Oh lycka!

Jag får åka hem!!!
Gissa om det är någon som skulle vilja hjula? Slå kullerbyttor? ”kommer inte på fråga” skulle nog C säga som svar på det.

Jag har blivit undersökt och noga upplyst och informerad. Jag mår bra har jag fått veta och mina ögon ser bra ut… min egen bedömning är dock en helt annan men det kanske gäller för insidan och på något mystiskt läkarspråk som innebär att man säger motsatsen till sanningen. Men just nu är jag inte i form för att ifrågasätta utan försöker lita på att hon har rätt. Jag får åka hem!!! Och trycket är inte för högt!

Yippie!!! Typ… för gårdagen sitter ju fortfarande i som en hemsk mardröm eller vidrig olycka som man ska försöka glömma men inte riktigt kan förtränga helt. Jag vågar liksom inte glädjas allt för mycket eller sluta bekymra mig helt för rätt vad det är så kommer ödet eller vem det nu är och plattar till mig igen. Ungefär som att gå en rond mot Mike Tyson och vara helt ny på boxning, så fort man får fotfäste så får man en rak höger och faller pladask och det enda man kan göra är att höra domaren räkna.

Jag har lovat en massa konstiga saker, allt för att få komma hem, som att ta det lugnt och vila och inte jobba på några dagar och gå till vårdcentralen och en massa annat tjafts och jox som du säkert gärna slipper höra om. Jag känner mig som en gammal skröplig tant på 100 men vad gör man inte för att få komma härifrån och börja glömma hela denna veckoända?


Igår, när världen rasade samman så fanns det bara en fast punkt. Min älskling. Vad skulle jag gjort utan honom? Vad skulle jag göra utan honom? Vilket mirakel är det ändå inte att han finns och att han står ut med allt detta, gång efter gång… Jag är en lycklig kvinna.