Tyck synd om mig lite

Ja, det kanske är så det här inlägget låter, men det är inte så jag menar det, även om det hör hemma under kategorin ”mera klagomål”.

Jag bara förvarnar så att du har möjlighet att sluta läsa här. Jag gör det för jag inser att de flesta borde ju tycka att jag ska vara glad och lycklig över att jag slapp undan den här gången, med bara förskräckelsen, och nu ägna min tid åt att skriva om hur lycklig jag är. Vilket jag är. Missförstå mig inte. Jag är glad att jag vaknade upp ur min mardröm och såg C ligga bredvid mig. Jag är glad över att det inte blev värre eller tog längre tid…

Men samtidigt är jag aningens irriterad över att det över huvudtaget blev som det blev. Det verkar som det är omöjligt att ens utföra den enklaste operationen på mig utan att det nästan slutar i katastrof. Ja visst är jag glad för att det inte blev värre, men var det nödvändigt att det ens skulle bli så här? Jag menar… det är inte utan att jag börjar undra om alla läkare jag kommer i kontakt med är klåpare… Eller vad gör jag för fel? Eller, måste alltid allt gå åt skogen för mig? Jag undrar om det inte vore bättre att helt sluta gå på läkarbesök. Värre kanske det inte kan bli.

Och inte nog med att det som hände var jobbigt i största allmänhet, det sabbade hela min arbetsplanering för den här veckan och mitt projekt är redan försenat som det är. Idag har telefonen gått varm för ingen tycks förstå att jag är sjukskriven… De tycker att jag redan varit det tillräckligt länge… vilket jag naturligtvis inte kan klandra dem för, för det har jag ju.

Äsch… jag klagar över petitesser, eller hur? Jag borde ju vara tacksam… eller hur? För vem är jag att ställa krav på ett normalt liv… Det är som om jag passerat in i en annan kategori av människor sedan jag fick den här diagnosen, kategorin som ska vara tacksam för resterna och smulorna som bjuds.

Jag är nog bara lite trött… trött på det mesta. Trött efter att inte sovit i natt, trött på mardrömmar, både verkliga och drömda. Trött på att aldrig kunna ta något för givet… Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Livet före. Har jag nämnt det? Det där livet där de största bekymren bestod i att välja kläder till helgens party. Å andra sidan… jag vill inte byta tillbaka till det livet utan att ta med mig C.

Hm… tänk vilket problem jag skulle få om jag plötsligt faktiskt blev erbjuden att välja. Mellan livet exakt som det var för ett år sedan och mellan livet exakt som det är nu.

Ett liv som seende, eller ett liv utan C.

Fast det kanske inte skulle bli så vårt att välja ändå…
Jag menar, redan då hade jag känslor för C. Starka känslor, men jag antar att om jag fått frågan då så hade jag självklart valt livet före, utan honom, med synen i behåll. Men nu finns det inget alternativ, jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Så valet är egentligen lätt… Om det nu fanns ett val…

Oj… jag kanske ska sluta nu innan jag vecklar in mig i fler omöjliga tankar, så trött som jag är idag så finns det risk för att jag blir helt obegriplig även för mig själv.