fredag, april 20

Anonyma bloggare

Idag råkade jag ramla in på Bloggvärldsbloggen, det råkar jag göra då och då. Jag hittade ett inlägg som handlade om någon slags debatt om anonyma bloggare, närmare bestämt Johan Larsson som tydligen är bloggvärldens mäktigaste man, men anonym. Jag är inte så väldigt intresserad av Johan Larsson men jag har funderat en del på detta med att blogga anonymt.

Det fanns en fråga i inlägget, ”varför bloggar du anonymt?”
Mitt svar är enkelt, och de flesta som läser vet. Detta är min säkerhetsventil, min trygga plats där jag kan älta allt som gör ont, om och om igen, utan att behöva försvara mig eller ta hand om människors känslor efteråt.

Men, kan man egentligen blogga anonymt?
Jag menar, från början var jag definitivt anonym, i mitt första inlägg var jag anonym. Någon, vem som helst, var som helst. Men nu?
Ingen vet visserligen exakt vad jag heter, exakt var jag bor men där slutar ju min anonymitet för resten har jag ganska frikostligt delat med mig av. Läser man min blogg känner man mig riktigt bra. På vissa punkter bättre än många av mina närmaste gör.

Med andra ord så kanske jag inte kan göra anspråk på att vara anonym? Möjligen om ingen läste min blogg, men jag vet i alla fall ett tiotal personer som gör det och som lämnar kommentarer regelbundet. Det är människor jag har någon slags ömsesidigt förhållande till och känner. Alltså är jag inte anonym längre??? Eller?

Dessutom tittar jag på statistiken. Jag vet, om den inte ljuger, att jag har ett antal fler besökare varje dag. Några hittar hit av misstag och går sin väg lika fort, det förstår jag med, men jag inbillar mig att några kommer tillbaka regelbundet, utan att någonsin ens säga hej.

Det är egentligen detta som känns… lite mysko… Det är inte jag som är anonym utan mina läsare. De som smyger hit, tar del av mina innersta tankar mer eller mindre regelbundet och som sedan smyger iväg igen. Utan att ens säga hej, hej då, eller tjenare. För sådana finns det är jag övertygad om. Egentligen vet jag inte om jag kanske tycker att det är ganska fräckt. Det är ungefär som att stå i fönstret och iaktta grannen med stjärnkikare. Det är som att spionera. Eller?

Nej förresten, kanske inte för jag har ju faktiskt valt själv att lägga ut mina tankar till allmänt beskådande. Men det är ändå märkligt. Om jag råkar se grannen i sin trädgård när jag går förbi så vinkar jag men om man medvetet går in och läser en annan människas blogg så kan man gå därifrån utan att lämna något spår. Det är inte utan att jag blir nyfiken på dem som gör så.

Å andra sidan hyser jag full respekt för att man inte lämnar spår. Man måste inte kommentera för kommenterandets skull, och jag föredrar de kommentarer jag får, de som visar att den som läst har tänkt, känt och kanske till och med engagerat sig.

19 kommentarer:

Anonym sa...

Visst har jag läst Mästaren och Margarita av Mikhail Bulgakov och det är min absoluta favorit. Är inne på den för andra gången. Du verkar vara en människa av substans, vilket jag bedömer efter en blinkning mot din sidas innehåll. Jag ska återkomma när jag blinkat lite mer hos dig!

Anonym sa...

Det där har jag funderat på också. Dels att det känns som att man lär känna varandra genom bloggen - på något sätt. Jag tror verkligen att personligheten lyser igenom. Kanske särskilt när man är så privat som du är i din blogg. Sedan har jag tänkt på det där med att folk läser, och jag har ingen aning om vilka de är. Det är en konstig känsla. Men det är inte mycket att göra åt. Ibland önskar jag att jag hade börjat blogga helt anonym - utan att tala om det för någon - för då kanske jag hade skrivit mer personligt, som du gör, om det som pågår i mitt liv. På ett sätt blir det ju som att man blir MER sig själv då - tänker jag, om man vågar och kan skriva om allt det man kanske inte vill prata om. Mycket funderingar har jag kring det där. Då och då. Jag är hemskt glad att ha lärt känna dig litet grand, bloggledes. så jag är tacksam att du är så öppenhjärtig med det du "ältar" som du är. Kloka Ella :-) Kram

Ella sa...

Mästaren och Margarinet
Jag läste den också för ett bra tag sedan och älskade den. En av de få böcker jag fortfarande efter år kommer ihåg känslan av, inte bara själva handlingen.

Blinka på bara ,)

Emma
Ja jag återkommer ju till samma funderingar då och då.
Jag kände mig anonym i början men ju fler jag lär känna via bloggen desto mindre anonym känner jag mig. Ibland känns det lite hämmande för nu funderar oftare på om jag verkligen kan lägga ut det jag skrivit eller om folk kommer tycka si eller så... men sedan slutar det med att jag struntar i det.

