Limboland

Det blir ju aldrig riktigt som man planerar. Inte när jag är inblandad i alla fall. I lördags hade vi tänkt åka till C:s syster och äta lunch. Det blev inte riktigt så… i alla fall inte för mig och C. Barnen fick åka dit själva medan vi åkte till Stockholm.

Jag skrev i fredags eller när det var att det känns som att vänta på någon slags blixt som plötsligt slår ner och ställer allt på sin spets. Jag borde aldrig ha skrivit det för det var just vad som hände, nästan. Är det inte alltid så, så fort man skriver eller uttalar saker högt så blir de sanna?

I alla fall… För att göra en lång historia så kort som möjligt så tror jag nog att det hela egentligen började i fredags egentligen. Jag liksom kände mig lite… tröttare än vanligt i ögonen. Speciellt, konstigt nog i det ögat som jag inte ser med. Sedan blev det bara värre och på lördag eftermiddag hade jag riktigt ont så det var bara att åka in. Och bli kvar. Jag ska inte gå in på detaljer men det har varit en massa strul och oro de senaste dagarna och jag är väl tillbaka till ruta ett igen skulle man kunna säga. På sjukhuset, med förband över båda ögonen och ingen aning om hur det kommer att bli när de ska tas bort i eftermiddag.

C kom med min dator redan i söndags men… Jag har helt enkelt inte orkat.

Just nu känns det som det mesta kan kvitta…

Limbo.

Igen.