På rymmen

Ibland måste jag nypa mig för att kolla om detta är på riktigt. Om Han är på riktigt. För vad har jag gjort för att förtjäna en man som är så omtänksam och förutseende som C är?

Inte ett pilijota om jag ska vara helt ärlig. Det enda jag gör nuförtiden är gnäller och ställer till med en massa elände och har en massa krav och diverse behov och ställer allas våra liv på ända stup i kvarten. Vissa dagar är den där känslan av att jag inte riktigt begriper vad han ska ha mig till extra stark. Och nu menar jag inte att alla ska snabba sig på och skriva något uppmuntrande för det hjälper ändå inte. Känslan finns där. Alltid. Vissa dagar, dagar som denna, lite starkare.

Men jag ska berätta varför det känns så extra mycket idag.

En bidragande orsak är så klart att jag sitter här på sjukhuset med förband över hela ansiktet (känns det som) och inte klarar av att göra minsta sak själv. En annan orsak är att jag inte mår så där vidare bra inuti, men det är ju inte så märkligt… eller ens nytt kanske.

En tredje är att igår när jag längtade som mest efter min älskling och var som mest besviken, rädd för och deppig över att tvingas vara kvar här över helgen, så dök han upp här, vilket i och för sig inte var så konstigt för det visste jag att han skulle göra. Vad jag inte visste var vad han skulle säga eller göra när han kom hit. Jag hade visserligen hoppats på att han trots allt skulle komma och säga att vi åker hem… vilket han inte gjorde. Däremot sa han ”Kom så åker vi härifrån ett tag”. Visst ville jag härifrån igår. Och idag. Men det sista jag ville var att visa mig för främmande människor såhär, så jag opponerade mig vilt så klart och uppförde mig som en tjurig unge. Fick jag inte åka hem så ville jag inte åka någonstans. Men till slut fick han sin vilja igenom och jag med visade det sig lite senare för jag slapp sova på sjukhuset. Min underbara man hade inte planerat något planlöst åkande utan hade bokat rum på hotell så att jag skulle slippa sjukhuset över natten och så att vi skulle kunna sova tillsammans i en bekväm säng utan att behöva stressa för att vara tillbaka på sjukhuset till kl åtta då min permission gick ut. Det kändes lite som att rymma från ett fängelse. Och det var helt fantastiskt att slippa från sjukhuset. Men samtidigt fruktansvärt obehagligt att ge sig ut och veta att alla som ser en glor och undrar. Som väl var så var den stunden kort i jämförelse med tiden vi hade tillsammans på hotellet. Ensamma.

Hade det inte varit för att jag hela tiden var så vansinnigt medveten om hur jag såg ut och vad jag just rymt ifrån så hade det kunnat vara riktigt romantiskt. Synd bara att natten gick så snabbt och att jag var tvungen att komma tillbaka hit igen. Men imorgon ska jag kanske få åka hem på riktigt.