En dikt

Jag hittade den här dikten hos Rospinglan/Annelie och föll genast för den. Den känns lite bekant så kanske jag läst den tidigare eller bara tänkt på dess innebörd.

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den

Att falla till botten
slå sig hårt och alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast

Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit

-Marie Fredriksson Anthony 1986 -


Jag vet inte om jag är så stark med denna definition. Eller med någon annan heller för den delen.

Jag vet inte om jag vill se livet som det är och acceptera det.

Eller om jag kan falla till botten ännu en gång och komma igen.

Jag vet inte om jag vågar hoppas när jag vet att det är ett fåfängt hopp, eller tro när jag vet att jag inte har något att tro på.

Det finns dagar då jag inte ens kan föreställa mig att det finns ett ljus i mörkret, än mindre vilja kämpa för att nå dit.

Idag är en sådan dag.

Morgonrutiner

Jag vaknar nästan alltid en god stund innan väckarklockan ringer. Den är fortfarande inställd på samma tid som i livet före, när jag behövde betydligt längre tid att göra mig vacker och när jag ständigt hade målsättningen att vara på jobbet vid sju - halv åtta för att hinna ikapp med gårdagens arbete. Det var inte ofta jag hann dit till sju…

I livet efter ligger jag kvar en stund och blundar när jag vaknat. Nu när det är ljust på morgnarna ligger jag och njuter av den där känslan jag har när jag blundar… av att allt är som förut. Än idag kan jag bli förvånad, eller känna en kort sekund av besvikelse, saknad och smärta när jag väl öppnar ögonen och konstaterar, än en gång, att det lilla suddiga hålet finns kvar, utan att ha blivit varken större eller klarare.

Jag har slutat att anstränga mig med att försöka läsa av klockans röda siffror, istället trycker jag på knappen och hör, som idag, att klockan är 05. 36 eller något liknande. Jag vänder mig om, kryper närmare älsklingen och försöker att somna om men tankarna ger mig ingen ro. De går på högvarv i den tidiga morgonen och det finns ingen möjlighet att förtränga dem, det enda jag kan göra är att försöka styra dem för om jag inte gör det så tenderar de att bli väldigt mörka… Ibland händer det å andra sidan att en del problem blir lösta medan jag ligger där och försöker somna om.

Så småningom går jag upp. Jag blir rastlös av att ligga stilla och bara fundera. Det går snabbt att duscha, efteråt, fortfarande i morgonrocken, sätter jag på kaffet och datorn ungefär samtidigt. Medan datorn startar hinner en mugg kaffe rinna ner och jag sätter mig för att läsa lite. Oftast börjar jag med att läsa min mail, där ligger alla underbara bloggkommentarer också. Jag hinner läsa några tidningar också innan det är dags att väcka älsklingen. Han är däremot inte speciellt social på morgnarna så medan han gör sitt så gör jag mitt… fortsätter att läsa och skriva kommentarer.

Det finns dock en sak jag måste göra innan han åker iväg till jobbet vid halvåtta tiden… Klä på mig och även sminka mig lite. Jag vågar inte längre lita på mitt sinne för färger, eller ens former… för att inte tala om de eventuella fläckarna, inte för att det har hänt hittills, för jag är ganska snabb på att slänga kläderna i tvätten, men man vet ju aldrig. Liksom jag aldrig exakt kan avgöra hur makeupen sitter. Så innan han går ber jag honom att tala om hur jag ser ut. Om en utomstående hörde skulle han eller hon tro att jag var ute efter en komplimang men vi vet båda att det inte är så även om ingen av oss förstör illusionen. Oftast slänger han en blick på mig och mumlar ”Lika vacker som alltid” men ibland händer det att han säger något i stil med ”lila och rött kanske inte är så lyckat?”. Han är som sagt inte speciellt social på morgnarna men man får ju vara tacksam för att han inte är färgblind.

När han åkt iväg har jag en stund till på mig att läsa lite och skriva lite. Eller att bädda sängen och plocka iordning efter frukosten… Eller att vila lite, vilket är sällsynt att jag gör men efter riktigt jobbiga nätter händer det att jag slumrar till innan det är dags att ta på sig skor och kappa och ta min morgonpromenad till jobbet. En morgonpromenad som är så annorlunda mot mina morgonpromenader från livet före som den bara kan bli…

I livet före skulle jag aldrig hunnit skriva eller läsa ens tidningen på morgonen. Den snabba sminkningen tog mig närmare 20 minuter och då hade jag inte ens börjat med håret…

I livet före hade det aldrig fallit mig in att gå upp ur sängens sköna värme ens om jag inte kunde somna om…

I livet före skulle det aldrig fallit mig in att lita på någon annans omdöme avseende kläder och färger…

Men livet förändras och det är väl kanske naturligt på ett sätt, för vad vore livet utan utveckling… även om jag gärna vore utan viss del av utvecklingen i mitt liv.


Dagens utmaning (tror jag ska börja med det) till dig:
Berätta om dina morgonrutiner, här eller i din blogg. Har du några eller gör du allt olika varje morgon?

Uppdatering
Jag glömde ju det viktigaste... vi äter faktiskt frukost tillsammans, efter att C duschat.

Att måla med ord

Jag skrev i ett tidigare inlägg om vad skrivandet har blivit för mig den senaste tiden. Om hur ord tycks kunna måla den bild jag inte längre kan måla med en pensel. Ni var så snälla och gav mig en massa fina komplimanger som jag inte var ute efter men jag måste ju erkänna att de ändå betydde mycket för mig.

Idag när jag letade efter information om något helt annat hittade jag ett av historiens vackraste tal. Det kvittar hur många gånger jag läser eller hör den här texten så blir jag alltid lika förundrad, nästan lite andaktsfull, inför den oerhörda begåvning för ord som den här mannen hade. Det här är verkligen att måla med ord. Eftersom jag läst retorik så ler jag också igenkännande varje gång jag läser detta för den här texten följer verkligen retorikens alla grundläggande regler till punkt och pricka...


I Have a Dream
Martin Luther King Jr.
August 28th 1963

Five score years ago, a great American, in whose symbolic shadow we stand signed the Emancipation Proclamation. This momentous decree came as a great beacon light of hope to millions of Negro slaves who had been seared in the flames of withering injustice. It came as a joyous daybreak to end the long night of captivity.

But one hundred years later, we must face the tragic fact that the Negro is still not free. One hundred years later, the life of the Negro is still sadly crippled by the manacles of segregation and the chains of discrimination. One hundred years later, the Negro lives on a lonely island of poverty in the midst of a vast ocean of material prosperity.

One hundred years later, the Negro is still languishing in the corners of American society and finds himself an exile in his own land. So we have come here today to dramatize an appalling condition.

In a sense we have come to our nation´s capital to cash a check. When the architects of our republic wrote the magnificent words of the Constitution and the declaration of Independence, they were signing a promissory note to which every American was to fall heir. This note was a promise that all men would be guaranteed the inalienable rights of life, liberty, and the pursuit of happiness.

It is obvious today that America has defaulted on this promissory note insofar as her citizens of colour are concerned. Instead of honouring this sacred obligation, America has given the Negro people a bad check which has come back marked "insufficient funds." But we refuse to believe that the bank of justice is bankrupt. We refuse to believe that there are insufficient funds in the great vaults of opportunity of this nation. So we have come to cash this check -- a check that will give us upon demand the riches of freedom and the security of justice. We have also come to this hallowed spot to remind America of the fierce urgency of now. This is no time to engage in the luxury of cooling off or to take the tranquillising drug of gradualism. Now is the time to rise from the dark and desolate valley of segregation to the sunlit path of racial justice. Now is the time to open the doors of opportunity to all of God´s children. Now is the time to lift our nation from the quick-sands of racial injustice to the solid rock of brotherhood.

It would be fatal for the nation to overlook the urgency of the moment and to underestimate the determination of the Negro. This sweltering summer of the Negro´s legitimate discontent will not pass until there is an invigorating autumn of freedom and equality. Nineteen sixty-three is not an end, but a beginning. Those who hope that the Negro needed to blow off steam and will now be content will have a rude awakening if the nation returns to business as usual. There will be neither rest nor tranquillity in America until the Negro is granted his citizenship rights. The whirlwinds of revolt will continue to shake the foundations of our nation until the bright day of justice emerges.

But there is something that I must say to my people who stand on the warm threshold which leads into the palace of justice. In the process of gaining our rightful place we must not be guilty of wrongful deeds. Let us not seek to satisfy our thirst for freedom by drinking from the cup of bitterness and hatred.

We must forever conduct our struggle on the high plane of dignity and discipline. We must not allow our creative protest to degenerate into physical violence. Again and again we must rise to the majestic heights of meeting physical force with soul force. The marvellous new militancy which has engulfed the Negro community must not lead us to distrust of all white people, for many of our white brothers, as evidenced by their presence here today, have come to realize that their destiny is tied up with our destiny and their freedom is inextricably bound to our freedom. We cannot walk alone.

And as we walk, we must make the pledge that we shall march ahead. We cannot turn back. There are those who are asking the devotees of civil rights, "When will you be satisfied?" We can never be satisfied as long as our bodies, heavy with the fatigue of travel, cannot gain lodging in the motels of the highways and the hotels of the cities. We cannot be satisfied as long as the Negro´s basic mobility is from a smaller ghetto to a larger one. We can never be satisfied as long as a Negro in Mississippi cannot vote and a Negro in New York believes he has nothing for which to vote. No, no, we are not satisfied, and we will not be satisfied until justice rolls down like waters and righteousness like a mighty stream.

I am not unmindful that some of you have come here out of great trials and tribulations. Some of you have come fresh from narrow cells. Some of you have come from areas where your quest for freedom left you battered by the storms of persecution and staggered by the winds of police brutality. You have been the veterans of creative suffering. Continue to work with the faith that unearned suffering is redemptive.

Go back to Mississippi, go back to Alabama, go back to Georgia, go back to Louisiana, go back to the slums and ghettos of our northern cities, knowing that somehow this situation can and will be changed. Let us not wallow in the valley of despair.

I say to you today, my friends, that in spite of the difficulties and frustrations of the moment, I still have a dream. It is a dream deeply rooted in the American dream.

I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal."

I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slave-owners will be able to sit down together at a table of brotherhood.

I have a dream that one day even the state of Mississippi, a desert state, sweltering with the heat of injustice and oppression, will be transformed into an oasis of freedom and justice.

I have a dream that my four children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin but by the content of their character.

I have a dream today.

I have a dream that one day the state of Alabama, whose governor´s lips are presently dripping with the words of interposition and nullification, will be transformed into a situation where little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls and walk together as sisters and brothers.

I have a dream today.

I have a dream that one day every valley shall be exalted, every hill and mountain shall be made low, the rough places will be made plain, and the crooked places will be made straight, and the glory of the Lord shall be revealed, and all flesh shall see it together.

This is our hope. This is the faith with which I return to the South. With this faith we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope. With this faith we will be able to transform the jangling discords of our nation into a beautiful symphony of brotherhood. With this faith we will be able to work together, to pray together, to struggle together, to go to jail together, to stand up for freedom together, knowing that we will be free one day.

This will be the day when all of God´s children will be able to sing with a new meaning, "My country, `tis of thee, sweet land of liberty, of thee I sing. Land where my fathers died, land of the pilgrim´s pride, from every mountainside, let freedom ring."

And if America is to be a great nation this must become true. So let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire. Let freedom ring from the mighty mountains of New York. Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania!

Let freedom ring from the snow-capped Rockies of Colorado!

Let freedom ring from the curvaceous peaks of California!But not only that; let freedom ring from Stone Mountain of Georgia!

Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee!

Let freedom ring from every hill and every molehill of Mississippi. From every mountainside, let freedom ring.When we let freedom ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of God´s children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, "Free at last! free at last! thank God Almighty, we are free at last!"

