Färgade dofter

Det händer att jag ibland drabbas av ögonblick av klarsyn. De är korta och sällsynta och oerhört skrämmande… men det är i dessa stunder jag inser hur livet har förändrats och att jag faktiskt, trots att jag slåss och gormar och svär och kämpar emot, har anpassat mig en hel del till det nya i livet. Så pass mycket att vissa saker till och med ter sig naturliga. Fast det är klart, det går ju bara att gömma sig för fakta till en viss gräns men till slut påverkar fakta ens liv så mycket att man måste lära sig att leva med det och anpassa sig. Av ren självbevarelsedrift alltså.

Vissa anpassningar hör just till självbevarelsedriften. Jag använder min käpp trots att jag hatar den och hälften av tiden försöker komma på ett bra sätt att bli av med den för gott. Men jag inser samtidigt att den faktiskt ganska så ofta är till hjälp och att jag rent av behöver den. Jag använder de andra hjälpmedlen jag fått trots att jag till en början slog bakut vid blotta tanken på dem. För ett halvår sedan, om någon hade sagt till mig att jag skulle använda de hjälpmedel jag har nu och till och med vara glad över att ha dem, så hade jag förmodligen kallat den personen för en fullständig idiot…. Nå ja, för ett halvår sedan föresvävade det mig faktiskt inte ens att jag skulle ha behov av de här sakerna… lika lite som det föresvävade mig att jag skulle kunna med att använda dem utan att dö av skam.

Det finns andra anpassningar också. Sådana som kommer nästan omärkligt och som jag inte inser att jag gjort förrän när jag får dessa hemska ögonblick av klarsyn. Läs ”hemska” med viss ironi, för jag är inte helt säker på om det är så hemskt eller bara obehagligt att upptäcka att man gör saker utan att tänka på dem trots att man egentligen inte vill… eller snarare av hela sitt hjärta önskar att man inte behövde göra.

En av de där sakerna jag vant mig vid, nästan omärkligt, är hur andra sinnesintryck tar större och större plats i mitt medvetande. Jag tänkte på det en morgon jag gick till jobbet… eller om det var en lunch.

Jag försöker gå så ofta det bara går, speciellt nu på våren. C tar alltid bilen för han måste ha den på jobbet så jag går ensam. Det är ganska skönt för nu när jag vant mig vid vägen så går det hela liksom på rutin och jag hinner tänka igenom en hel det innan jag är framme på jobbet. Det är inte sällan jag löser ett eller annat jobbproblem på vägen dit eller hem. Jag går först genom vårt villaområde. Här är alla trädgårdar uppvuxna och grönskan börjar bli riktigt lummig. Det är så otroligt vackra färger, skirt gröna, gula, vita och rosa. Dofterna är också rätt fantastiska. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin ägnat särskilt många tankar åt hur olika det doftar från olika trädgårdar, våren har helt enkelt bara doftat gott… eller att dofterna har olika färger. Vissa dofter är gula, andra vita eller rosa och några bara blanka. Förmodligen förknippar jag dofterna med färger för att jag någonstans i bakhuvudet har ett minne av att de kommer från en speciell sorts växt… vilket egentligen kanske inte är så märkligt för även om jag älskar blommor så har jag aldrig kunnat skilja på olika träd och buskar och den enda kategoriseringen jag gjort har varit just i färger. Dofterna kompletteras av ljud. Fågelkvitter av alla de slag och det är samma här, jag har förut bara noterat fågelkvittret, men det har aldrig fallit mig in att fundera speciellt länge över att olika fåglar sjunger på olika sätt… en del är bruna och vemodiga, andra silverfärgade, vita, gråa, gyllene… glada eller ledsna, en del fågelkvitter riktigt sprakar och glänser som om man hade strött glitter över dem.

I villaområdet finns det en massa andra ljud med. En del fönster står öppna och låter ljudet av upprörda diskussioner, skramlande porslin eller TV:n slippa ut. Här om dagen var det några katter som entusiastiskt och högljutt uttryckte sin förtjusning över våren, solen… eller något annat.

Vid skolan är det ibland helt tyst, då har barnen redan gått in och det finns inget som känns så… öde och tomt, fast på ett positivt sätt, som en skolgård utan barn. Ibland när jag kommer tidigare är skolgården full av ljud från barnens lek och skratt och doften av skolskjutsbussarnas avgaser hänger kvar i vårluften.

När jag kommer närmare jobbet och Byhålans så kallade centrum går jag förbi pubben. Vissa morgnar doftar det definitivt inte fräscht efter någon olycka natten innan. Fågelkvittret börjar tystna lite och ersättas av andra ljud. Vid pubben hör jag ofta glas som klirrar för de börjar med att diska på morgonen. Längre bort går jag förbi fiskbilen och även om den inte innehåller fisk så slår den doften emot mig mer eller mindre starkt varje dag. Konstigt, jag kan inte påminna mig att jag någonsin känt fisklukt mer än när fiskbilen varit öppen…
Här är det inga fågelkvitter, bara en jämn ström av motorljud, dörrar som öppnas, en cykels ringklocka… Stadens alla ljud som jag inte heller tänkt på förrän nu.

Slutligen, när jag är nästan ända framme vid jobbet så hörs fågelkvittret igen och en blandning av söt blomdoft och nybakt bröd slår emot mig. Granne med jobbet bor Byhålans enda konditori och varje morgon doftar det nybakat. Nu på våren blandas doften med blomdoften från häcken på andra sidan, en häck som för mig ser helt vit ut nu… kanske är det därför den här doften är vit och gyllenbrun?

Utanför mitt fönster är det en syrenhäck. Varje vår, när det blommar brukar jag sitta med fönstret öppet, även om det innebär att jag får ha ytterkläderna på eller att pappren på mitt bord flyger iväg. Doften som smyger sig in är himmelsk. Syrenhäcken blommar inte än, men snart...