onsdag, april 11

En meningslös dag

Sådär.
Då är det kväll igen och ännu en dag har gått till spillo med ett fullständigt meningslöst besök i vår kära huvudstad.

Meningslöst såvida man inte räknar alla minnen från senaste längre vistelsen som revs upp igen.

Meningslös såvida man inte räknar ”vi måste avvakta” som ett meningsfullt svar. Eller ”om det inte vänder inom två veckor måste vi operera.”

Ärligt talat så…

Jag orkar inte mer.
Jag vill inte vara med längre.
Jag vill göra slut.
Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka.
Jag ställer inte upp längre.

Jag vill inte fortsätta. Jag vill inte pendla mellan hopp och förtvivlan tusen gånger under en enda minut, jag vill inte våndas över det som komma ska och undra när det ska komma. Jag vill helt enkelt inte vara med längre. Jag vill inte låtsas vara duktig, stark eller spela ett spel och se ut som om jag inte är orolig, ledsen, rädd, panikslagen. Jag vill inte få magknip varje gång jag försöker föreställa mig framtiden som sträcker ut sig tills livet tar slut, utan hopp om någon förbättring, bara ett tvärsäkert löfte om försämring. Jag orkar inte mer av de ständiga tankarna och känslorna som alltid finns där men som måste förträngas bara för att jag ska kunna gå vidare. Jag orkar inte med att behöva kämpa för att få minsta detalj i vardagen att fungera som det är redan nu. Och snart blir det ännu värre.

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Fatta?

Därför tänker jag lägga mig på soffan, äta chips och glass och dricka Coca Cola och önska att jag hade modet att supa mig riktigt full. Så full att jag skulle kunna glömma allt bara en enda natt. När allt är uppätet ska jag ligga där och vältra mig i självmedlidande resten av mitt liv. Jag tänker skita i allt, inklusive alla droppar och annat tjafs och bara tycka synd om mig själv. Jag tänker gråta tills alla tårar tar slut. Jag tänker ge upp.

Vem som än beslutar så har jag fått NOG!

13 kommentarer:

K sa...

Har också varit där. Kramar om dig så mycket jag kan!

Anonym sa...

Åh, vännen! Kramar!

Anonym sa...

Skulle vilja säga så mycket......
Tänker på dig! Kram.

Anonym sa...

Jag håller andan när jag läser ditt inlägg, din ilska och ångest går igenom skärmen och jag förstår att paniken lurar runt hörnet.Skrik,svär, var arg och gråt - allt det är tillåtet just nu. Å jag vet att det du helst av allt vill ha kan jag inte ge dig men en stor och lång kram skickar jag här och nu!

Anonym sa...

Gumman!
Stor och varm kram till dig!

Anonym sa...

Det kändes en gång för mig så som att livet tryckte ner något i halsen som jag inte kunde svälja och inte ville ha. Som att jag från början var ett vackert träd som plötsligt beskars och tvingades med järntrådar växa åt ett annat håll. Varje gren lindades och tvingades och jag kapitulerade. Förtvivlad över att tvingas till lnågonting som jag inte kunde göra ett enda dugg åt.
Jag tillät mig vara offer ett tag. Gör det fortfarande ... när jag inte orkar. Men vare sig du eller jag är offer. Egentligen. Någon dag blir det så att du ställer dig upp och säger att du inte vill att livet kör runt dig i en torktumlare. Någon dag tror jag du känner att näe, nu kliver jag upp. ... och så kommer livet igen och bankar till, så reser du dig ... och för varje gång blir du stadigare. Det tar tid ... och jag själv blev varser att det inte fanns några genvägar.
Klappa dig på kinden, stryk en varm hand över kinden och vila. Det kommer inte alltid att vara så som det är nu.
Kramar skickas till dig.

Ella sa...

Tack säger jag bara just nu, till er alla. Ni är så underbara och varje litet ord får mig att... gråta och skämmas lite.

Kram

Dubbelörn sa...

