Mirakelmän och vårdköer

Idag kan man i Svd läsa att
”En svensk forskargrupp har tagit fram ett helt nytt sätt att stänga av gener som ­orsakar svåra sjukdomar.”

Jag blir genast intresserad så klart. Jag skulle med glädje låta dem stänga av den gen som orsakar allt elände för mig… om det nu är en gen (jag har bara fått veta att den kan vara ärftlig men jag kan inte med säkerhet säga att någon mer i vår familj har samma sjukdom även om min mamma har vissa aningar).

Jag inser givetvis att detta inte är botemedlet för mig men kanske för någon annan i samma situation någon gång i framtiden. Det är en fantastisk utveckling forskningen gör och bör göra och jag är sååå imponerad och så lycklig över att det finns människor som engagerar sig och arbetar för att forska. På alla områden.

Men… du hör väl ett men?
Jag blir samtidigt, vid varje framgång lite skeptisk och lite ledsen för jag vet att de behandlingar och nya rön som görs inte är alla förunnade, eller rättare sagt kommer aldrig bli alla förunnade.

Idag har vi bra bromsmedicin för Aids till exempel. Dessa medel ger människor med sjukdomen ett drägligt och längre liv. Men det är bara människor i västvärlden som får dessa mediciner, i utvecklingsländer är det sällsynt att man får samma hjälp. Än idag. Och detta trots att varken Aids eller bromsmedicinerna är en nyhet.

En annan anledning som får mig att tvivla på om detta verkligen kommer betyda något för var man är det vårdsystem som vi har i Sverige idag. Det är ett system som bygger på köer. Först köar du för att komma till vårdcentralen och har du tur får du en remiss till någon specialist. Sedan köar du till specialisten. Därefter köar du till undersökningen och sedan köar du igen för att få en ny tid för behandlingen. Under denna tid som kan variera beroende på sjukdom men sällan understiger åtminstone en- två månader (såvida du inte redan är närmast död och kräver akut vård) så är det ju inte så att din sjukdom tar en paus och tänker ”nehej, nu får jag vänta lite med att utvecklas för de har inte tid att behandla mig just nu”, nej, du fortsätter ju att försämras och ibland händer det att när du väl får behandling är det för sent.

Allt detta förklaras med att vi har brist på resurser. Men om människor, barn, tillåts avlida i väntrummet för att det bara finns en enda läkare på hela sjukhuset och han är upptagen med ett annat barn, ja… var ska vi då ta resurser för att använda forskarnas nya rön i den dagliga vården? När ska de resurserna bli tillgängliga för var man?

Jag bara undrar…