Jag är jätteglad att jag lärde känna dig, det vet du väl?

Anonym sa...

Du är inte anonym för mig:-) Nu började Norton Antivirus sin fredagspass klockan 20.00 då blir datorn seeeeeg.. Dags att checka ut. Ha go kväll.

Dubbelörn sa...

Förstår vad du vill säga... Det är även så för mig... Önskar jag hade varit anonym fr början, enklare att skriva om det jag eg vill skriva om... Får kanske komma upp med et alter ego, totalt anonymt för at få ut på pränt det som vill komma ut...

Jag skriver ju också idag anonymt, de vänner som jag lärt känna via nätet o som jag även träffat IRL o nu umgås med, de vet om min sida. Vänner fr "verkliga" livet vet inget om min blogg. Känns bra att ha en egen värld här ute, o de bekantskaper man gör här ger ibland mer än verkliga livet....

Har hittat dig Ella som berör mig så mycket... även andras personligheter el livsöden fascinerar mig...kanske pga av allt det som jag ännu inte låtit komma fram...

Du berör Ella, sättet du skriver på, ditt livsöde... allt... Tycker så mycket om dig... o känner att en vänskap även via nätet kan ge så mycket mer än en ytlig kontakt i verkliga livet...

Kramar

Anonym sa...

En mycket intressant sida av saken och du har helt rätt; det är besökaren som oftast är anonym. Jag respekterar anynomiteten, men ett riktigt namn, även om det är fiktivt, känns bättre att skriva en kommentar till, då det givetvis upplevs som en människa. Att skriva en kommentar till missdenochdet ger känslan av att man kommunicerar med en maskin och besökaren kan kanske inte bjuda lika mycket på sig själv. Och då har ju bloggen förlorat en del av sitt syfte med att dryfta ämnen och åsikter.

Personligen går jag ut med namn och bild, för det är en del av mig, att bara visa vem det är som tycker samt för att ge vänner den privata känslan av mig. Min tanke har väl från början också varit att långsamt, kanske, kanske berätta lite mer om min svårighet, PTSD, för att förklara och öka förståelsen då begreppet är relativt okänt.

Ella eller inte, dina tankar är kloka och mycket personliga och det inbjuder de flesta att komma tillbaka. Ämnet diskuteras på andra håll och det finns tydligen ett stort antal porrsurfare som söker efter specifika ord och strosar runt tills det hittar den sida de var på jakt efter.
Sen finns det säkert olika sociala handikapp där besökaren saknar förmåga att ge en kommentar.

Det är troligen som med allt annat; man får ta det onda med det goda och helt enkelt bara gilla läget.

Ha en trevlig helg!

Anonym sa...

Jag förstår vad du menar:)
Jag har ett fåtal som läser min blogg och som inte visar sig,det är mest från min sida av släkten,men ett och annat pucko också,vilket jag inte gillar.Men det är ju baksidan av det:(
Har ju valt att nämna saker o.s.v så det är ganska lätt att söka på mig...men men
Finns det människor i ens närhet som läser bloggen så vet dom ändå vem man är..
Hur jag svamlar..
Ha en fin helg:) Här hemma är allt bara skit på ren svenska/kram

Anonym sa...

Åh, vilken tur att det är många som läser och skriver, jag orkar inte tänka nu,Godnatt!

K sa...

Senast för några dagar funderade jag också på det. Hittade mitt lilla samhälles namn i statisiken! Min man, mina barn, en tjej i andra änden av samhället (som jag träffade på hennes förra arbete) är dom som jag känner som läser min blogg. Ingen av dessa datorer har samhällets namn på IP-numret. Tänkte lite extra när jag såg namnet. Vem är inne och läser???
Allt oftare kommer namn från samhällen runt omkring upp.
Problemen men IP-nummer är att ortnamnet i statistiken och datorns verkliga plats inte alltid stämmer överens. Beror nog på vilken internetleverantör man har. Jag kan ju ha fler läsare från samhället utan att jag vet om det.
Jag skriver inte ut mitt namn, men dom som känner till min sjukdom kan lätt komma på vem jag är. Vissa av bilderna avslöjar nog också var jag bor. Inte helt anonym alltså. Än så länge känns det som det bästa alternativet.
Några bloggare lär man känna så bra att man träffas IRL eller via telefon. Det är något som har gett mig mer livskraft och livsglädje!

Många kramar till en av mina bästa bloggvänner!

Ella sa...

Anne-Maj
Hoppas du hade en skön kväll.

Dubbelörnen
Jag känner exakt likadant för dig, för även om allt inte står i din blogg så har du definitivt lyckats med att göra mig berörd.

Cissi
Jag håller med, ett namn är bättre även om det inte är personens riktiga namn.

Jag skulle gärna vilja veta mer om din svårighet, både om dig som person och om PTSD som... ja är det en sjukdom? Funktionshinder?

