Fredag morgon

C åkte hem igår kväll och lämnade mig ensam med en massa tankar. Jag bad honom att åka men det betyder ju inte att det kändes bättre för det. Idag ska han jobba på förmiddagen och komma hit i eftermiddag. Jag hoppas att jag får åka hem då fast jag vet att vi kom överens om att jag skulle stanna några extra dagar för säkerhets skull… men att ligga här i helgen? Näää Det påminner alldeles för mycket om hur det var förra gången. Efter det att förbanden togs bort. Jag vill hem… Bara hem, helst genast! Inte så logiskt med tanke på hur rädd jag är för att något ska hända men logiken har ju aldrig varit närvarande när det gäller mina ögon.

I natt sov jag också på piller så jag känner mig riktigt utvilad nu. Nu på morgonen har jag tagit mod till mig och duschat, klätt mig och satt mig ovanpå sängen men någon längre promenad har jag inte planerat, inte själv i alla fall. Annars har jag pratat en hel del med tjejen i sängen bredvid.

Hon är lite äldre än jag är, i alla fall tror jag det. Hon har en jättegullig dotter på 3-4 år som var här igår kväll en stund. Tjejen som ligger bredvid väntar just nu på att komma till op. Hon har ganska nyligen fått diagnosen glaukom och hon är ungefär lika panikslagen som jag var… är. Igår ställde hon en massa frågor till mig och jag försökte verkligen förklara för henne att det inte går att jämföra oss, att jag har annat skit som jävlas hela tiden men jag är inte helt säker på att hon tog till sig det. Det kändes jättehemskt att svara på alla hennes frågor och veta att jag bara gör hennes oro värre än vad den behöver vara. Speciellt när hon undrade om jag tappat mycket av mitt synfält sedan jag fick diagnosen. Ett tag funderade jag på att ljuga men jag insåg ju att det knappast skulle funka det heller.

Jag förstår hennes oro så väl. Jag önskar bara jag kunde hjälpa henne men man kan inte det. Inte ens när man vet hur det känns. Är inte det knepigt? Jag menar, jag vet ju vad jag vill höra och hur jag vill bli bemött men ändå känns det inte som det hjälper när jag försöker att uppföra mig sådär.