Om en underbar fredag

Såhär efter fem helt underbara dagar känns det lite… tamt, att börja skriva och berätta om det för vad jag än skriver kommer jag aldrig ens kunna börja beskriva hur det verkligen var och kändes. Jag kanske bara borde skriva att det var precis så som man föreställer sig och hoppas att en bröllopsdag ska vara och dagarna därefter var precis som man fantiserar om att en bröllopsresa borde vara så kan du bara använda fantasin och fylla i resten.

Fast det vore ju förstås inte så kul för mig för jag har verkligen längtat efter att få skriva ner allt som hänt, sortera alla känslor och försäkra mig om att inte glömma.

I fredags så kom taxin i tid för ovanlighetens skull. Jag kom till frissan och hon lade ner en massa tid och engagemang i att göra mig vacker och dessutom förklara för mig vad hon gjorde och hur resultatet blev. Slutligen, efter en evighet kändes det som då, var jag klar, iklädd klänningen, med håret uppsatt och med blommor i och sminkad så jag nästan funderade på om jag ens skulle våga skratta utan att sminket skulle spricka fast den känslan gick över ganska snabbt… Frissan hade som sagt beskrivit vad hon gjort och jag hade en klar föreställning av vad jag förväntade mig. En slags inre bild kan man väl säga. Ändå ställde jag mig framför spegeln för att titta och det gjorde mig en aning vemodig och lite rädd… Men den känslan lyckades jag förtränga tillbaka i bakhuvudet igen ganska snabbt. Istället kom de där förväntansfulla fjärilarna tillbaka.

Pappa hämtade, precis som planerat, med Pärlan och med blombuketten. Pärlan är en liten sportbil så det var aningens svårt att ta sig in i den med en brudklänning upptäckte jag men vad gör väl det? Pappa hade fixat så även Pärlan var uppklädd (med blommor och band)och skinande blank. Vi åkte till kyrkan och när vi klev ur bilen så var det just precis en sådan gudomligt vacker varm och solig dag som jag hade hoppats på. Kyrkklockorna ringde och det var dags att gå in. Det var en mäktig känsla att gå där, med min pappa och veta att C väntade på mig där framme, veta att alla de som betyder något för oss stod upp i bänkraderna för att se mig gå förbi. Jag kände mig verkligen som en prinsessa för en dag. Den här kyrkan är liten men den är ljus och så fantastiskt vacker inuti, så perfekt för ett litet bröllop som vårat var. Ceremonin var också helt perfekt, prästen pratade så vackert och det kändes verkligen som det var ord bara för oss, utifrån vårt speciella förhållande. Okej, jag vet, alla tycker att de har ett speciellt förhållande på sin bröllopsdag men ändå… Det sista bröllopet jag var på i somras tyckte jag inte alls att prästen var speciellt romantisk i sitt tal, eller ens påläst om hur brudparet var som personer.

Efteråt åkte vi till hotellet och åt gott, dansade lite, åt lite till… Det blev ändå en massa tal och lite skämt trots att vi inte var så många. Vi fick låna hotellets ”kungasvit” för att byta om innan vi skulle åka iväg (det finns inget kungligt över den sviten, mer än namnet). Jag behöll sminket på och håruppsättningen men bytte till en klänning jag köpte för något år sedan som jag sedan aldrig använt för den känts för mycket som en brudklänning, nu var den perfekt… okej, kanske i finaste laget för en helt vanlig resa men inte för en bröllopsresa. C var också finklädd i mörk kostym så det syntes långa vägar att vi var nygifta och alla frågade givetvis, vart vi än kom. Det var lite kul tycker jag som är sådär barnslig att jag ville suga på att vara lite speciell (på det här viset) ett tag till. När planet kom upp i luften kom flygvärdinnan med champagne till oss, gissa om vi blev förvånade, vi åkte ju inte precis första klass direkt...