Jag har adopterat en droppe

Genom att adoptera denna droppe och placera den på Din egen hemsida/blogg visar Du också sympati för alla utnyttjade barn som finns på vår jord. Droppen är en symbol för alla utnyttjade barn som lider i ensamhet.

Jag adopterade min droppe av: Amatankar


Medan jag ändå är inne på barn som far illa skulle jag gärna vilja att du tar en titt på ett av inläggen hos Solusfemina. Jag blir så förbannad när jag följer hennes länk, jag kan inte begripa att det faktiskt finns en människa bakom siten och att det finns människor som delar dessa värderingar och åsikter.

Vilken bloggtyp är du?

Jag hittade ett test som verkade kul hos Rospinglan.

Det hela gick ut på att besvara ett gäng frågor och sedan fick man veta vilken bloggtyp man är.

Jag blev, inte helt oväntat, "Dagboksbloggare". Fast jag måste erkänna att frågorna egentligen inte hade några vettiga svarsalternativ som stämde in på mig och inte heller känner jag att det stämmer att jag fullständigt struntar i grammatik mm...

"Din blogg är din offentliga dagbok. Du skriver om tentor, mensvärk, godissug, barnuppfostran, tandläkarbesök, ångest, spindelfobi och relationsproblem. Du skiter fullständigt i huruvida dina inlägg innehåller korrekt grammatik, kommatering och tangentbordsmissar. Din blogg är ändå bara till för vardaglig ventilering och att ingen läser den bekommer dig inte det allra minsta."

Det här får bli dagens utmaning. Gör testet du med!

Apropå spamfilter - Aftonbladet och blogg.se

Jag har ju klagat en del på spamfiltren som du vet men nu har jag tröttnat. Jag tröttnade igår för att vara exakt och tog kontakt med både Blogg.se och med Aftonbladets bloggtjänst. Jag frågade lite försynt om de inte kunde tänka sig att införa lyssnafunktion till sina spamfilter eller åtminstone ”alt”-text.

Gissa vilken av dessa två som svarat?

Så här svarade gulliga Ann-Louise på mitt första mail:

” Vi ska utveckla det här framöver så det ska finnas en ”lyssnafunktion” eller något liknande. Det kommer dock att dröja ett tag till.”

På mitt andra mail där jag påpekade att en ”alt”-text också vore till hjälp skrev hon så här, och det svaret kom inom en timme eller så:

”Tyvärr går det inte med en ”alt-text”. Det är nämligen så att ”alt”-informationen läses av och in kommer spammet i alla fall. Det som vi diskuterat och skulle fungera är en ljudfil. Det går inte heller att göra bilden tydligare. Det ultimata vore om det var stora svarta bokstäver/siffror mot en vit bakgrund. Men systemen är så smarta att de läser av den informationen också.

Kvar blir då att ha en bakgrund som kan tyckas smälta ihop med bokstäverna. Det här för att informationen inte ska gå att läsas av.

Ja nu vet du hur det ligger till och att vi diskuterar alla möjligheter som finns.”

DET kallar jag god service.

Vill ni veta vad Aftonbladet svarade?

Jo detta:





Å… ser du inget där? Näpp, det är för att de inte har svarat.

Finns det något jag stör mig på så är det företag och privatpersoner som inte bryr sig om att svara på sina mail. Det kan göra mig riktigt sur…. Liksom bloggare som slänger ut en fråga och när man ger ett svar så bryr de sig inte ens om att besvara kommentaren. Det kallar jag också för dålig stil, men missförstå mig inte, man behöver inte besvara kommentaren hos sig, många väljer att istället besöka den som skrivit kommentaren, det ett gott nog svar tycker jag, men när man inte svarar alls... då bryr jag mig inte om att skriva fler kommentarer eller besöka den personen igen.

Äh… nu ska jag sluta reta mig på oartiga företag, tjänster, privatpersoner och bloggare. Ska nog ta och gå tillbaka till jobbet och terrorrisera sura tanten i växeln som numera är riktigt trevlig.

Kostar det inte mer?

…än 2,9 miljoner för att få kyssa George Clooney? Men det är väl ändå välinvesterade pengar eller hur?

Undrar om C är villig att bekosta ett sådant kalas för mig…

Undrar vad min kyss skulle vara värd om jag skulle få för mig att hålla auktion...

Undrar om någon skulle vilja köpa…

Undrar vad C skulle tycka...

Blålila dikeskanter

Igår var jag och några av mina kolleger på ett möte lite utanför Byhålan. Vi åkte bil (så klart) och på vägen dit så satt jag länge och försökte lista ut varför dikeskanten var blå-lila fläckvis. Till slut tog nyfikenheten överhand och jag frågade.

Lupiner! Kom svaret i kör med ett tonfall som tydligt sa ”ser du inte det?”.

Det hade aldrig fallit mig in att de redan blommar. Jag har alltid förknippat dem med sensommar men när jag nu tänkt på det ett tag så är det kanske så att jag varje vår blir förvånad att se dem så tidigt. Är det så eller är de ovanligt tidiga? Blommar de kanske rent av hela sommaren? För jag vill minnas att jag brukar se dem till långt in på hösten.

Lupiner vet jag är ogräs, men för mig så har de alltid varit bland det vackraste ogräs man kan hitta, de lyser upp så fint i för övrigt trista dikeskanter…

Nu när jag tänker efter så finns det inte mycket ogräs jag inte tycker är vackert…

Det är något stort och gult också i dikeskanterna nu... vad är det? Inte maskrosor i alla fall, det vet jag.

Att skriva är kanske också att skapa

Ibland får jag mail som jag verkligen tycker om. Som får mig att tänka till lite extra mycket. Som liksom berör på ett annat plan. Jag har genom bloggen fått lära känna människor som ger mig så mycket tröst via sina kommentarer och sina mail att jag ibland undrar om jag förtjänar en sådan vänlighet. En av dessa bloggvänner är en person jag aldrig träffat men som på något sätt förstår och sätter ord på saker jag känner och tänker. En person som har liknande erfarenheter som jag. Varje gång ett mail dimper ner från den adressen vet jag att det är nya tankar som kommer att tänkas. Som idag…

I det här mailet stod det något om mitt sätt att skriva, att beskriva mina känslor och upplevelser. Att jag skulle vara bra på det… Något som fick mig att tänka efter. Jag funderade inte så mycket över om jag är speciellt bra på att uttrycka mig, jag skriver ju oftast precis som det faller mig in, jag funderade mest på varför jag skriver och vad skrivandet betyder för mig.

Från början, och ofta nu med, så skrev/skriver jag för att skriva av mig, för att slippa plåga närstående med samma trista tankar som kommer gång efter gång. För att få älta och bearbeta. Något som inte är en nyhet precis. Det var från början det enda syftet med den här bloggen. Men någonstans på vägen har skrivandet också ersatt något annat. Ett av de mest grundläggande behov jag alltid haft… nämligen att uttrycka mig, att skapa.

I livet före var skapandet främst foto men även målning och en massa annat som Panduro har i sin katalog. Jag hade alltid något projekt på gång, något som skulle förverkligas och bli något vackert. Något med färger och former. Sedan kom livet efter och mina projekt lades på is. Inte till en början för att jag inte längre kunde genomföra dem utan för att de resulterade i så många känslor som gjorde allt för ont. Istället började jag att skriva och nu när jag funderar på vad skrivandet är för mig så känns det inte sällan ungefär som att sätta sig framför en blank målarduk när jag sätter mig framför datorn. Det är som om orden är färgerna som väntar på att blandas och spegla nyanser och former. Jag har lika starkt behov av att skriva idag som jag hade av att formge i livet före. När jag skrivit klart känns det också ganska lika som när jag förr skapade annat… Ibland har jag lyckats återge mina tankar, känslor och upplevelser på ett bra sätt, det jag skrivit målar en bild av verkligheten, ibland, eller oftast, är jag mindre nöjd. Men liksom när jag målade, jag går aldrig tillbaka och målar över eller rättar till när jag väl är klar, det som är skapat är skapat och klart. Dess brister är ju också ett uttryck för skapandet.

Mitt skrivande har också förändrats i takt med att min syn krympt. Visst skriver jag oftast om mina känslor, mina tankar och mina upplevelser, men det är inte bara det som jag känner behovet av att skriva ned numera. Det är nästan så att bara jag får skriva spelar inte ämnet någon större roll så länge det kan engagera mig. Precis som när jag fotograferade eller målade, visst var naturen mitt favorittema men att fotografera vänner eller porträtt var också ett sätt att få utlopp för behovet av att skapa.

Varför skriver jag ner detta nu då kan man undra… Förmodligen för att jag på något sätt vant mig vid att tänka högt här men också för att det känns bra att ha kommit fram till detta, det känns bra att skriva ned det för på det viset blir det mer påtagligt. Min stora skräck, att inte kunna skapa har blivit mindre för nu när jag funderat ett tag över mitt skrivande så inser jag att det är ju just vad jag gör här… Kanske inte speciellt proffsigt, eller ens läsvärt, men det är ändå ett sätt att uttrycka mig, att få utlopp för mitt behov av att skapa…

Fast egentligen måste jag erkänna att detta förbryllar mig något. Jag har alltid tagit för givet att språk och bild är två så vitt skilda saker, att om man har talang för det ena så saknar man både talang och intresse för det andra. Det där med talang kanske i och försig stämmer även på mig men det betyder ju inte att det ger mig mindre glädje.

---
Uppdaterat
Nu var det ju inte meningen att ni skulle ge komplimanger och smicker, det var jag inte ute efter. Lät det så?

Grattis familjen Richardsson

Jag har följt medias rapportering om hur familjen Richardsson vill med hjälp av genteknik gallra fram ett friskt barn för att på så sätt få hjälpa sitt redan födda barn och förhindra en fruktansvärd sjukdom som han bär på. Jag hörde en intervju med paret i TV för ett tag sedan där de berättade om sin äldsta son som redan har sjukdomen, som inte längre kan röra sig och som varken ser eller hör. De berättade hur han plötsligt miste syn och hörsel… Det fick mig att må riktigt dåligt, jag har inte alls svårt att sätta mig in varken i deras känslor eller i deras sons trots att jag inte är förälder. Sedan dess har jag läst om dem i media flera gånger och nu har de alltså äntligen fått ett positivt besked från Socialstyrelsen. De får tillstånd att skapa ett syskon som kan bota den yngste sonen.

Jag är glad för deras skull och hoppas att de känner att de har stöd av alla för hur det än är så är det inte en helt enkel sak att ta ställning till och jag gissar att det finns människor som kanske anser att de har fel. Jag hoppas också att de lyckas skapa ett friskt syskon.

Mer om familjen finns här.
Aftonbladet skriver också två artiklar idag, liksom Expressen.

Mitt nya hatobjekt

Jag gillar inte dessa...

Jag gillar era bloggar men räkna med färre kommentarer från mig.

*snyft*

Ännu en morsdag

Jag läser på DN att mammor har för lite tid för sina barn och att man kompenserar med saker istället. Jag är inte förvånad, idag verkar allt handla om prylar och tiden tillsammans räknas inte. Hela samhället är inriktad på att man ska arbeta och tjäna pengar och har man inte den möjligheten är man en sämre människa. Någon valmöjlighet finns inte, inte ens om man skulle vilja. Den nya regeringens politik visar med all önskvärd tydlighet att det är heltidsarbete som är det rätta, allt annat är fel.

Mors dag anses av många vara ytterligare en helg där handeln kan tjäna pengar. Så har det dock aldrig varit i min familj. Redan som litet barn fick jag lära mig att på mors dag ger man något som man gjort själv. Otaliga teckningar, lerklumpar och annat hemskt har givits bort men traditionen har bestått och nu, på vuxna dagar har jag inte sällan börjat fundera på den rätta morsdagspresenten redan efter jul. Det måste man ju om man ska hinna brodera en duk eller måla en tavla eller något annat liknande.

