har varit i det närmaste proffs på fotografering måste obönhörligen lämna det bakom dig. Det är krafter som är svåra att styra, att längta efter något som varit. Då finns det knappt någrar ord i världen som räcker till tröst.

Jag skickar många varma vårkramar till dig.

Bisse
(bissesplats.blogspot.com)

Ella sa...

Annelie
Ja du har rätt. Skönheten sitter i betraktarens ögon ,) Det gäller för mig att definiera om skönheten kanske.

Annki
,) Ja det blr helt andra foton nu. OM det blir några.

Dubbelörnen
Ja exakt så är det, jag förlorade min hobby och det gör ont för den har jag haft ganska länge.

Bisse
Tack, de kramarna värmer. Tack för trösten.

Emma sa...

Vilken sorg, är min första tanke. Det är som om jag aldrig mer fick sjunga. För även om det kan gå perioder när annat i livet tar min uppmärksamhet så vet jag ju att jag alltid kan komma tillbaka till sången igen. Jag känner verkligen med dig.

Ella sa...

Emma
ja jag tror att detta var som sången för dig.