torsdag, april 12

Han

Han lät mig ligga i soffan i drygt en timme.
Sedan sa han att han inte accepterar att jag ger upp. Ord som kan jämställas med skotten i Sarajevo. I alla fall om de sägs till mig. Igår kväll.

Jag gjorde allt för att vara så otrevlig och oälskvärd och oförskämd och allt möjligt annat som börjar på o. Sa saker som man inte säger, inte ens när man tror sig ha rätt att vara förbannad. Bad honom att helt enkelt dra åt… Talade om att han måste vara ett ärkepucko som inte ger upp, han måste ha en skruv lös som fortsätter att leva med mig.

”Inte fan tänker jag börja flytta och måla om igen” var hans svar och sedan gick han. Han satte sig vid datorn.

Jag blev än mer frustrerad och förbannad, för hur kunde han bara sätta sig helt lugnt och börja jobba??? Brydde han sig inte? Fattade han inte att jag ville ha någon att skrika åt?


Jag satte mig i soffan igen, kröp ner under min mysfilt, tillsammans med kudden och ett helt paket 10-pack näsdukar. Och grät. Grät tills tårarna tog slut. Och snytepappren med. Sedan låg jag där och funderade på en framtid som jag inte ville vara med om. Ett liv jag inte ville leva. En man jag äskar så mycket att det gör ont ibland. En man som inte förtjänar allt detta.

Mitt i mitt funderande kom han tillbaka. Satte sig bredvid mig, kröp ned under min filt. Sa; ”Du får vara förbannad, arg, du får gråta och du får säga elaka saker till mig. Men du får inte göra det ensam”.

Sedan satt vi där. Länge. Tillsammans. Jag grät, jag pratade, jag klagade, jag förbannade. När mina ord tog slut fortsatte han.

Det blev mörkt ute och inne med. Vi lugnade oss. Jag lugnade mig. Vi somnade nästan i soffan, tillsammans. Finns det något mer fantastiskt än att somna med huvudet mot sin älskling så man hör hans hjärtslag? Men vi väcktes. Snabbt. Av verkligheten. Min telefon som började pipa för att det var dags att ta droppar. Jag lät den pipa. C sa; ”Du får strunta i dem. Imorgon. Inte idag.”

Idag är det imorgon… jag struntade inte i dem i morses när telefonen pep.

11 kommentarer:

K sa...

Välkommen åter! Fortsätter krama om!

Ella sa...

Tack min vän.
Inte helt åter men väg. Lite stappligt och skakigt ./

Det du skrev igår hjälpte.

Anonym sa...

Vilken fin karl du har skaffat dig :-) Han låter som en av de allra bästa :-) (Jag har också en sådan ;-) )Som fattar att du behöver få spy galla ur dig, och testa om han kommer att finnas kvar även när du inte längre kan vara den du är van att vara. Jag blir alldeles rörd över er två. Kram!

Dubbelörn sa...

Du är eg så otroligt lycklig!!! Tänk att just DU har funnit denna man som älskar DIG, trots dina ögon, ditt bölande, dina gall-ösande-svordoms-haranger ;) Tänk att han trots allt detta kryper ner hos dig o fortfarande säger att han älskar dig... Wooaoow... Ella du måste vara i himmelriket *gapskrattar*

Visst är det skönt med morgondagar... de är faktist nästan de allra bästa ;)

Ta hand om dig o C...
Kramar

Anonym sa...

Hej! Jag har vart inne här på din blogg och läst från början. Jag tycker att det är intressant att följa dig och ditt liv som du beskriver det i din blogg. Vilken påfrestning du har ställts inför på kort tid. På något sätt skiner din kraft och energi igenom. Jag anar att du kämpar för att hitta dig själv.
Jag blir djupt berörd av dina texter.Du delar med dig av ditt liv. Tack!

Hälsningar

Bisse (bissesplats.blogspot.com)

Anonym sa...

Jag tror verkligen att man behöver ha dagar då man verkligen känner att man ger upp...för att man sedan ska ta tag i sig och orka ta nya krafter.

Och med en sån toppen kille som du har vid din sida så kommer det nog också bli bra. Jag blir faktiskt lite avis. För killar som han växer ju inte på träd.

Jag har föresten satt lösen på min blogg. Lämnar gärna ut det till dig men jag vill ju inte att alla ska se :/

Varm kram!

Ella sa...

Emma
Ja visst är han fin. För fin.

Dubbelörnen
Egentligen är det där lite sorgligt. Att han ska behöva älska mig trots allt. Han förtjänar någon som man bara kan älska rakt av, utan att säga jag älskar dig trots det eller det...

Bisse
Välkommen hit.

Tack så mycket.
Ja det är nog så, att jag försöker hitta mig själv i allt detta. Vem är jag nu? ./

M
Så är det kanske.
Man måste landa på botten för att kunna börja klättra upp. Jag har landat nu... men det är svårt att börja om.

Så klart jag vill ha ditt lösenord! Kan du maila? Det står kanten här.... där... till vänster.

Anonym sa...

Åh, vad jag kände med dig när jag läste förra inlägget ... visste inte vad jag skulle säga ... och så läser jag nästa om hur din sambo finns där för dig, no matter what ... Det är kärlek!

Jag vet inte om detta är nån tröst, men jag har också gråtit så mina tårar tog slut en gång i livet. Det gällde ett av mina barn som hade ett svårt hjärtfel och kunde ha dött vid några månaders ålder. Dessutom hade/har han andra "fel" ... Jag befann mig i totalt kaos och ville bara kliva ur mitt liv. Men på något mirakulöst sätt tog jag mig - och barnet - igenom det. Min man fanns där. Och syskonen. Och min övriga familj. Det är i nöden ens verkliga vänner visar sig. För mig försvann en del vänner också ... Men vadå? Var de vänner?

Stora styrkekramar till dig!

Anonym sa...

Varje gång man ramlar ner i den djupa gropen så drar man med sig lite grus på vägen upp igen, gropen blir grundare för var gång och till slut sitter man på en lite kulle :)

Anonym sa...

Tänkte inte skriva mer, men jag kan inte låta bli :)
Jag känner igen mig så otroligt mycket i dina tankar. Hopplösheten, tårarna, ilskan. Och varför ska min älskade stanna hos en sån som mig? Jag blir alldeles rörd när jag läser om din C. Och så väldigt, väldigt glad, att du också har världens bästa man ;)
Många, många styrkekramar till dig.

Dubbelörn sa...

Sorry Ella... jag önskar att någon av oss kunde säga att jag älskar dig... utan en massa minus poänger...

Det bästa är väl när någon älskar en oavsett ens brister el handikapp, som verkligen bara ser mig, den jag är, innerst inne, utan någon mask... Det är kärlek! För mig är det inte kärlek, trots allt!! Det finns en massa sk "omöjliga förhållanden" o jag tror faktiskt de eg är de bästa o lyckligaste. De ser kärleken till personen inte till fasaden, inte till kvalifikationer... utan bara rakt in, avskalat, totalt naket...
Mer äkta kan de väl inte bli...

Kramar