I år har jag, av förståeliga orsaker, dock skjutit upp tanken på morsdagspresenten så länge jag kunnat, det har blivit en sådan sak som jag liksom försökt förtränga för som det är nu så är det nästan en bedrift om jag klarar av att gå iväg till en butik och välja ut något vettigt utan hjälp. Att göra något själv har känts ganska främmande ända tills C igår kom med den perfekta lösningen… eller åtminstone en som kändes ganska acceptabel. Vi köpte en vacker ram och satte i bilden på tulpanen jag visade för ett tag sedan. Jag skrev några ord på den också. Jag vet inte om jag blev speciellt nöjd men mamma hade tårar i ögonen när hon öppnade paketet. Vilket jag i och försig förstår för detta är väl förmodligen den sista morsdagsgåvan av det här slaget som hon lär få… såvida jag inte ska börja fläta korgar…

Efter lunchen åkte vi vidare till C:s föräldrar och uppvaktade även hans mamma med en likadan present, hon blev nästan lika glad som min mamma. De är gulliga våra mödrar…

Idag har solen strålat ned på oss och det har nästan varit sommarvärme, vi har ätit ute och fikat ute. Väldigt mysigt, väldigt tröttsamt för mig, speciellt hos C:s föräldrar där även hans syster och hennes familj fanns för att uppvakta modern. Alla barn och alla människor och hela situationen att vara ny, ingift och framför allt att vara som jag är blir lite mycket i längden… Att komma hem till lugnet här känns ganska skönt.

---
Uppdaterat
Men hallå??? Såg ingen att jag stavat fel till Morsdag i rubriken?

Bloggrunda istället för krogrunda

Igår kväll var jag ute på en ordentlig bloggrunda. Undrar om det är ett tecken på lathet eller ålderdom att lördagskvällens krogrunda ersatts av en bloggrunda?

Jag besökte alla mina bloggvänner och försökte lämna en kommentar eller två. Fast till min irritation upptäckte jag att alla som har sin blogg på blogg.se har fått spamfilter helt plötsligt. Jag kanske inte är tillräckligt begåvad men jag hittar varken talfunktion eller alt-text till smapfiltret så ibland tar det mig ett antal försök innan jag kan skicka iväg kommentaren. Ibland har jag till och med givit upp i ren irritation (ifall någon känner sig bortglömd).

Alt-text förresten, det är en beskrivande text man kan lägga in som alternativ till de bilder man använder i sin blog. Magalös och Isabelle är väldigt duktiga på sådana texter. Det är bra för sådana som mig som inte alltid kan urskilja alla vackra bilder på alla bloggar. Ibland händer det att en för mig suddig och kontrastlös bild som bara flyter ihop plötsligt blir nästan klar när jag läst texten, nästan som de där 3d-bilderna som var så populära ett tag i alla tidningar och som jag aldrig lyckades uttyda förrän någon talade om vad jag skulle titta efter.

Jag råkade faktiskt hitta en ny blogg jag kan rekommendera: Bloggtips – Alla kan blogga. Där hittade jag just ett inlägg om hur man kan göra sin blogg och sina websidor mer tillgängliga för människor som har någon typ av funktionshinder. Det mindre lustiga var att när jag skulle kommentera inlägget så dök givetvis ett helt omöjligt spamskydd upp och jag fick ropa på min egen talfunktion… Inte alls kul faktiskt. Jag hatar när jag måste be om hjälp med sådant.

Innan jag slocknade för natten tittade jag på min statistik också. Jag upptäckte att jag kan se var folk som besöker min blogg kommer ifrån. Gissa om jag blev förvånad att upptäcka att alla världsdelar är representerade? Man kunde även få en lista på alla städer, ingen dålig lista det… Det är inte utan att jag undrar om alla utländska besökare hamnar här av misstag eller om de faktiskt kommit hit med mening. Kanske någon känner sig manad att besvara den frågan?

Morgonstund har guld i mun?

Det här med att sova en hel natt utan att vakna av mardrömmar eller vakna för tidigt utan att kunna somna om fungerar inte riktigt hos mig. Så fort något händer, som det som hände i helgen så verkar min hjärna bearbeta allt genom att gå på högvarv på nätterna.

Oftast är det ganska irriterande att vakna av mardrömmar. Eller att inte kunna somna om kl 5 på morgonen. Oftast blir jag både sur och irriterad. Men sedan finns dagar som idag… då solen är på väg upp, fåglarna kvittrar och en ljum vind slår emot mig när jag tyst öppnar altandörren. Sådana dagar förstår jag verkligen uttrycket ”morgonstund har guld i mun”. Tänk om alla dagar, morgnar, kunde vara som denna.

Jag bestämde mig för att ta en morgonpromenad. En morgonpromenad kl 7 i Byhålan innebär att man går på fullständigt öde gator utan att möta en enda levande varelse… eller i alla fall utan att möta människor. Man hinner tänka och reflektera en hel del när man inte behöver bekymra sig om andra människor i sin omgivning eller bry sig om deras blickar. Jo då, jag tänker fortfarande på hur folk uppfattar mig, vad de tänker när de ser mig med vit käpp. Jag skäms ofta fortfarande och jag önskar ofta att jag var mitt gamla jag, eller att jag slapp låta andra se mina begränsningar. Men allt det där behöver jag inte tänka på klockan sju en lördag morgon i Byhålan. Då är jag nämligen helt ensam och det är så fridfullt, så stillsamt…

Det är stunder som dessa som jag går med ett leende på läpparna för när inte andra finns omkring mig så känner jag betydligt mindre av mina mitt handikapp och det känns lite som förr i världen. Att vara i en offentlig miljö och ändå känna sig helt tillfreds och behaglig till mods är något som sällan inträffar numera. Varje gång jag går utanför dörren måste jag… spela min roll, koncentrera mig, anstränga mig för att få detaljerna att fungera, när jag är ensam är kraven betydligt färre och det gör absolut inget om jag tvekar, känner efter, eller gör något annat konstigt för det finns inga blickar som iakttar, värderar, tycker synd om eller tycker något annat. Men jag är ju aldrig ensam utomhus…

Idag när jag gick där i Byhålan och kände dofterna, hörde ljuden, kände den svala vinden mot kinden och såg hur grönskan förändrats, från det skira gröna till det mer mätta gröna som hör sommaren till så fick jag plötsligt för mig att blunda. Jag förstår inte varifrån den tanken kom för i normala fall skulle en sådan tanke aldrig falla mig in numera. Jag gjorde det ibland i början för att testa och för att genast gripas av panik. En sådan där panik som både sitter i hjärnan och förlamar alla vettiga tankar och i kroppen. Den gör magen iskall och armarna som spagetti och det är omöjligt att röra sig och det enda man vill är att skrika rakt ut men inga ljud kommer över läppar som är krampaktigt slutna. Sådan panik kände jag i tisdags. Sådan panik kände jag efter den andra operationen… men av någon märklig, outgrundlig anledning kom inte den paniken idag när jag blundade.

Däremot kom en annan tanke. Den var så svag och ynklig att jag först inte ens insåg att jag tänkte den… Tanken att jag klarar detta. Inte att jag klarar att gå hem utan att se, det kanske jag inte klarar idag, men om det blir nödvändigt så… Nej, det var mer den tanken jag aldrig vågat tänkta till punkt… att jag klarar att inte se. Att inte se färgerna, trädens skiftning från skirt grönt, till mättat grönt, till rött och brunt och höstens alla nyanser, till de kala bruna grenarna och vita snön… Tanken att allt detta finns inom mig och med hjälp av lukt, hörsel och känsel så kan jag se det när jag själv vill… Det var den tanken som smög sig på mig. Tog mig helt på sängen och överrumplade mig. Det var som sunda förnuftet plötsligt pratade med känslorna och kom överens…

Jag gick hem, med öppna ögon och så här efteråt är jag inte säker på att jag inte tycker att hela tanken, hela morgonpromenaden bara var en dröm, en befängd idé för hur ska jag någonsin klara mig utan att se???

Mors dag imorgon

Jag visste väl att jag glömt något...

Som väl är var Röda korset så snälla att de påminde mig. Det minsta jag kan göra är att vidarebefordra deras mail till mina kära bloggvänner.


"Samtidigt som det är Mors dag på söndag den 27 maj, går kampanjen Rädda Mammorna in i sin slutfas. Kampanjen som syftar till att bistå mammor som drabbats av krig världen över, har fått ett stort genomslag. Många runt om i Sverige har visat solidaritet, engagemang och en stark vilja att hjälpa. Låt oss tillsammans göra en sista kraftsamling för att hjälpa mammor som drabbas av krig och konflikt.

Hjälparbetet i krig är svårbemästrat och ofta farligt. Det kostar pengar att vara på plats och bistå krigens offer. Ditt stöd gör skillnad:
• Människor på flykt får skydd, tak över huvudet, mat, mediciner och rent vatten
• Efterforskning och återförening av familjer som skiljts åt på grund av krig och konflikter
• Stöd till och behandling av krigsdrabbade barn, krigsskadade och torterade"

Vill du rädda en mamma?

SMS:a "MAMMA" till 72 900 så skänker du 50 kronor till insamlingen, eller skicka ditt bidrag till Plusgiro 900 800-4 och märk talongen "Rädda mammorna".

Läs mer på här.

Nix för telefonförsäljare

När man är hemma en längre period har man helt klart andra saker att reta sig på än när man arbetar som vanliga människor. Som till exempel telefonförsäljare. Jag trodde jag var ensam om att reta ihjäl mig på dessa ständiga telefonförsäljare som ständigt ringer när man antingen just slumrat till eller när man just är som mest upptagen med annat och bara inte kan släppa det man håller på med men samtidigt känner något slags tvång att svara i telefonen ändå ifall om att det är någon viktig person som man faktiskt vill prata med. Förr i världen kunde jag kolla numret och ringa upp igen men när det nu inte går längre så är jag för nyfiken för att låta det ringa. Jag kan inte alls begripa varför vi inte är med i nix… å andra sidan verkar det inte funka särdeles bra det heller.

Så varför skriver jag nu detta… Jo, för idag har varit en alldeles toppendag hittills när det gäller det mesta och jag känner ett behov av att klaga och avreagera mig. Och kanske få lite medhåll... Jag har till exempel lagt mig för att vila lite och slumrat till tre gånger, och blivit väckt av telefonen lika många gånger. Den första gången hann jag precis fram till telefonen och lyfta i den när personen på andra sidan lade på. Den andra gången lika så och den tredje gången var det givetvis en telefonförsäljare som ville sälja på mig en prenumeration av något slag. Jag tackade snällt nej men hon var envis och ville absolut förklara för mig vilka stora fördelar denna tidning skulle ge mig… till slut flög den lille fan i mig och jag talade om för henne exakt varför jag inte läser tidningar. Inte särskilt snällt eller hur? Jag skäms lite faktiskt och det är nog därför jag skriver detta kanske. Å andra sidan så var jag förmodligen snällare än min väninna som bara lägger på luren i örat på dem. Helst så tyst att de inte hör henne lägga på. Det kan inte vara lätt att vara telefonförsäljare.

Vad gör du med telefonförsäljare? Eller är du sådär klok som vi borde vara och är registrerad i nix?

