En bra dag - på IKEA

Det blev en bra dag idag. Men en tröttsam dag.
Vi bestämde oss för att äntligen köpa de där grejerna som vi ville ha från IKEA (är det inte märkligt hur det alltid finns nya grejer man vill ha från det stället?). Det var bra att passa på nu när barnen är här och kan tala om sina önskemål.

Jag ville egentligen bara ha en enda sak som inte fick missas, några av deras röda kartonger som finns i alla storlekar. De är lagom fina, lagom stora (kanske just för att de finns i alla storlekar) och helt perfekta att förvara gamla kläder, skor och annat tjafs som förmodligen aldrig kommer att användas igen men som man inte har hjärta att slänga bort. Lite finare än vanliga flyttkartonger helt enkelt. Nu när jag provade mina sommarkläder så insåg jag nämligen att det inte är många som passar längre. En del är för korta, en del är för stora och åter en del är bara helt enkelt inte rätt längre. Det är onödigt att de hänger i garderoben och tar upp plats och gör det ännu svårare för mig att hitta det jag söker. Så tanken var att de skulle ned i röda kartonger för att slänga bort kläder har jag inte hjärta till.

Jag kan meddela att vi handlade en hel del på IKEA, allt ifrån handdukar, förvaringslådor i plast, blommor och nya möbler till badrummet. Det vi givetvis inte köpte var mina röda kartonger. Naturligtvis. Dem kom vi gemensamt ihåg i kassakön och då var det ingen av oss som iddes gå tillbaka.

Det behöver väl knappast skrivas att jag ville spy på IKEA efter 20 minuter? Fullt med folk, barn och annat skräp som stod och försökte fälla krokben på mig. Den här gången använde jag faktiskt käppen hela tiden, vis av erfarenheten. Inte med någon större glädje men ändå. Jag måste också erkänna att det är lite annorlunda att gå på IKEA alla fyra än att bara gå med C. Jobbigare liksom… mer att hålla koll på… större krav på mig. I alla fall i mitt huvud.

Att jag somnade i bilen på vägen hem behöver jag väl inte säga heller? Eller att jag sov medan de andra lagade mat när vi kommit hem? Och att jag suttit och slumrat medan de andra tittade på TV:n? Ärligt talat är jag lite besviken. Jag trodde att detta med tröttheten skulle gå över men det verkar inte så. Jag trodde att bara jag vant mig vid min syn så skulle det funka som förut. Det verkar inte ens bli lättare… mer än att jag lärt mig ungefär var gränserna går för vad jag orkar med samtidigt och lärt mig vad jag bör undvika. Men så fort jag tänjer på gränserna så är jag tillbaka på ruta ett igen… Blixtrande huvudvärk, trött så in i bänken… Och deppig över att vara så svag.

Jag brukar berömma mig med att vara åtminstone halvintelligent. Logiskt sett borde det vara så att jag gradvis vänjer mig vid att se sämre och sedan kan anpassa mig till situationen. Logiskt sett borde det vara så att när man vet vad som orsakar problemen så kan man lära sig att hantera orsakerna och inte bara undvika dem.

Orsakerna i det här fallet är självklart att jag spänner mig till max, rädd för att göra bort mig, jag koncentrerar mig på allt och försöker att se allt och alla trots att det inte går. Men jag måste för om jag inte gör det så… gör jag bort mig. Det är svårt att förklara, för det är så ologiskt. Jag anstränger mig för att se men det jag ser räcker inte till, speciellt inte när det är så här mycket folk som rör sig överallt och där jag inte är bekant med omgivningen. Istället för att slappna av och lita på att C kommer guida mig så spänner jag mig ännu mer och känner en större press för jag vet att jag borde kunna klara mig bättre. I alla fall tycker jag det själv. Kanske har det att göra med att jag har ett så stort behov av att kontrollera situationen och det kan jag inte på platser som IKEA. Ibland undrar jag om det inte vore lättare, i alla fall ibland, att bara ge upp all kontroll och blunda. Liksom lita fullständigt på någon annan än mig själv. Det kanske skulle göra mig mindre trött…