Jag har just lagt till dig på bloglines så jag kommer att återvända ,)

Egentligen, som jag skrev, så spelar det ingen roll om folk inte ger sig till känna, jag föredrar de kommentarer jag får för de kommer från människor som bryr sig, och som låtit mig lära känna dem.

Annelie
Ja du har ju verkligen låtit männsikor ta del av ditt liv, det är det som är så underbart med din blogg. Puckona får man ta helt enkelt.

Annika
Jag kände mig exakt likadan igår kväll, fick lägga mig vid nio!
Hoppas du sovit gott.

Magalös
Har du så bra statistik? Jag får bara IP-nummer men aldrig ort. Men jag vet från förr att det inte alltid stämmer med orten. Speciellt för oss som bor i en liten Byhåla ,) Men visst är det intressant?
Det är nog tur att jag inte forskar i varifrån ip-nummren kommer för skulle jag hitta någon som inte är C med ip från någonnärliggande plats så skulle jag garanterat bli nervös.
Skulle förmodligen sluta skriva på det här sättet.

Anonym sa...

Kanske är möjligheten till anonymitet i bloggvärlden en av dess tjusningar. Att få kika in hos någon som genom ett nyckelhål.

Men också att kunna lägga ut både personliga och privata delar av sitt liv. Skälen till detta kan ju vara flera; bearbeta svåra upplevelser, få sällskap i ensamhet osv.

Själv har jag valt att blogga öppet men det hänger också samman med min bloggs syfte; att vara en länk till barnen långt borta, en kontakt med vänner på annan ort. Sedan kom det till en krets av kommenterare som nu efter ett par år nästan har blivit som ett slags vänner. Det var oväntat men glädjande, en bonus om man så vill.

Och jag är också våldsamt nyfiken på vilka det är som läser min blogg men som aldrig hör av sig.

Anonym sa...

Jag är ju verkligen inte anonym. Jag startade min blogg för att mina kompisar utspridda i landet, skulle kunna hålla kontakt med mig bättre. Jag vet inte om de läser, för det är inte de som står för kommenatarerna. Jag har ju fått en del bloggvänner och det hade jag inte alls räknat med. Jättekul! Men ibland har jag ett stort behov att prata av mig om saker som är för personliga. Det kan jag inte göra här. Ibland funderar jag på att dessutom starta en anonym blogg, men det blir mycket att hålla på med.
Tycker som du, att det är läsare som är anonyma. Jag har kanske berättat mycket om mitt liv, t ex om min flytt häromdagen, och då tycker jag att det känns konstigt om många läser och inte ens skriver "Hej".
Kramar!

Ella sa...

Inga M
Man måste ju inte vara anonym, jag kan tänka mig att i en annan situation och med ett annat syfte skulle inte jag heller vara anonym.

Det är perfekt sätt att hålla kontakt med nära och kära som bor långt borta.

Anki
Nej du är verkligen inte anonym det känns som jag känner dig.

Visst är det lite märkligt, att veta att man har "tjuvkikare"?

Anonym sa...

Visst var detta ett bra ämne o ta upp.

Kram

Anonym sa...

Jag läser oftare än jag lämnar en kommentar. En gång i veckan försöker jag se till att lämna kommentar på alla bloggar i min högerkant, men om jag skulle göra det varje dag skkule det ta för lång tid. Jag tycker Du skriver det bra när Du skriver att det är läsarna som är mer anonyma än Du, det som aldrig kommenterar. Inte så att de måste det, men ibland blir man nyfiken på vilka som faktiskt läser ens blogg. :-) Ha en bra dag och hoppas det är något roligt i görningen, med barnen som smyger omkring. :-)

Anonym sa...

Jag är relativt ny här i datorvärlden, har hittat en del bloggar som jag gillar mycket bla din. Läser den ofta, den ger mig en del då jag själv har en sjukdom.
Har väl inte fattat hur det funkar med kommentarer å så:)
Ha det så bra!
/FiaLotta

Ella sa...

Anita
Great minds think alike heter det väl?

Cleo
Det har blivit så för mig med nu, jag läser oftare än jag skriver och det måste man väl om man har många vänner.

FiaLotta
Tack för att du lämnade kommentar ändå och välkommen hit. ,)
Det är ju frivilligt men uppskattat.

Ella sa...

Cleo
JAg försökte lämna en kommentar hos dig men jag kunde inte så jag skriver det här och hoppas att du läser
---
"Näää fy sjutton! Vad sur jag blir! Varför måste folk förstöra hela tiden?

Men samtidigt så vet ju dina läsare vem du är, ingen skulle tro att du skriver eller säger något "dumt". Vi vet vem du är.

Stor styrkekram, ge inte upp! Du är bäst, ingen kan ta det du skapat ifrån dig för de har inte samma fantasi och engagemang. OCh vi vet vad som är äkta."

Stefan sa...

Skön tvist på det där med anonymiteten och jävligt bra skrivet. Jag hittade hit av en slump - så nu vet du det ;)