Barn, planer och bekymmer

Vi hämtade barnen i förmiddags. Det kanske låter dumt, men jag gillar verkligen när det är här. Inte för att jag inte gillar att vara ensam med C men ändå. Det blir definitivt mycket mindre tid att ägna sig åt självmedlidande och det är bra, speciellt nu när den här operationen inte verkar ha funkat.

Barnen har alltid något kul att säga, något som liksom kommer från hjärtat och är så enkelt och rakt som bara barn har förmågan att säga. Det är rätt fantastiska barn C har. Jag vet, jag har sagt det förr men nu säger jag det igen. Ursäkta tjatet. Å andra sidan är det ju som sagt inte konstigt att de är fantastiska, med en sådan far så…

Jag måste erkänna att humöret inte är på topp. Jag gör som vanligt och försöker att inte visa det men det märks nog. Vi är väl lite oroliga båda två. Jag hoppas bara att inte barnen ska märka det för de är här så lite och jag vill inte att mina problem ska gå ut över den korta tid de har med sin far.

Vi har inte planerat något för den här helgen. Ikväll blir det lite extra god mat och chips och kanske en hyrfilm. Någon av dagarna ska vi åka till mina föräldrar och någon dag till C:s föräldrar. Eventuellt en sväng till äventyrsbadet också. Vi får se… sedan kanske helgen är över. På måndag ska jag på kontroll igen och sedan kommer doktorn att ringa mig med något besked. Om inget inträffar förstås för just nu känns det lite som att vänta på någon slags blixt från ovan som ska slå ner och slå sönder allt… vilken sekund som helst.

Näää… usch, var jag pessimistisk nu?
Jag är bara såååå trött på allt det här. Hur mycket mer strul ska jag, och alla andra runt mig, behöva stå ut med?