torsdag, april 26

En analfabets bekännelser

Hela mitt liv har jag läst känns det som.
Den tid då jag inte kunde läsa, innan jag började skolan som sjuåring, tycks så avlägsen och liksom insvept i dimma. Jag kommer inte ihåg att jag hade ont av att inte kunna läsa, jag tror inte ens jag tänkte på det. Däremot vet jag hur många fullständigt lyckorusiga timmar jag tillbringat i stadens bibliotek, omgiven av böcker – mina allra bästa vänner.

Som niåring slutade jag gå till bibliotekets övervåning som inhyser barn och ungdomslitteraturen och tog steget ned till de stora bokhyllorna med riktiga böcker. Jag läste allt som var romantiskt, eller spännande, eller kusligt. Jag lånade dussintals böcker varje gång, och varje gång var jag lite orolig för att nu, nu har jag lånat för många vuxenböcker och skulle inte få ta med mig hem allt det där som jag valt ut. Det skulle varit en katastrof av världsklass för när jag valt det jag ville läsa kunde jag inte lägga tillbaka en endaste liten bok och skiljas från det spännande äventyr som fanns där i. Som jag skulle få fly in i, gömma mig i och njuta av.

Min tid på dagen räckte aldrig riktigt till för böckerna, det fanns läxor, vänner, mor och far som pockade på uppmärksamhet. Nätterna däremot, de var fulla av ändlösa timmar som bara slösades bort på att sova. Jag började läsa på nätterna, först i ljuset av en gatlykta som lämpligt nog stod placerad precis utanför mitt sovrumsfönster. Senare köpte jag en ficklampa. Jag vet inte om mina föräldrar någonsin kom på mina nattliga ”äventyr”. De sa aldrig något i alla fall.

Jag älskar böcker
Känslan av att hålla dem i handen, slå upp en sida i en helt ny bok, doften, prasslet av att vända blad… Förväntningen, de svarta bokstäverna på det vita pappret. Bara tanken på en bokhandel och bokrea kan få mig rusig av lycka. Jag vill äga alla de där böckerna, ta fram dem, bläddra i dem, läsa i dem. Läsa om dem… Läsa. Inte lyssna. Jag vill höra min egen röst berätta historien inte någon annans röst. Jag vet, det där är ett lyxproblem för det finns mängder av ljudböcker som är inlästa av helt underbara uppläsare...


Jag skulle ljuga om jag påstod att jag såg speciellt bra innan operationen i februari. Men jag såg tillräckligt klart för att både läsa och skriva. Då var det ungefär som att se genom en hushållsrulle med ett öga. Begränsat men tydligt och med anpassning och vana, ganska hanterbart. Sedan kom operationen och jag trodde ett tag att jag aldrig skulle se igen men synen kom tillbaka. I min glädje över att se något alls brydde jag mig inte om det suddiga i mitt lilla hål mot omvärlden, jag var säker på att det skulle gå över, bli bättre eller åtminstone gå att fixas med ett par vettiga glasögon. Det blev inte så. Det lilla hålet förblev suddigt och jag har försökt att inte klaga för mycket över det utan istället vara glad över det jag ser. Jag har verkligen försökt att inte gnälla och föra väsen istället har jag lagt energi på att lära mig kompensera det jag inte ser, både med hjälpmedel och med att se på ett annat sätt, koncentrera mig på färger och former istället för på detaljer till exempel.

Men…
Jag kan inte riktigt förlika mig med det faktum att jag nu är mer eller mindre analfabet.
På morgonen när C tar in DN frågar han alltid vilken del jag vill ha. Jag kan aldrig låta bli att bläddra i den trots att jag bara klarar att läsa de största och fetaste rubrikerna. Om ens det. Och inte speciellt många av dem heller för det blir för ansträngande till slut. Jag ser bilderna, vissa av dem tillräckligt klart för att veta vad de föreställer. Fast det här visste du ju…

När jag går till jobbet går jag förbi en ICA-butik. I fönstren står alla veckans erbjudanden. Märkligt nog ser jag ofta priset men inte vad det är för vara. Jag roar mig ibland med att gissa vad det är som kostar 27:90 just idag. Kanske oxfilén?

På jobbet hämtar jag min post. Den som kommer i brevfacket, för trots att jag ber att få allt digitalt så är det ändå mycket papper som hamnar där. De flesta har inte helt begripit hur suddigt jag ser, det är nog svårt att förstå att detaljerna inte längre finns men att helheten fortfarande räcker ganska långt. Många är vänliga och tar sig det extra besväret att kopiera upp papper i dubbla storleken åt mig. Jag kommer inte så långt med det heller. Istället går jag till min förstoringskamera och stoppar in allt där för att läsa på skärmen.

Jag går hem på lunchen och tömmer brevlådan. Vissa dagar är den fylld av reklam och märkligt nog är det just det jag tycks se bäst. De andra kuverten med fönster på kan jag aldrig avgöra var de kommer ifrån, varesig på utsidan eller insidan. Vissa dagar strejkar jag och lägger allt på köksbordet. Prydligt i en hög, utan att öppna något av det. Andra dagar går jag till min förstoringskamera, öppnar och läser allt. Sedan sätter jag ett märke på en del av breven i någon bestämd färg för då slipper jag leta igenom allt senare. Att läsa tar tid. Att leta tar än mer tid.