Å dessa män

Ämnet filmer och filmskådisar fortsätter. Jag vet inte riktigt varför jag kommit in på det ämnet just, jag som inte ens kommer ihåg när jag var på bio senast eller ännu värre när jag lyckades ta mig igenom en hel film utan att somna genast… Ytterligare en märklig sak det där, i livet före gick jag på bio ganska ofta, två tre gånger i månaden, och nu… Noll i halvåret och det beror inte på att jag inte skulle ha behållning av filmen för det skulle jag förmodligen… Undrar om det är ett ålderstecken? Bekvämlighet kanske? Eller så är jag bara rädd för att upptäcka skillnaderna…

Hur som helst. Nämnde jag att en annan favorit är George Cloony?

Men hallå, HUR snygg är inte han???

Lägg därtill Brad Pitt, Matt Damon, Andy Garcia och Al Pacino, förlägg hela storyn i Las Vegas (ett stopp på vägen i min drömresa) och vad har vi då? Jo, Oceans thirteen… Riktigt god liten karamell att suga på skulle jag tro. För visst var de två första filmerna bra??? Jag är seriös när jag frågar för jag kommer faktiskt inte ihåg mer än brottstycken av dem heller. Undrar egentligen vad det beror på, att jag har så dåligt minne för filmer. Är det någon mer än jag som är så senil?

George Clooney är förresten inte bara dödligt snygg, han är dessutom samhällsengagerad… i en insamling för bland annat folkmordsoffren i Darfur. Hm… det är många filmskådisar som säger sig vara engagerade för än det ena än det andra. Undrar om det är för att vara politiskt korrekt och vinna än fler pluspoäng hos fansen eller om det faktiskt är något de hinner med att vara äkta engagerade i.

Al Pacino är en annan av mina favoriter. Han däremot har spelat med I en film som jag definitivt kommer ihåg. Det kan ju i och för sig bero på att jag sett den ett antal gånger.

”En kvinnas doft”

Ända till den filmen kom har jag alltid förknippat Al Pacino med gangsterroller och aldrig egentligen sett någon charm i varesig hans skådespeleri eller utseende men jag ändrade mening snabbt efter den filmen. Den rolltolkningen minns jag att jag var helimponerad av redan första gången jag såg filmen. Kanhända jag skulle reagera annorlunda om jag såg filmen nu, men det är högst tveksamt om jag skulle komma längre än till de första fem minuterna utan att börja gråta eller känna mig allt för obehaglig till mods.

Barnsligt

När jag hittar något sådant här bland kommentarerna så blir jag barnsligt glad.

"Jag har aldrig kommenterat här förut, men jag har följt din blog ganska länge nu. Du skriver så bra att jag bara måste återkomma hela tiden."

Inte så mycket över smickret, även om det också är trevligt, som över att någon som följt min blogg ett tag tar mod till sig och lämnar en kommentar. Jag vet ju att det finns de som gillar att läsa anonymt, men jag kan ju inte låta bli att undra vad ni tycker, tänker, känner... varför ni läser och så vidare.

Det kostar så lite att lämna en kommentar, jag behöver inte smicker ens, men det gör mig så glad. Faktiskt.

Knepigt va?

Depp-ig SAS-olycka

Nu är snart min älskling på väg hem och jag har just lagat färdigt maten. Den här dagen gick faktiskt snabbare och lättare än jag trodde att den skulle gå. Det kan i och för sig bero på att jag lyckades sova bort större delen av förmiddagen och läsa (lyssna, jag följer order nu) ute på altanen större delen av eftermiddagen. Det var rätt kul att läsa ikapp alla mediarubriker, jag har liksom vant mig vid att läsa Svd och Dn på nätet varje dag och när jag missar några dagar känner jag verkligen nästan som abstinens (inte för att jag egentligen vet hur det känns). Precis som när jag inte kan blogga. Det här uppehållet nu måste ha varit det absolut längsta jag någonsin tagit. Det skrämmande är väl att jag inte ens hade lust att skriva ett tag…

Dagens stora nyhet är väl strejken på SAS. Det är lite lustigt för Näringsliv 24 skriver att SAS bara tjänat en miljon under de senaste tio åren. När jag gick min ledarskapsutbildning läste jag Janne Carlzons bok om hans framgångshistoria på SAS och hur han gjorde företaget till något att räkna med. Jag tror boken hette ”Riv Pyramiderna”. Den var inte helt dagsaktuell då heller men jag tyckte om den och blev verkligen imponerad av både ledarskapstilen och av alla visioner han lyckades förverkliga. Idag är det väl nästan så att man undrar om företaget kommer att gå i konkurs. Frågan är om någon kan rädda SAS för det är ju knappast första gången vi läser att ”SAS ställer in flygningar”.

För övrigt tycker jag inte dagens nyhetsrubriker var speciellt inspirerade. Kanske var det därför jag lyckades somna en stund till på eftermiddagen med. På något sätt blir jag inte förvånad av att läsa om 30 döda i Rysk gruvolycka kanske beror det på att själva orden Rysk och gruva har en dålig klang. Det är ju inte ofta vi hör om Svenska gruvolyckor direkt… Jag blir inte heller förvånad över att ”det är större risk att föda barn efter 40” Det är väl ändå ingen nyhet? Men helt ärligt, när ska man hinna föda barn när det tar cirka 30 år att hitta den rätta… i bästa fall. Jag har alltid med viss förundran beundrat människor som gifter sig vid 20 och skaffar barn vid 22. Tänk den som varit så säker vid den tidpunkten i livet… Och tänk så fel det hade blivit...

Förresten så läste jag visst något mer om min favoritskådis och och Pirates of the Carribean. Att den skulle vara ett ” godkänt matinéäventyr och en värdig avslutning för oss som är bekanta med Pirates of the Caribbean-franchisen”. Jag har mina tvivel om filmen för jag var inte speciellt förtjust i tvåan. Helt ärligt blev den aningen för mycket av allt för mig, och även av Johnny. Depp-fan som jag är så kan jag ändå erkänna att jag tyckte att han spelade över en aning.

Förresten, här kommer en liten fråga till.
Vilka är dina favoritskådisar???

Jag är svag för Jack Nicholson, George Cloony, Salma Hayek… och säkert en hel mängd till…

Tyck synd om mig lite

Ja, det kanske är så det här inlägget låter, men det är inte så jag menar det, även om det hör hemma under kategorin ”mera klagomål”.

Jag bara förvarnar så att du har möjlighet att sluta läsa här. Jag gör det för jag inser att de flesta borde ju tycka att jag ska vara glad och lycklig över att jag slapp undan den här gången, med bara förskräckelsen, och nu ägna min tid åt att skriva om hur lycklig jag är. Vilket jag är. Missförstå mig inte. Jag är glad att jag vaknade upp ur min mardröm och såg C ligga bredvid mig. Jag är glad över att det inte blev värre eller tog längre tid…

Men samtidigt är jag aningens irriterad över att det över huvudtaget blev som det blev. Det verkar som det är omöjligt att ens utföra den enklaste operationen på mig utan att det nästan slutar i katastrof. Ja visst är jag glad för att det inte blev värre, men var det nödvändigt att det ens skulle bli så här? Jag menar… det är inte utan att jag börjar undra om alla läkare jag kommer i kontakt med är klåpare… Eller vad gör jag för fel? Eller, måste alltid allt gå åt skogen för mig? Jag undrar om det inte vore bättre att helt sluta gå på läkarbesök. Värre kanske det inte kan bli.

Och inte nog med att det som hände var jobbigt i största allmänhet, det sabbade hela min arbetsplanering för den här veckan och mitt projekt är redan försenat som det är. Idag har telefonen gått varm för ingen tycks förstå att jag är sjukskriven… De tycker att jag redan varit det tillräckligt länge… vilket jag naturligtvis inte kan klandra dem för, för det har jag ju.

Äsch… jag klagar över petitesser, eller hur? Jag borde ju vara tacksam… eller hur? För vem är jag att ställa krav på ett normalt liv… Det är som om jag passerat in i en annan kategori av människor sedan jag fick den här diagnosen, kategorin som ska vara tacksam för resterna och smulorna som bjuds.

Jag är nog bara lite trött… trött på det mesta. Trött efter att inte sovit i natt, trött på mardrömmar, både verkliga och drömda. Trött på att aldrig kunna ta något för givet… Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Livet före. Har jag nämnt det? Det där livet där de största bekymren bestod i att välja kläder till helgens party. Å andra sidan… jag vill inte byta tillbaka till det livet utan att ta med mig C.

Hm… tänk vilket problem jag skulle få om jag plötsligt faktiskt blev erbjuden att välja. Mellan livet exakt som det var för ett år sedan och mellan livet exakt som det är nu.

Ett liv som seende, eller ett liv utan C.

Fast det kanske inte skulle bli så vårt att välja ändå…
Jag menar, redan då hade jag känslor för C. Starka känslor, men jag antar att om jag fått frågan då så hade jag självklart valt livet före, utan honom, med synen i behåll. Men nu finns det inget alternativ, jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Så valet är egentligen lätt… Om det nu fanns ett val…

Oj… jag kanske ska sluta nu innan jag vecklar in mig i fler omöjliga tankar, så trött som jag är idag så finns det risk för att jag blir helt obegriplig även för mig själv.

Livet gick visst vidare medan jag var i limboland

Tänk, ibland när man är borta några dagar så känns det som om man varit borta en hel livstid. Jag har verkligen varit avskärmad från verkligheten de senaste dagarna och bara tänkt på mig själv och min egen mörka lilla värld. Till exempel har jag missat att allas vår… ähum… stadsminister har fått lite vatten i ansiktet och att han känner sig djupt kränkt? Över vad? Och skulle det vara något skämt? Mitt skämtsinne har nog försvunnit för jag ser inte alls det roliga i det hela… inte heller det hemska som alla tidningar skriver om.

Nå ja, jag är inte superledsen över att jag missat hela cirkusen med vattnet, däremot är jag aningen förvånad över att min favoritskådis kommit med ny film och jag inte ens har hört talas om den… Är det någon mer än jag som älskar Johnny Depp?

Nu till den kluriga frågan, är det någon som kan hjälpa mig tro?

I vilken film spelade han en revolverman som i slutet fick sina ögon utskurna? Jag vill minnas en scen på någon dammig vilda västern gata men det kan ha varit Mexico också. Ingen av oss kommer ihåg filmen, bara brottstycken av den och förmodligen är de inte ens ur samma film. Högst irriterande.

Något som däremot känns lite ledsamt, eller kanske vemodigt, är att jag idag, när jag klev ur bilen, insåg att den där stora busken som står på framsidan av huset är en syrenbuske. Vemodigt för att jag liksom missat att min favoritväxt finns rakt framför ögonen på mig. Å andra sidan var det samtidigt en väldigt trevlig upptäckt för det finns inget mer underbart än doften av syrener. Kanske liljekonvaljer då…

Jag är i alla fall otroligt, fantastiskt glad över att jag inte kommer att missa resten av våren… Eller åtminstone hoppas jag det, ska väl kanske tilläggas. För man vet ju aldrig, det är min bittra lärdom, återigen, efter de här senaste dagarna. Jag kan inte riktigt smälta det hela än om jag ska vara ärlig. Ibland känner jag för att nypa mig själv så jag inte drömmer, eller fråga om jag drömt de senaste dagarna. Nu hoppas jag bara att jag slipper fler liknande dagar… Om jag aldrig behöver åka till Stockholm är det för snart…. Jag höll på att skriva ”om jag aldrig behöver se…” men så insåg jag att den önskan kan bli sann allt för snabbt.

Oh lycka!

Jag får åka hem!!!
Gissa om det är någon som skulle vilja hjula? Slå kullerbyttor? ”kommer inte på fråga” skulle nog C säga som svar på det.

Jag har blivit undersökt och noga upplyst och informerad. Jag mår bra har jag fått veta och mina ögon ser bra ut… min egen bedömning är dock en helt annan men det kanske gäller för insidan och på något mystiskt läkarspråk som innebär att man säger motsatsen till sanningen. Men just nu är jag inte i form för att ifrågasätta utan försöker lita på att hon har rätt. Jag får åka hem!!! Och trycket är inte för högt!

