Idag är det dagen före...

...och det är dags att åka till Stockholm. Igen.
Den här gången blir jag inlagd redan kvällen före, ikväll alltså. Vi ska vara på avdelningen kl tre för att de ska hinna ta några prover. Det känns ännu jobbigare bara för att jag blir tvungen att vara på sjukhuset en extra natt. Väntan blir ännu längre och dessutom så måste jag vänta själv för C kommer åka hem över natten och komma tillbaka imorgon på morgonen. Stackarn, allt detta resande kan inte vara kul eller lätt för honom och ändå klagar han aldrig. Jag blir sur på mig själv för att jag utsätter honom för allt detta farande men han säger aldrig något, det är mer som en självklarhet att han ska vara där. Egentligen skulle jag ju faktiskt mycket väl kunna klara mig själv de här dagarna på sjukhuset, visst är jag rädd för operationen, men den ska ju inte ens vara i närheten av den jag gjorde sist så jag borde ju klara mig själv… men C tycker inte ens att jag behöver tänka den tanken.

Jag fattar inte vad jag gjort för att förtjäna en man som han…

Hur som helst. Jag tänker ta med datorn och skriva lite även den här gången. Nu har jag faktiskt lite bättre förutsättningar än sist för att klara av det så det känns lite bra på den punkten. Känner jag mig rätt kommer jag bli uttråkad och rastlös efter 20 minuter där. Med andra ord… räkna med massor med nya och långa inlägg här.


Förresten. Imorses när jag gjorde min snabba bloggrunda läste jag en trevlig utmaning hos Monika som tyckte att man får alldeles för lite uppmuntran som man tar vara på.
Utmaningen är:
"Skriv ner EN sak som gjorde dig glad idag, som är en bekräftelse på att du är bra."

För mig är det just det, att jag kommer att kunna använda datorn utan hjälp (förhoppningsvis) på sjukhuset även dagarna efter operationen. Det är ett stort steg för mig och ska jag vara helt ärlig trodde jag nog aldrig förra gången att jag någonsin skulle lyckas med det.