Idag gick jag till vårdcentralen. Det är inte ofta jag tänker, tänkt, på alla dessa skyltar av alla de slag som finns överallt. Det är gatuskyltar, reklam, namn på hus, ja till och med registreringsskyltar på bilar. Allt detta låter man sin blick svepa över, till slut har man läst namnet på stans butiker åttahundra gånger ändå gör man det en gång till när blicken råkar ta den vägen. I alla fall gjorde jag så förr. Jag gör det än idag men skillnaden är att jag varje gång kommer på mig själv att tänka ”visst ja, det är ingen idé”.

Att gå till vårdcentralen är ingen konst. Inte att gå någon annanstans i byhålan heller för den delen. Konsten blir när jag ska ta mig till platser jag inte känner till sedan förut eller vistas tillsammans med människor som inte bryr sig om att vara stilla. På vårdcentralen finns det också skyltar… som jag givetvis inte läser. Jag hittar ändå som sagt och det uppstår aldrig några problem, i alla fall inte så länge som saker och ting befinner sig på samma plats som jag är van vid. Registreringsluckan till exempel. Idag var den flyttad tillfälligt, informationen var klar och tydlig… om man kan läsa en lapp med text i punktstorlek 24.

På vägen tillbaka observerade jag ett antal affischer, alla likadana, alla lite för små för att jag skulle kunna se innehållet utan att gå fram och ställa mig på 20 cm avstånd, helst med förstoringsglaset i handen. Men jag gör inte det. Av någon märklig anledning har jag fortfarande svårt att använda de hjälpmedel jag har offentligt. Kanske är det därför folk inte riktigt förstår skillnaderna och nyanserna i mitt seende. Av någon anledning ligger det någon slags djupt rotad motvilja i mig att låta människor se tecken på min dåliga syn. Det räcker att de vet, de behöver inte veta exakt hur eller vad det innebär och framför allt behöver de inte se när jag måste använda hjälpmedel som normalt förknippas med gamla människor… eller ja… just det, synskadade… De där andra alltså…

Allt har sin tid sägs det. Jag kanske bara inte nått den tid än då jag klarar av att visa alla mina svagheter och behov.

Igår kom C hem med en bok om Rom som han gav till mig. Jag är inte helt övertygad om att ens han vet exakt hur mycket de fina detaljerna har försvunnit efter den sista operationen. Jag har inte direkt för vana att prata om det, jag vill helst vara själv när jag använder datorn och förstoringskameran och andra hjälpmedel. Jag skyller gärna på annat när saker blir fel och orsakerna ligger i min syn. Folk har ganska lätt att acceptera misstag när jag skrattar bort det och skyller på att jag är blond.

Jag skrev nyss att folk inte förstår exakt hur jag ser. Jag har ju inte berättat direkt så hur ska de veta? Var och en tycks göra upp en egen föreställning om vad det är jag ser och majoriteten av de föreställningarna är fel. Det är en viss gradskillnad på att läsa ett dokument med teckenstorlek 24 och att hjälpligt lyckas stava sig igenom ett med teckenstorlek 72. De flesta misstänker jag har någon slags föreställning om storlek 24… Och jag har som sagt mig själv att skylla för av allt jag berättat så är det kanske inte mycket som stämmer egentligen. Jag är ganska duktig på att försköna verkligheten och förtiga sanningen när det gäller min syn.

Så varför skriver jag detta?
För att jag behöver. För att jag inte orkar uttala detta högt.
Inte för att jag vill att du ska tycka synd om mig eller skriva medlidsamma kommentarer.
Så här är det bara. Och jag gissar att här har det nog aldrig varit någon större hemlighet.

Pasa nada… en parentes (men inte för mig så klart)

9 kommentarer:

Anonym sa...

Ella.
Det tar tid men du vänjer dig vid att visa att du behöver hjälpmedel.Börja hemma så går det lättare visa kanske på något ställe för någon så marker du hur de reagerar.Du kommer att få höra: men guud alltså vad bra att det finns sådana där hjälmedelsgrejor.. Skäms inte för dina hjälpmedel betrakta dem som dina bästa vänner för det är de.Filifjonkan har en griptång nästan en meter lång det är min bästis...skall gå på bröllop på lördag med 2 kryckor tänkte linda dem med en rosett som lite knorr,Man får ta saker och ting med lite humor också annars blir det för tungt.Skrattet befriar.

Bloggblad sa...

Jag känner så himla väl igen den där läslyckan! Att inte kunna sluta... jag hade en bok i bänken och läste vid minsta lilla paus i skolan... och jag har kunnat (inte nu) laga mat med en bok i näven...
Fast nu är det mest för att jag sällan hittar så bra böcker att jag måste läsa vidare.