Yippie!!! Typ… för gårdagen sitter ju fortfarande i som en hemsk mardröm eller vidrig olycka som man ska försöka glömma men inte riktigt kan förtränga helt. Jag vågar liksom inte glädjas allt för mycket eller sluta bekymra mig helt för rätt vad det är så kommer ödet eller vem det nu är och plattar till mig igen. Ungefär som att gå en rond mot Mike Tyson och vara helt ny på boxning, så fort man får fotfäste så får man en rak höger och faller pladask och det enda man kan göra är att höra domaren räkna.

Jag har lovat en massa konstiga saker, allt för att få komma hem, som att ta det lugnt och vila och inte jobba på några dagar och gå till vårdcentralen och en massa annat tjafts och jox som du säkert gärna slipper höra om. Jag känner mig som en gammal skröplig tant på 100 men vad gör man inte för att få komma härifrån och börja glömma hela denna veckoända?


Igår, när världen rasade samman så fanns det bara en fast punkt. Min älskling. Vad skulle jag gjort utan honom? Vad skulle jag göra utan honom? Vilket mirakel är det ändå inte att han finns och att han står ut med allt detta, gång efter gång… Jag är en lycklig kvinna.

Förhandsvisning av Helvetet

Den här gången hann C hit innan doktorn kom. Han höll mig hårt i handen medan de tog bort bandaget. Han höll mig ännu hårdare, eller om det var jag som kramade hårdare, när jag slog upp ögonen.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Kanske att se som innan, kanske att inte se alls, som den där gången efter den där hemska operationen. Då jag såg skillnaden mellan ljus och mörker men inget mer. Jag vet att jag inte hade förväntat mig ett totalt ogenomträngligt ingenting. Hur jag än sökte efter en strimma av ljus, hur liten den än må vara, så fann jag inget och märkligt nog greps jag ändå inte av panik. Inte genast. Först… det är märkligt hur hjärnan reagerar på saker som är så totalt oväntade, det är som den försöker att skydda sig själv mot själva medvetandet om katastrofen. Hitta vägar runt, hitta bortförklaringar. Min hjärna sa genast åt mig att jag alltid är blind när det är mörkt, det måste vara mörkt i rummet. Så jag bad dem tända ljuset… Men längre än så klarade inte min hjärna att försvara sig mot faktum för jag insåg, kanske av den korta tystnaden som följde, att det inte fanns något ljus att tända. Jag behövde inte höra orden, ”Det är inte släckt, det är fullt dagsljus.”

Jag ville så gärna se något. Vad som helst, för hur underligt det än må tyckas vara så är bara förnimmelsen av ljus en tröst, det är något i jämförelse med inget. Jag försökte verkligen att se… Att inte ens kunna skilja på dag och natt är på något sätt så… slutgiltigt, så… överväldigande stort och så mycket mer skrämmande än jag någonsin kunnat föreställa mig. Min iskalla klump i magen bara växte sig större och större för varje sekund. Så här efteråt kommer jag exakt ihåg känslan och tankarna då jag förstod att det inte fanns något ljus att tända, men resten är som ett dimmigt töcken. Jag vet att doktorn undersökte mig, jag vet att hon sa ”det ser bra ut” och jag vet att det var orden som fick mig att tappa fattningen totalt. Jag vet också att jag aldrig varit så arg och så hysterisk i hela mitt liv som då. Men det är bara fragment av minnen. Jag tror att jag fick något lugnande, för någon gång måste jag somnat. Förmodligen grät jag mig till sömns medan C höll om mig för när jag vaknade långt senare kunde jag knappt öppna ögonen av tårarna som torkat fast. Men när jag väl gjorde det, så såg jag det jag känt, C:s ansikte, bredvid mig på kudden. Alldeles nära, med bekymrade ögon som iakkttog mig.

Jag var ganska yr när jag vaknade och det tog lång tid innan jag vågade tro på att jag faktiskt var vaken. Resten av natten vågade jag inte somna, ljuset var tänt överallt, och medan C somnade av ren utmattning låg jag där och bara tittade för jag var så rädd för att vakna upp till det där mörkret som jag hade somnat till. Fast… fram på småtimmarna somnade jag ändå och vaknade inte förrän frukosten serverades.

Jag kan inte påstå att det känns som att ha vaknat från en fruktansvärd mardröm, en mardröm är inte verklig men detta var verklighet och jag vet nu, mer än någonsin, att det kan bli verklighet vilken sekund som helst. Det finns inga garantier… Icke desto mindre så hoppas jag att vi kan åka hem idag och lägga allt detta bakom oss, åtminstone ett tag.

Klockan tickar

"Fråga aldrig för vem klockan klämtar, den klämtar för dig..."
Är inte det ett Hemminway-citat? Jag vill minnas att jag läst det någon gång för länge sedan... något om hur ingen människa är en ö??? Eller är jag bara så sjukt rädd och nervös nu att min hjärna har slagit över totalt?

Klockan tickar i alla fall, det sitter en ovanför dörren vet jag. Det är så tyst och stilla här idag så dess tysta tickande låter mer som en ensam trumvirvel än klocktickande. Ibland hörs det röster i korridoren, lite skrammel av rostfritt, någon som går förbi… Jag lyssnar och försöker låta bli att tänka efter. Försöker inte att tänka på förra gången. Den där gången då allt förblev mörkt.

Snart kommer doktorn… tiden är ute.

Visst är jag bra på dramatik?

Men jag är rädd. Kanske räddare än någonsin.

Limboland

Det blir ju aldrig riktigt som man planerar. Inte när jag är inblandad i alla fall. I lördags hade vi tänkt åka till C:s syster och äta lunch. Det blev inte riktigt så… i alla fall inte för mig och C. Barnen fick åka dit själva medan vi åkte till Stockholm.

Jag skrev i fredags eller när det var att det känns som att vänta på någon slags blixt som plötsligt slår ner och ställer allt på sin spets. Jag borde aldrig ha skrivit det för det var just vad som hände, nästan. Är det inte alltid så, så fort man skriver eller uttalar saker högt så blir de sanna?

I alla fall… För att göra en lång historia så kort som möjligt så tror jag nog att det hela egentligen började i fredags egentligen. Jag liksom kände mig lite… tröttare än vanligt i ögonen. Speciellt, konstigt nog i det ögat som jag inte ser med. Sedan blev det bara värre och på lördag eftermiddag hade jag riktigt ont så det var bara att åka in. Och bli kvar. Jag ska inte gå in på detaljer men det har varit en massa strul och oro de senaste dagarna och jag är väl tillbaka till ruta ett igen skulle man kunna säga. På sjukhuset, med förband över båda ögonen och ingen aning om hur det kommer att bli när de ska tas bort i eftermiddag.

C kom med min dator redan i söndags men… Jag har helt enkelt inte orkat.

Just nu känns det som det mesta kan kvitta…

Limbo.

Igen.

En bra dag - på IKEA

Det blev en bra dag idag. Men en tröttsam dag.
Vi bestämde oss för att äntligen köpa de där grejerna som vi ville ha från IKEA (är det inte märkligt hur det alltid finns nya grejer man vill ha från det stället?). Det var bra att passa på nu när barnen är här och kan tala om sina önskemål.

Jag ville egentligen bara ha en enda sak som inte fick missas, några av deras röda kartonger som finns i alla storlekar. De är lagom fina, lagom stora (kanske just för att de finns i alla storlekar) och helt perfekta att förvara gamla kläder, skor och annat tjafs som förmodligen aldrig kommer att användas igen men som man inte har hjärta att slänga bort. Lite finare än vanliga flyttkartonger helt enkelt. Nu när jag provade mina sommarkläder så insåg jag nämligen att det inte är många som passar längre. En del är för korta, en del är för stora och åter en del är bara helt enkelt inte rätt längre. Det är onödigt att de hänger i garderoben och tar upp plats och gör det ännu svårare för mig att hitta det jag söker. Så tanken var att de skulle ned i röda kartonger för att slänga bort kläder har jag inte hjärta till.

Jag kan meddela att vi handlade en hel del på IKEA, allt ifrån handdukar, förvaringslådor i plast, blommor och nya möbler till badrummet. Det vi givetvis inte köpte var mina röda kartonger. Naturligtvis. Dem kom vi gemensamt ihåg i kassakön och då var det ingen av oss som iddes gå tillbaka.

Det behöver väl knappast skrivas att jag ville spy på IKEA efter 20 minuter? Fullt med folk, barn och annat skräp som stod och försökte fälla krokben på mig. Den här gången använde jag faktiskt käppen hela tiden, vis av erfarenheten. Inte med någon större glädje men ändå. Jag måste också erkänna att det är lite annorlunda att gå på IKEA alla fyra än att bara gå med C. Jobbigare liksom… mer att hålla koll på… större krav på mig. I alla fall i mitt huvud.

Att jag somnade i bilen på vägen hem behöver jag väl inte säga heller? Eller att jag sov medan de andra lagade mat när vi kommit hem? Och att jag suttit och slumrat medan de andra tittade på TV:n? Ärligt talat är jag lite besviken. Jag trodde att detta med tröttheten skulle gå över men det verkar inte så. Jag trodde att bara jag vant mig vid min syn så skulle det funka som förut. Det verkar inte ens bli lättare… mer än att jag lärt mig ungefär var gränserna går för vad jag orkar med samtidigt och lärt mig vad jag bör undvika. Men så fort jag tänjer på gränserna så är jag tillbaka på ruta ett igen… Blixtrande huvudvärk, trött så in i bänken… Och deppig över att vara så svag.

Jag brukar berömma mig med att vara åtminstone halvintelligent. Logiskt sett borde det vara så att jag gradvis vänjer mig vid att se sämre och sedan kan anpassa mig till situationen. Logiskt sett borde det vara så att när man vet vad som orsakar problemen så kan man lära sig att hantera orsakerna och inte bara undvika dem.

Orsakerna i det här fallet är självklart att jag spänner mig till max, rädd för att göra bort mig, jag koncentrerar mig på allt och försöker att se allt och alla trots att det inte går. Men jag måste för om jag inte gör det så… gör jag bort mig. Det är svårt att förklara, för det är så ologiskt. Jag anstränger mig för att se men det jag ser räcker inte till, speciellt inte när det är så här mycket folk som rör sig överallt och där jag inte är bekant med omgivningen. Istället för att slappna av och lita på att C kommer guida mig så spänner jag mig ännu mer och känner en större press för jag vet att jag borde kunna klara mig bättre. I alla fall tycker jag det själv. Kanske har det att göra med att jag har ett så stort behov av att kontrollera situationen och det kan jag inte på platser som IKEA. Ibland undrar jag om det inte vore lättare, i alla fall ibland, att bara ge upp all kontroll och blunda. Liksom lita fullständigt på någon annan än mig själv. Det kanske skulle göra mig mindre trött…

Ledsna bloggvänner och kommentarer

Igår, när jag var ute på min bloggrunda kom jag till Christinas blogg (Solusfemina). Jag läste hennes senaste inlägg och jag blev så rörd och alldeles blank i ögonen. Hon skrev så vackert, och så fruktansvärt sorgligt. Det var så många meningar som jag själv skulle ha kunnat skriva, fast inte lika vackert, trots att orsakerna bakom inte är de samma. Jag ville så gärna skriva något till tröst, något som kanske åtminstone lite för ögonblicket kunde ge henne ett leende på läpparna.

Men jag fick inte.

