Speglad empati

Jag läste just Svd:s artikel om hur man speglar sig i varandra. Det är lite märkligt, och jag kanske är dum och tolkar allt fel men…
En gång i världen, för ganska så länge sedan läste jag psykologi och fick då lära mig att människan skapar sin självbild genom att se sig själv i andra. På den här artikeln verkar det som om detta var en ny upptäckt? Eller har jag blandat ihop det hela?

Det kanske inte är samma sak…

Hur som helst. I slutet av artikeln säger Joachim Bauer:
”Jag tycker att vi oftare ska försöka se världen ur andras perspektiv. Vi bör försöka träna våra hjärnor för empati. Ju bättre vi förstår andras motiv desto bättre kan vi svara dem. God medkänsla stärker vår omvärld och ger dessutom ofta än mer tillbaka till oss själva.”

Det är något som jag instämmer i däremot.
Vi är så oerhört självupptagna för det allra mesta. De allra flesta av oss i alla fall. Ingen är egentligen genuint intresserad av att förstå den andre, att lyssna och ta reda på hur det verkligen ligger till… Det har vi alldeles för dåligt med tid för.

Jag är självupptagen och tänker bara på mina egna bekymmer, mina egna problem, men hur ofta funderar jag egentligen på hur andra har det? Inte alls tillräckligt ofta. Jag tror tyvärr inte att jag är ensam. Jag ursäktar mig med att jag har det lite jobbigt just nu, att jag inte orkar rota i andras problem… men egentligen, att visa empati är inte, eller borde inte vara, något som kräver ork. Det borde finnas där som en naturlig del av att vara människa.