Och just idag känner jag igen det där med det tröstlösa... ska det vara så här? Ska det bli värre? Fast jag vet att min hörselnedsättning är liten - men samtidigt är den kommen av min ålder (56...) och jag lär inte bli yngre. Högerörat var ua. Tack och lov för det!

Anonym sa...

Oj vad länge sedan det var jag besökte Dig nu Ella. Ibland har man inte ens tid att tänka på datorn. Nu är de ju gott att vara ute när man är ledig. Ville igentligen bara slinka in o säga hej till dig o önska dig en skön sommar, för nu kommer den med dunder och bra. Själv njuter jag för fullt, för jag har hittat min drömprins o tror jag lever i en dröm...hihi
Kram Anki på Gården.

Anonym sa...

Ja vad ska jag säga nu, så du inte tolkar det som något medlidsamt :/
Jag tycker det är jätte jättebra att du skriver av dig,för jag vet att det är ett sätt för dig att bearbeta hela ditt gamla, nya och kommande liv. Jag vet också, givetvis att det inte är någon tröst, men det är inte tänkt så heller.Att jgag känner med dig och ditt livsöde på gott och ont vet du redan.
Jag är inte så bra att formulera mig som dig, som kan när det behagar skriva en bok, då du verkligen har talets, tänkte jag säga,men menar skriftens gåva.
Att du inte kan läsa och kommer kunna det som du är van vid är ju en av dessa jäv-ga saker du måste acceptera. Jag menar ändå att med positiva tankar(jag vet,,,inte så lätt,såklart.Det låter som jag är dum i skallen ibland),men man kommer en ganska lång bit på väg med dom. Jag vet av egen erfarenhet och dom är långt ifrån vad du går igenom. Jag skulle bli invalid i vänster fot.Prognosen var att aldrig kunna gå på den. Jag kan springa idag och olyckan var november 1997.
Kram på dig....kämpa på

Anonym sa...

Vad modigt av dig att dela med dig av detta till oss andra bloggare. Jag beundrar din blogg än mer nu när jag förstår att det ligger mycket kärt besvär bakom den för dig. Jag precis som du är helt galen i böcker och kan inte ens komma i närheten av att föreställa mig viken sorg det måste vara att inte kunna läsa...

Dubbelörn sa...

Allt det du skriver påminner om min vän... Hennes sjukdom är ju helt annan men med samma resultat...

Hennes syn krymper, dvs henns synfält blir mindre
o just nu är det nog mindre än en halv toarulle... INte förrän manprovar på detta så förstår man vad hon ser o hur hon känner det...

Att ha ett begränsat synfält gör ju livet helt annorlunda...

Kramar

Ella sa...

Först måste jag ju bara säga att jag är helimpad av att ni läste ända ner till slutet!

Filifjonkan
Låter stiligt med en rosett! Jag har dekorerat min vita käpp med klistermärken ,)

Nej, jag vet, jag borde inte skämmas, jag kommer dit jag med en dag.

Bloggblad
Jag tycker också att det blivit svårare att hitta riktigt bra böcker på senare tid, kanske har man läst alla de riktigt bra redan?

Nu tycker jag iof inte att din ålder är något att komma med, så därför måste det kännas ännu värre. Hoppas att det inte blir sämre, man måste ju hoppas ,)

Anki på gården
Nej! Men grattis! Å så roligt. Jag måste komma ihåg att läsa ikapp hos dig så snart jag kommer hem.

Annelie
Tack ;)
Det lät inte alls medlidsamt. O du har rätt. Det är nog bäst att tänka positivt, för illa är det ändå... utan negativa tankar ,)

Vildängel
Att skriva sådant här är alltid en balansgång, jag vill inte gärna att folk får för sig att jag söker medlidande. Samtidigt är det skönt att formulera det jag tänker på...

Jo, det är trist att inte kunna läsa, o jag ska inte säga att jag inte saknar det grymt men kanske mest för det praktiska. Det går ju att lyssna på böcker och det funkar nästan lika bra.

Dubbelörnen
Det är så märkligt att så många ögonsjukdomar ger samma resultat.

Jag har nog skrivit det, det finns ju glasögon som man kan få låna på sjukhuset som fejkar olika synnedsättningar. Vi gjorde det för ett bra tag sedan, borde nog göra det igen kanske. Enda nackdelen är ju att den som provar inte har haft tid att vänja sig så jag tror att det kan vara värre än vad det egentligen känns för mig.
C blev verkligen chockad sist i alla fall.

Anonym sa...

Min dotters lärare sa: Så länge man har en bok att läsa är man aldrig ensam.
Å visst stämmer det rätt bra? Fast jag förstår att det är svårt att acceptera att du till sist måste läsa med öronen. Ljudböcker med bra uppläsare kan förgylla långa bilfärder och promenader.
F ö så vill jag bara önska er alldeles underbara och genomljuvliga dagar i Rom! Å glöm inte svara ja - varse det är innan eller under Romdagarna!

Ella sa...

Annika
Hm... jag undrar om du hann se mitt senaste inlägg tro? förmodligen inte. Men jag var visst inte så hemlig trots allt...

Din dotters lärare har helt rätt!