Det händer ibland att jag stänger av kommentarsfunktionen på mina inlägg. Ibland gör jag det för att jag helt enkelt vet vad alla mina underbara bloggvänner kommer känna sig tvungna att skriva och jag vill inte belasta er med samma tankar klädda i andra ord, om och om igen. Andra gånger gör jag det för att jag inte vill ha medlidande, jag vill bara skriva av mig de tankar och känslor som finns där hela tiden, bara dela dem med min blogg.

Jag tror jag borde stänga av kommentarsfunktionen lite oftare än vad jag gör.

Men kruxet är bara att nu när jag fick smaka på min egen medicin så var det inte alls kul. På något sätt, nästan omärkligt, har alla mina bloggvänner kommit att betyda mer än jag trodde, och när någon inte mår bra känns det frustrerande att inte kunna lämna en rad och tala om att man förstår eller tänker på den personen. Samtidigt vet jag mer än väl varför man stänger av kommentarerna. Jag vet också att det faktiskt finns tillfällen då man helt enkelt inte orkar att ta emot alla klämkäcka och hoppfulla kommentarer, hur välmenta de än är, för man är bara för nere och för ledsen.

Idag när jag läste hos Christina hade hon uppdaterat sitt inlägg. Jag vet inte om jag egentligen blev förvånad över hennes orsaker att stänga av kommentarerna. De var ju samma orsaker som jag själv brukar ha. Fast så mycket bättre formulerade.


Så varför skriver jag nu detta? Jo för jag undrar... finns det fler än jag som stänger av kommentarerna? Varför?
Är kommentarer alltid positiva att få? Då menar jag inte knäppa kommentarer som okända ger. Får du sådana förresten?

Barn, planer och bekymmer

Vi hämtade barnen i förmiddags. Det kanske låter dumt, men jag gillar verkligen när det är här. Inte för att jag inte gillar att vara ensam med C men ändå. Det blir definitivt mycket mindre tid att ägna sig åt självmedlidande och det är bra, speciellt nu när den här operationen inte verkar ha funkat.

Barnen har alltid något kul att säga, något som liksom kommer från hjärtat och är så enkelt och rakt som bara barn har förmågan att säga. Det är rätt fantastiska barn C har. Jag vet, jag har sagt det förr men nu säger jag det igen. Ursäkta tjatet. Å andra sidan är det ju som sagt inte konstigt att de är fantastiska, med en sådan far så…

Jag måste erkänna att humöret inte är på topp. Jag gör som vanligt och försöker att inte visa det men det märks nog. Vi är väl lite oroliga båda två. Jag hoppas bara att inte barnen ska märka det för de är här så lite och jag vill inte att mina problem ska gå ut över den korta tid de har med sin far.

Vi har inte planerat något för den här helgen. Ikväll blir det lite extra god mat och chips och kanske en hyrfilm. Någon av dagarna ska vi åka till mina föräldrar och någon dag till C:s föräldrar. Eventuellt en sväng till äventyrsbadet också. Vi får se… sedan kanske helgen är över. På måndag ska jag på kontroll igen och sedan kommer doktorn att ringa mig med något besked. Om inget inträffar förstås för just nu känns det lite som att vänta på någon slags blixt från ovan som ska slå ner och slå sönder allt… vilken sekund som helst.

Näää… usch, var jag pessimistisk nu?
Jag är bara såååå trött på allt det här. Hur mycket mer strul ska jag, och alla andra runt mig, behöva stå ut med?

Grattis Norge!

Ja vi elsker detta land...

Det är inte utan att jag ler lite när jag tänker på dagens datum för det är inte många av dessa dagar under mitt vuxna liv som jag tillbringat hemma i Sverige. De allra flesta har faktiskt tillbringats (något bakfull) i Oslo, på Karl Johan, tillsammans med alla andra galna flaggviftande norrmän. I Aftonbladet står det att norrmännens nationalrätt idag är fryst pizza, inte undra på när det är det enda man vill ha efter en rejäl bakfylla, vilket 99% av alla under 30 lär lida av idag. Kanske även över 30 förresten… Men så bakis var förstås aldrig jag eller mina kompisar. För oss räckte det gott med McDonalds.

Jag vet faktiskt inte hur många norrmän vi, jag och mina väninnor, sammanlagt varit dödskära i genom åren… eller hur ofta vi skulle göra slag i saken och flytta till Oslo.

Vi kom aldrig så långt, vilket är en otrolig tur för tänk vad jag hade gått miste om då!


Tillägg:
Som den sanna Norge- och 17 maj-vän jag är måste jag bara knycka Svd:s bilder och lägga in här.

Nej

Det gick inte bra på kontrollen.

Akut brist på blod

Är du blodgivare?
Det är faktiskt jag sedan några år tillbaka.

Nu läste jag i DN att det är akut brist på blod och stora operationen riskerar att ställas in. Eftersom jag vet exakt hur det känns att vänta på en operation så kan jag nog inse hur det skulle kännas att plötsligt, kanske samma dag som det var planerat, få veta att den måste ställas in på grund av blodbrist, eller annat. All oro och psykisk påfrestning för gäves... för att inte prata om den sjukdom man har som man inte kan bli bättre ifrån.

Så... om du är blodgivare, och helst bor i storstadsregionerna, snälla, ge blod.

Att gå eller åka, nu eller sen

C har gått till jobbet och lämnat mig ensam *snyft*. Han har alltså gått vilket inte är så vanligt. Bilen står kvar i garaget. Undrar om jag ska ta den till vårdcentralen tro???

Han har lovat att vara hemma till lunch vilket är bra. Det dåliga är att han inte följer med till vårdcentralen och jag får gå själv. Inte för att jag inte kan gå själv. Inte för att jag inte brukar gå själv… utan för att jag just idag är så jäkla nervös! Inte för själva undersökningen, även om den är nog så obehaglig i alla fall nu när jag ändå är känslig efter operationen, utan för själva resultatet.

Jag borde gå iväg genast och ha det gjort men samtidigt… om man är rädd för något så vill man ju helst skjuta på det så länge det går. I alla fall är jag sådan. Avbokar alltid tandläkarbesöket ett antal gånger innan jag kan ta mod till mig, skjuter på obehagliga telefonsamtal och läkarbesök så mycket det går… sticker huvudet i sanden som alltid. Jag vill göra det nu med men jag måste väl…

Hur gör du? Går du direkt eller förhalar du?

Rapport från sängen

Det är helt underbart att vara hemma
Fantastiskt att sova bredvid min man och lyssna på hans lugna andetag hela natten.
Känns som att sova i himmelen.

Jag kommer vara lycklig ända tills jag ska på kontrollen idag.
Som jag inte alls ser fram emot, men det är väl ingen som trodde motsatsen heller?

Speglad empati

Jag läste just Svd:s artikel om hur man speglar sig i varandra. Det är lite märkligt, och jag kanske är dum och tolkar allt fel men…
En gång i världen, för ganska så länge sedan läste jag psykologi och fick då lära mig att människan skapar sin självbild genom att se sig själv i andra. På den här artikeln verkar det som om detta var en ny upptäckt? Eller har jag blandat ihop det hela?

Det kanske inte är samma sak…

Hur som helst. I slutet av artikeln säger Joachim Bauer:
”Jag tycker att vi oftare ska försöka se världen ur andras perspektiv. Vi bör försöka träna våra hjärnor för empati. Ju bättre vi förstår andras motiv desto bättre kan vi svara dem. God medkänsla stärker vår omvärld och ger dessutom ofta än mer tillbaka till oss själva.”

Det är något som jag instämmer i däremot.
Vi är så oerhört självupptagna för det allra mesta. De allra flesta av oss i alla fall. Ingen är egentligen genuint intresserad av att förstå den andre, att lyssna och ta reda på hur det verkligen ligger till… Det har vi alldeles för dåligt med tid för.

Jag är självupptagen och tänker bara på mina egna bekymmer, mina egna problem, men hur ofta funderar jag egentligen på hur andra har det? Inte alls tillräckligt ofta. Jag tror tyvärr inte att jag är ensam. Jag ursäktar mig med att jag har det lite jobbigt just nu, att jag inte orkar rota i andras problem… men egentligen, att visa empati är inte, eller borde inte vara, något som kräver ork. Det borde finnas där som en naturlig del av att vara människa.

Jag får åka hem!!!

Äntligen!
Inte en sekund för tidigt.

Jag är glad.

Men inte jätteglad.

Tyvärr finns det fortfarande men, och frågetecken som jag helst skulle slippa. Men nu får jag åtminstone vänta hemma och oroa mig hemma. Jag är så bra på att oroa mig och det är så mycket lättare att göra det hemma.

Vid tretiden kommer C och hämtar mig. Inte en sekund för tidigt. Gud vad jag saknar honom.

Saknad

Det är andra natten som jag sover själv. Så här länge har jag inte sovit ensam sedan… jag vet inte, det känns i alla fall som en evighet. För att inte tala om hur de här två nätterna känns. Just nu vet jag inte vilket som är värst. Oron för nästa kontroll eller den här hemska tomma saknadskänslan som jag har. Visserligen har vi pratat i telefon jättemånga gånger och jättelänge, men det är ju inte som att ha honom här. Jag hatar att sova ensam.

Egentligen är det ändå märkligt. Med vanliga mått mätt så är det ju faktiskt inte mer än dryga halvåret som vi varit tillsammans. Om man tänker på det så har det gått vansinnigt snabbt och ändå känns det samtidigt som om vi redan levt en hel livstid tillsammans. Märkligt det där. Jag menar, om vem som helst av mina vänner hade berättat för mig att de gift sig efter att ha varit tillsammans med en man i sex månader så hade jag bara skakat på huvudet och tänkt att de är tokiga, det kan inte hålla, det kommer att ta slut inom ett halvår. Och för egen del så känns det så helt självklart. I alla fall känns mina känslor helt självklara. Det kan ju i och försig bero på att vi inte var främlingar för varandra när vi påbörjade det här förhållandet. Eller på att vi varit förälskade så långt innan vi vågade ta steget… eller på att vi gått igenom så mycket redan. För även om det är jag som har den här förbannade sjukdomen och även om det ständigt är mig vi behöver ta hänsyn till, ligga på sjukhus med och så vidare så är det ju ändå något vi gör tillsammans. Inte en enda gång har jag varit ensam på läkarbesök eller operationer sedan den dagen vi blev tillsammans. Han har funnits där hela tiden och aldrig stånkat eller gormat eller beklagat sig det minsta lilla, möjligen över läkarna men inte över mig. Aldrig över mig. Och jag kan inte hitta ord som uttrycker min förundran över detta. Att han vill, att han frivilligt valt att stå ut med allt detta… när han egentligen kunde vara med någon annan som inte alltid har något problem.

Det är märkligt, som ett mirakel nästan… att någon vill ha ett förhållande med mig… och att det gått så fort och blivit så omöjligt att leva utan. Nej det är inte bara nästan, det är ett mirakel.

Hur kan något kännas så helt perfekt? Hur kan man längta så efter en person som jag längtar efter C nu och ändå har vi bara varit tillsammans ett halvår drygt. Hur kan relationer kännas så rätt och samtidigt så… Jag menar… jag har ju fortfarande mina tvivel. Inte på mina känslor utan på att hans ska kunna överleva allt som vi hela tiden… jag hela tiden… går igenom. Börjar jag fundera på det så börjar jag gråta för så ledsen blir jag över att ständigt ha detta med i bagaget, ständigt vara den som… sätter vårt förhållande på prov.

Jag ska inte tänka på det där just nu. Eller åtminstone försöka att låta bli. Jag saknar honom. Jag hoppas han saknat mig också i natt…

Varför gör det ont att älska?

För mycket tid...

...det är vad jag har nu. Och inte mycket att göra med det mer än att studera nyheterna.
Som till exempel den här i DN:

"Ett SAS-plan på väg att starta från Bergen i Norge fick evakueras på måndagsmorgonen sedan en man förklarat att han var terrorist."