Vännen du ska inte skämmas!!! Detta är en process du går igenom.. många av oss har gått genom varianter av sorg/trauma... av olika anledningar...

Du har rätt att sörja o vältra dig i självmedlidande... det är också en del i helandet. Christina skriver så bra om detta.. Man är som en docka med tyngd i botten. Du vickar, ramlar... man ligger o kvider o gråter, man kommer upp igen... en gnutta starkare.. så fortsätter det. Du kommer att bli starkare för var gång o du kommer att för var gång lära dig att inte dras ned i fallet, lika djupt, lika länge...

Som en tröst om ett hopp inför framtiden... Min vän som jag tidigare berättat om... ... Hon mår bra, är lycklig, lever ett liv, ett eget liv, ett självständigt eget liv desutom... trots hennes handikapp... Du kommer dit du med, det kan jag garantera!... men det kommer at ta tid...

Kramar i mängder

Anonym sa...

Tjena Ella, chips o cola? helt ok.
Har ju också haft stunder då jag bara velat skita i allt, må vara under andra omständigheter, men ändå!!
Men hur mycket man än vill skita i allt så går det inte, men man kan försöka glömma lite...bara lite!!

Vi är många som tänker på dig, skulle vilja skriva något som tar bort din ångest, men jag vet inte hur man gör... men en gigantisk kram får du av mig genom modemet i alla fall!!!!

Anonym sa...

Goa vännen...
Nu får man skämmas. Här sitter jag och tycker synd om mig själv över en jäla förkylning.. FY så dumt egentligen.. Det är ju INGENTING.

Vet att det inte finns några ord just nu som kan dra upp dig...
Du kanske just behöver att få vara så ledsen, panikslagen,hysterisk och så som du känner dig ett tag.
Du har hållit modet uppe så duktigt på ytan. Kanske är det en djupdykning i cola chips och självömkan som behövs innan du orkar resa dig igen?
Du har ALL RÄTT att känna allt det du gör. Många av oss andra skulle krashat för mycket mindre än så.
Det känns säkert inte så nu men en vacker dag kommer det bli lättare igen.
Önskar det fanns något jag kunde göra för dig vännen..
Hoppas jag inte uttryckte mig klumpigt nu. Det var i så fall inte min mening.
Känner mig lite hjälplös.. Jag som alltid vill kunna hjälpa o stötta.
Jätte kram
Cinapina

Ella sa...

När jag läser allt ni skrivit. Alla tröstande och uppmuntrande ord, alla egna erfarenheter... Jag blir helt stum. Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta stöd?

Jag är så rörd.

Tusen tack. Det känns verkligen som jag fått vänner, här, där jag inte ens trodde att någon skulle läsa...

Anonym sa...

Hej Filifjonkan här. Hör du du...ibland är det så att man behöver "bara vara" precis som man vill som du gjorde soffan en påse chips kanske musik kanske under täcket kanske svärandes det värsta man kan. Likaväl som vissa dagar går aningens lättare liksom slinker förbi bara.Har en tumör på synervskorsningen den kan man inte ta bort då tar de synen som finns.Men ibland växer den rötterna sitter ju där,men det medför massor med komplikationer, har varit fullt ös numera gistet gammalt vrak.Har fått lägga om hela livet så jag vet vad det handlar om oror oro malande tankar kvarnhjulet går hej och hå hela nätterna,Men en sak har jag lärt mig att jag tar det med "galghumor numera" svär över mig själv slår i dörrar tappar saker skrattar åt alltihop för gör jag inte det blir jag sittandes på en stol och glor bara. det är svårt att gå i ån även om man vill skall du veta.Ge inte upp håll i säger jag dig ta en dag i taget gör det du kan och strunta i resten, Finns mycket hjälpmedel man hittar prata med andra liknande du får bra tips därifrån.och näe inte skall du skämmas ..aldrig. Men håll i.

Ella sa...

Filifjonkan
Tusen tack för dina rader. Jag känner igen det du skriver och du har så rätt. Man kan inte bli sittandes...

Du har dubbel oro och ändå delade du med dig. Tack snälla.