Det är nästan så man undrar om han trodde att han kanske satt på samma plan som allas vår Fredrik Reinfeldt som nu är framme i New York. Jag menar, då förstår jag ju att mannen i fråga önskade sig att han faktiskt vore en terrorist...

Alla kan ju inte gillar dagens moderata politik...

Bara en tanke alltså

Teknikens under

Apropå att lyssna så lyssnade jag faktiskt på det här som jag hittade på DN (webbtv).

”En talande GPS som guidar synskadade genom storstadsmyllret. Alex Jonsson, forskare i medieteknik på KTH berättar om ny teknik som kan få användning även som uppdaterade guider för turister.”

Vad häftigt tycker jag! Undrar om det verkligen funkar, för det måste väl ändå betyda att någon fysisk, verklig person, sitter och rapporterar in att fiket på Hornsgatan har ställt ut sina stolar???
Hur det än är så blir jag lite imponerad av att någon faktiskt tänkt på en relativt liten kundgrupp, som synskadade trots allt måste utgöra, och lagt ned en massa arbete på att utveckla en teknik som kanske kan bli till en hel del hjälp i framtiden. Jättespännande tycker jag…

Varje liten sak i stil med detta som jag upptäcker eller hör talas om gör att det faktiskt känns lite lättare att tänka på framtiden. I alla fall för ögonblicket. Tyvärr är de ögonblicken inte allt för långa för sedan kommer samma tanke som jag alltid har när det gäller framtiden. Nämligen den att jag är ganska säker på att jag kommer klara mig, rent praktiskt alltså, även om allt givetvis kommer bli ännu mer krångligt, omständligt, tidskrävande och besvärligt än vad det redan är. Däremot är det ingen teknik, inget hjälpmedel som någonsin kan ersätta upplevelserna. Dem som jag redan börjat gå miste om. Åsynen av en vitsippsbacke, maskrosorna som blommar och som jag aldrig förr uppskattat så mycket som i år just för att de är en av få blommor jag fortfarande upplever med synen tillräckligt tydligt för att faktiskt veta vad det är jag ser. Alla de små detaljerna som försvinner mer och mer och som jag egentligen aldrig ägnat så många tankar som nu. När de är borta för gott, och jag inte ens kan gissa mig till dem, annat än med hjälp av andra sinnen, då finns det ingen teknik i världen som kan ersätta det. Och just den tanken gör mig samtidigt så oerhört ledsen…

Hm… jag som var glad när jag började skriva detta inlägg… nu låter jag visst inte så positiv som jag borde, som jag var nyss…

Läkare *suck*

Jag har redan fått skäll. Eller vad man nu ska kalla det för. Jag satt här och läste lite på datorn, lyssnade för att vara mer exakt, när doktorn går förbi och tittar in och säger ”Jag kanske inte förklarade för dig men det är inte speciellt förståndigt att sitta framför skärmen hela dagen när du egentligen borde vila ögonen”.

Jag blev så förvånad att jag inte sa något, hon brukar ju inte direkt dyka upp här särskilt ofta. Men nu efteråt blir jag lite sur faktiskt. Det kanske är barnsligt men ändå…
För det första så satt jag och lyssnade och ansträngde mig inte det minsta och det borde hon ju begripa själv eftersom hon vet utmärkt väl hur jag ser.
För det andra har hon aldrig nämnt att jag ska vila, det har det aldrig varit något snack om förut så varför just nu?

Undrar om hon tycker att jag ska ligga och blunda resten av dagen?

Jag kanske ÄR barnslig nu?

Men vad sjutton ska jag göra hela dagen? Jag är trött på att lyssna på talböcker och radio och tv. Jag tror jag tröttnar på det så snabbt för att jag just bara lyssnar och gör inget aktivt själv. Med datorn kan jag åtminstone bestämma själv vad jag ska göra, lyssna, eller skriva. Jag kan göra något vettigt själv och inte bara ta emot och bli underhållen. Förstår du hur jag menar?

Yes, nu SER jag!

Äntligen! Nu har min läkare varit här. Jag har inte bara blivit grundligt undersökt utan även fått ett låångt samtal med henne och den här gången förstår jag faktiskt vad både hon och gårdagens läkare menade. Jag är fortfarande inte lugn för trycket är inte som det borde vara men hon försäkrade mig flera gånger att det inte är onormalt så här snart efter operationen.

Men, det bästa av allt, i alla fall för ögonblicket, är att nu vet jag att jag fortfarande ser… precis lika dåligt som innan operationen visserligen men ändå. Jag tror inte jag kan förklara hur skönt det är att slippa det där kompakta mörkret. Vad som helst är bättre, bara att veta att det är ljust ute är ett stort steg, och lite bättre än så är det ju nu.

Avigsidan är att doktorn tycker att jag ska stanna kvar här tills imorgon åtminstone och tycker hon det så är det inte troligt att C kommer och hämtar mig idag. Han tycker alltid att vi ska göra som hon säger… Och han har väl rätt… antar jag.

Nå ja, jag ska trösta mig med att jag nu åtminstone slipper sitta i mörkret. Nu kan jag äntligen svara på alla kommentarer och läsa lite och jobba lite och… Okej, jag ska vila också… men det är sååå skönt att inte behöva gissa sig fram på skärmen för även om det gick hyfsat så insåg jag att det är en hel del träning kvar innan jag kan styra datorn med bara tangentbordskommandon och se skärmen bara genom att lyssna. Det är ju bara det att jag inte direkt sitter och tränar på sådant om jag inte är absolut tvungen och oftast vill jag ju slippa tänka tanken ens...

Nervös natt

Det blev ingen hemresa igår som jag hade hoppats. Tvärt om. I natt fick jag vackert finna mig i att ligga i sjukhussängen och snurra runt och runt… Och tänka en massa mörka tankar.

Vi träffade en ny läkare igår, eller rättare sagt en som jag aldrig träffat men så värst ny var han säkert inte. Trycket uppför sig inte så bra som det borde muttrade han och därefter sa han en massa saker som bara gjorde mig förvirrad och orolig. Inte ens C var till någon större hjälp för han begrep lika lite som jag av vad den här mannen försökte säga oss. Trots att vi båda frågade. Det är något irriterande när olika läkare har olika besked att ge utifrån deras olika favoritmetoder eller vad det nu är det bottnar i. Som patient blir man ju minst sagt snurrig. Och än mer orolig. Igår eftermiddag var jag så nervös att det bara var tack vare C som jag inte tog saken i egna händer och tog bort det förbannade förbandet för att se själv.

Nu har jag genomlidit en sömnlös natt och känner mig inte speciellt mycket lugnare än igår, bara mer ensam för C var tvungen att åka hem för han måste jobba idag. Det enda jag hoppas på idag är att min läkare kan ta sig tid och träffa mig och förklara vad det är som inte är bra.

Jag hoppas hon kommer snart för det är årets underdrift att säga att jag är nervös.

Från etta till artonde

Vi såg inte Melodifestivalen, eller som C kallar det - The Freak show (stavning?). Men... Ursäkta en liten fråga. Hur kan man ta så grundligt miste som arton placeringar?

"The Ark floppade totalt i Eurovision song contest." - Svd
"Det blev bara en artondeplats för The Ark" - DN

Och... om nu Svenska folket anser att The Ark var bäst borde inte Ola få komma till en mottagning i Kungsträdgården ändå? För Sverige är han ju vinnaren eller hur?

Och förresten. Var vinnarlåten något bra? Kommer vi lyssna på den till leda i sommar? Tillåt mig tvivla...

Och dessutom kan vi idag konstatera att nyhetstorkan gått över...

Och varför skriver jag om detta nu då? För att jag snart ska träffa dagens läkare och få veta vad som händer och jag är rent ut sagt... sk*tnervös. Nämn något nytt. Men det är lättare att koncentrera sig på världsliga ting än att fundera på nästa dom.

Lyxhustru och nyhetstorka

Vi har slagit ihjäl lite tid med att läsa DN och Svd på nätet. C som inte är en stor fantast av melodifestival och liknande, och inte jag heller för den delen, kunde inte låta bli att roat konstatera att världens krig och elände verkligen tagit paus dagen till ära och givit upphov till århundradets nyhetstorka eftersom båda tidningarnas huvudrubriker handlar om Ola Salo.

Jag fick en märklig tanke när C läste artikeln om mottagning i Kungsträdgården imorgon. Tänk om man skulle åka dit och delta i välkomst kommittén? Undrar om inte jag skulle stjäla showen… Jag ser garanterat knepigare ut än Ola.

Fast jag måste ju erkänna, jag gillar faktiskt låten, även om jag just för ögonblicket inte ens kommer ihåg hur den låter. Men därifrån till att genomlida x-antal urkassa låtar från diverse länder man aldrig annars hör talas om i musiksammanhang är steget förstås långt.

För övrigt kan jag meddela att jag har det lyxigt värre. Känner mig näst intill som en bortskämd lyxhustru, bekvämt tillbakalutad mot sköna kuddar i hotellsängen, proppmätt efter god mat på rummet och full service med allt, inklusive länkarna däruppe. Jag tror jag gillar att vara på rymmen. Till och med fjärilarna i magen och paniken har förpassats tillbaka... åtminstone tillräckligt långt för att jag ska kunna uppföra mig normalt. Nåja, så normalt man nu kan säga att jag är, som aldrig är riktigt normal.

På rymmen

Ibland måste jag nypa mig för att kolla om detta är på riktigt. Om Han är på riktigt. För vad har jag gjort för att förtjäna en man som är så omtänksam och förutseende som C är?

Inte ett pilijota om jag ska vara helt ärlig. Det enda jag gör nuförtiden är gnäller och ställer till med en massa elände och har en massa krav och diverse behov och ställer allas våra liv på ända stup i kvarten. Vissa dagar är den där känslan av att jag inte riktigt begriper vad han ska ha mig till extra stark. Och nu menar jag inte att alla ska snabba sig på och skriva något uppmuntrande för det hjälper ändå inte. Känslan finns där. Alltid. Vissa dagar, dagar som denna, lite starkare.

Men jag ska berätta varför det känns så extra mycket idag.

En bidragande orsak är så klart att jag sitter här på sjukhuset med förband över hela ansiktet (känns det som) och inte klarar av att göra minsta sak själv. En annan orsak är att jag inte mår så där vidare bra inuti, men det är ju inte så märkligt… eller ens nytt kanske.

En tredje är att igår när jag längtade som mest efter min älskling och var som mest besviken, rädd för och deppig över att tvingas vara kvar här över helgen, så dök han upp här, vilket i och för sig inte var så konstigt för det visste jag att han skulle göra. Vad jag inte visste var vad han skulle säga eller göra när han kom hit. Jag hade visserligen hoppats på att han trots allt skulle komma och säga att vi åker hem… vilket han inte gjorde. Däremot sa han ”Kom så åker vi härifrån ett tag”. Visst ville jag härifrån igår. Och idag. Men det sista jag ville var att visa mig för främmande människor såhär, så jag opponerade mig vilt så klart och uppförde mig som en tjurig unge. Fick jag inte åka hem så ville jag inte åka någonstans. Men till slut fick han sin vilja igenom och jag med visade det sig lite senare för jag slapp sova på sjukhuset. Min underbara man hade inte planerat något planlöst åkande utan hade bokat rum på hotell så att jag skulle slippa sjukhuset över natten och så att vi skulle kunna sova tillsammans i en bekväm säng utan att behöva stressa för att vara tillbaka på sjukhuset till kl åtta då min permission gick ut. Det kändes lite som att rymma från ett fängelse. Och det var helt fantastiskt att slippa från sjukhuset. Men samtidigt fruktansvärt obehagligt att ge sig ut och veta att alla som ser en glor och undrar. Som väl var så var den stunden kort i jämförelse med tiden vi hade tillsammans på hotellet. Ensamma.

Hade det inte varit för att jag hela tiden var så vansinnigt medveten om hur jag såg ut och vad jag just rymt ifrån så hade det kunnat vara riktigt romantiskt. Synd bara att natten gick så snabbt och att jag var tvungen att komma tillbaka hit igen. Men imorgon ska jag kanske få åka hem på riktigt.

Logik igen

Jag börjar bli rastlös.
Jag vill hem.
Jag vill att C ska vara här.
Jag har tusen fjärilar i magen…

De kommer inte att försvinna förrän förbandet tas av.

Doktorn har just varit här. Jag blev lite förvånad över att hon tog sig tid med det. Ibland känns det som om läkarna är nöjda med att operera och sedan vill de helst inte se en igen… Såvida det inte är på op-bordet.

Hon lät lika positiv och nöjd som förra gången. Jag frågade om jag kunde åka hem idag.
”Självklart kan du det, du är ju inte sjuk för övrigt, men för din egen trygghet borde du stanna åtminstone till på söndag.” sa hon och lät lite som om hon pratade med ett oförstående barn. Och jag kände mig lite naiv och barnslig när hon fortsatte att förklara om trycket som ska stabilisera sig och allt annat som jag redan egentligen vet. Allt för väl.

Så jag blir kvar. Mot min vilja. Det vore en helt annan sak om vi inte hade så långt hit men nu… jag får överleva. Vilket jag givetvis gör men jag hade god lust att lipa en skvätt när doktorn gick. Jag lyckades behärska mig men när C ringde och jag förklarade vad doktorn sa kom tårarna. Han å andra sidan hade ingen riktig förståelse för mig han heller. ”Vi visste ju från början att du skulle bli kvar, det var aldrig prat om att få åka hem idag”

Logik.
Varför måste folk alltid vara så snusförnuftiga????

Kommentarer

Förresten...
Vill bara tala om att jag läst alla era gulliga kommentarer och blivit så glad för dem men för ögonblicket övergår det mitt förstånd hur jag ska få iväg mina egna kommentarer.

Jag ska fortsätta klura på det, det måste ju gå...

Fredag morgon

C åkte hem igår kväll och lämnade mig ensam med en massa tankar. Jag bad honom att åka men det betyder ju inte att det kändes bättre för det. Idag ska han jobba på förmiddagen och komma hit i eftermiddag. Jag hoppas att jag får åka hem då fast jag vet att vi kom överens om att jag skulle stanna några extra dagar för säkerhets skull… men att ligga här i helgen? Näää Det påminner alldeles för mycket om hur det var förra gången. Efter det att förbanden togs bort. Jag vill hem… Bara hem, helst genast! Inte så logiskt med tanke på hur rädd jag är för att något ska hända men logiken har ju aldrig varit närvarande när det gäller mina ögon.

I natt sov jag också på piller så jag känner mig riktigt utvilad nu. Nu på morgonen har jag tagit mod till mig och duschat, klätt mig och satt mig ovanpå sängen men någon längre promenad har jag inte planerat, inte själv i alla fall. Annars har jag pratat en hel del med tjejen i sängen bredvid.

Hon är lite äldre än jag är, i alla fall tror jag det. Hon har en jättegullig dotter på 3-4 år som var här igår kväll en stund. Tjejen som ligger bredvid väntar just nu på att komma till op. Hon har ganska nyligen fått diagnosen glaukom och hon är ungefär lika panikslagen som jag var… är. Igår ställde hon en massa frågor till mig och jag försökte verkligen förklara för henne att det inte går att jämföra oss, att jag har annat skit som jävlas hela tiden men jag är inte helt säker på att hon tog till sig det. Det kändes jättehemskt att svara på alla hennes frågor och veta att jag bara gör hennes oro värre än vad den behöver vara. Speciellt när hon undrade om jag tappat mycket av mitt synfält sedan jag fick diagnosen. Ett tag funderade jag på att ljuga men jag insåg ju att det knappast skulle funka det heller.

Jag förstår hennes oro så väl. Jag önskar bara jag kunde hjälpa henne men man kan inte det. Inte ens när man vet hur det känns. Är inte det knepigt? Jag menar, jag vet ju vad jag vill höra och hur jag vill bli bemött men ändå känns det inte som det hjälper när jag försöker att uppföra mig sådär.

Färdig

Jag är tillbaka på avdelningen.

Jag mår inte illa längre, men jag har ont.
Det är mörkt.
Jag är rädd.

C sover i fåtöljen här bredvid, fast han verkligen har försökt att hålla sig vaken. Han sov inte mycket i natt stackaren. Jag undrar om den här dagen inte varit lika jobbig för honom som för mig. Att stå bredvit, bara vänta, utan att kunna göra något... det kan inte vara lätt det heller.

Jag önskar jag kunde sova med. Vakna om några dagar, när allt är klart och jag vet hur det gått.

Just nu måste jag anstränga mig för att inte glömma att detta inte är som förra gången. Att det inte ska bli som förra gången.

Hoppas jag.

Torsdag morgon

I natt sov jag som en stock, fast inte för att sängen var bekväm eller så… nepp, jag tog en sömntablett för annars hade jag legat vaken hela natten.

Jag har nu fått dagens väderrapport gånger flera, soligt (vilket jag själv kunde konstatera än så länge) men mycket kallt, vilket jag också kände när jag öppnade fönstret på glänt för att vädra ut natten. Dofterna här är som sagt inte alltid så fräscha. Jag bor inte själv den här gången så det gör ju sitt till, två äldre damer delar jag rum med. De är dock, som väl är, inte riktigt så pratglada som damen jag råkade på sist och definitivt mer hänsynsfulla.

Jag har duschat och klätt mig i operationsskjortan, fått på mig de där långa sockarna man får, de är faktiskt sååå sköna. Jag har flera gånger tänkt att jag egentligen borde ta med dem hem men sedan händer annat och jag glömmer bort det… dessutom vore det väl stöld…

Snart kommer C han hade inte långt kvar när han ringde nyss men det är klart, i den här Byhålan är ju inte längden avgörande utan trafiken… Vi får se när han dyker upp.

Under tiden flyger fjärilarna omkring i min tomma mage.

Kommentera gärna

Förra gången jag låg här så var ni alla så fantastiskt underbara på att kommentera. Det var faktiskt en av de mest positiva sakerna jag kommer ihåg härifrån. Alla positiva kommentarer om alla trevliga och glada saker ni hade för er. Roliga historier och annat...

hm... vad försöker jag säga med detta nudå?
Jo... ähum... ni får hemskt gärna skriva mera sådana kommentarer...

Första natten

Jag lever…
Nätt och jämt kanske jag ska tillägga. I alla fall känns det så just nu. På flera plan.

Jag har blivit undersökt, petad på, stucken i, jag har fått prata med narkosläkaren, och fått träffa gamla bekanta som jag helst inte ville träffa igen. Inte för att de är otrevliga förstås…

Nu sitter jag här i sängen och känner mig lite nere. C har just lämnat mig och det känns verkligen som han har lämnat mig för gott för även om han kommer tillbaka imorgon, förhoppningsvis innan jag åker till op, så är natten framför mig väldigt lång. Den påminner om andra nätter som den här, och om andra dagar och nätter jag suttit/legat i ett liknande rum på samma sjukhus. Det är många tankar och känslor som kommer tillbaka och jag vill helst varken känna dem eller tänka dem.

Jag försöker verkligen att inte tänka på imorgon och dagarna efter. Jag klarar det ungefär ett par minuter i sänder. Sedan kommer paniken igen. Trots att alla försäkrat mig om att jag inte har något att vara rädd för. Men den sagan har jag ju hört förr.

Jag vill vrida fram klockan en vecka, är det någon som vet hur man gör?

Idag är det dagen före...

...och det är dags att åka till Stockholm. Igen.
Den här gången blir jag inlagd redan kvällen före, ikväll alltså. Vi ska vara på avdelningen kl tre för att de ska hinna ta några prover. Det känns ännu jobbigare bara för att jag blir tvungen att vara på sjukhuset en extra natt. Väntan blir ännu längre och dessutom så måste jag vänta själv för C kommer åka hem över natten och komma tillbaka imorgon på morgonen. Stackarn, allt detta resande kan inte vara kul eller lätt för honom och ändå klagar han aldrig. Jag blir sur på mig själv för att jag utsätter honom för allt detta farande men han säger aldrig något, det är mer som en självklarhet att han ska vara där. Egentligen skulle jag ju faktiskt mycket väl kunna klara mig själv de här dagarna på sjukhuset, visst är jag rädd för operationen, men den ska ju inte ens vara i närheten av den jag gjorde sist så jag borde ju klara mig själv… men C tycker inte ens att jag behöver tänka den tanken.

Jag fattar inte vad jag gjort för att förtjäna en man som han…

Hur som helst. Jag tänker ta med datorn och skriva lite även den här gången. Nu har jag faktiskt lite bättre förutsättningar än sist för att klara av det så det känns lite bra på den punkten. Känner jag mig rätt kommer jag bli uttråkad och rastlös efter 20 minuter där. Med andra ord… räkna med massor med nya och långa inlägg här.


Förresten. Imorses när jag gjorde min snabba bloggrunda läste jag en trevlig utmaning hos Monika som tyckte att man får alldeles för lite uppmuntran som man tar vara på.
Utmaningen är:
"Skriv ner EN sak som gjorde dig glad idag, som är en bekräftelse på att du är bra."

För mig är det just det, att jag kommer att kunna använda datorn utan hjälp (förhoppningsvis) på sjukhuset även dagarna efter operationen. Det är ett stort steg för mig och ska jag vara helt ärlig trodde jag nog aldrig förra gången att jag någonsin skulle lyckas med det.

Nya arbetssätt

”I genomsnitt har vi har åtta fönster öppna samtidigt på våra datorer och blir avbrutna var tredje minut.”

Har du läst artikeln i Svd om ”informationsstress”?

Känner du igen dig?

”Uppmärksamheten studsar från det ena till det andra. En amerikansk psykiater har kallat fenomenet för ett slags vuxen-ADHD med koncent­rationssvårigheter som främsta symptom.”

Jag funderade ett tag på den här artikeln och kände igen mig. Från förr. Jag hade också en massa fönster öppna, telefon som ringde, sms, mobil, mail, allt skulle göras på en och samma gång för ingen och inget kan vänta till senare, när jag är klar med det jag just höll på. Vid dagens slut, när jag släckte ner alla fönstren hittade jag alltid några som jag glömt, där det fanns jobb kvar att avsluta. Om jag hade tur förstås för vissa dagar hade jag så många saker på gång att datorn till slut tröttnade och kraschade.

Det var då det. Men när jag läste artikeln insåg jag faktiskt att jag nästan omedvetet lagt om sättet att jobba på de senaste månaderna. Det kanske inte är så konstigt för det går helt enkelt inte att hålla reda på allt det där och dessutom ständigt hålla koncentrationen för att se det som måste ses. Ytterligare en anpassning jag gjort av ren självbevarelsedrift. Jag har faktiskt börjat med att be folk att återkomma senare, jag har slutat ha mailen öppen hela tiden och kollar istället av den när jag är klar med en arbetsuppgift och mobilen är avstängd när jag är på kontoret. Märkligt nog tycker jag att det funkar. Jag får faktiskt mer gjort, snabbare, än när jag försökte jobba på det gamla sättet. Märkligt va?

Snabbare är förstås en sanning med modifikation. Inget går snabbare än förr, möjligen kan jag ibland tycka att det går nästan lika snabbt. Däremot så har jag ju bevisligen funnit nya sätt att göra saker på och anpassat mig efter situationen. Det trodde jag nog aldrig jag skulle sitta och skriva och erkänna.

Livet går vidare…