When in Rome...

Jag hade nog kunnat förälska mig ännu mer i Rom än jag gjorde. Om det inte hade varit för alla dessa stressade människor som for fram i allt för hög fart och som gestikulerade vilt vid minsta lilla samtal. Fast… det är klart, det är nog inte Roms fel, eller ens romarnas fel att jag inte uppskattade alla människor.

C däremot, han blev totalt och fullständigt betagen av Rom. Jag förstår honom. Jag börjar också ha viss förståelse för uttrycket att ”höra historiens vingslag” för det är nog precis vad man gör när man är omgiven av alla dessa vackra gamla byggnader och historiska monument. Jag tror att C:s vanligaste inledning på en ny mening var ”Titta älskling, det är ju…” eller ”Ser du där borta, där är…” Jag svarade lika entusiastiskt ”Ja! O så vackert” Eller ”Å vad häftigt”. Det kändes nämligen ganska skönt när han glömde av att jag inte ser tillräckligt tydligt för att veta vad det var han pratade om (det var inte bara skönt för stunden utan för framtiden med, för på något sätt visar sådan glömska att vi, han, kan leva våra liv utan att ständigt tänka på min syn och styras av den). Frånsett det så var den typen av utrop ganska praktiska som upplysning så att jag också fick veta vad det var vi tittade på.

Men okej… ska jag vara helt ärlig så måste jag erkänna att vi ändå inte var de mest perfekta turisterna. Vi försökte visserligen pliktskyldigt se alla sevärdheter av större dignitet som vår bok klassat som ”får inte missas”, men vi hann långt ifrån med allt. Vi tillbringade förmodligen allt för mycket tid på hotellrummet och på diverse mysiga serveringar med att dricka espresso eller äta något gott eller bara sitta och må alldeles fånig bra. Tiden bara flög iväg och dagarna försvann utan att vi egentligen hann fånga dem riktigt ordentligt… om nu ordentligt innebär sightseeing…

Jag måste nog också, helt och hållet emot min vilja, erkänna att jag med stor sannolikhet hade tyckt bättre om Rom och alla dess stressade och snabba människor om jag inte varit klantig och glömt min käpp i bilen hemma. Just när jag kom på att jag gjort det, på flygplatsen, tyckte jag visserligen att det var alldeles utmärkt för om jag inte har den med så försvinner givetvis alla besvär också. Jag kan dock meddela att så inte var fallet… faktum är att jag saknade min högt hatade vän ganska snart… Tyvärr. För hur behagligt det än är att bara njuta av att gå arm i arm med den man älskar så börjar jag inse att det inte skadar om folk vet om att de måste se mig istället för att räkna med att jag ser dem.

För övrigt var dagarna i Rom nästan helt befriade från missöden och irritationsmoment. Jag vill alltid ha det sådär, så bekymmersfritt, så enkelt… Det var som att vara i en bubbla av lycka och kärlek. Bubblan sprack inte förrän vi kom till flygplatsen igen och jag försökte ”smuggla” med mig två flaskor med ögondroppar i handväskan. Jag hade absolut inte en tanke på att jag skulle klassas som potentiell terrorist för två små flaskor men ett herrans liv blev det. Förmodligen berodde det mesta på språkförbistring för till slut när de fick klart för sig vad jag ansåg och vice versa kunde vi gå därifrån… med ögondropparna i en genomskinlig plastpåse. Ja… vad ska man säga? Funkar inte flytande sprängmedel om de placeras i en genomskinlig plastpåse??? Och räcker det med två pyttesmå flaskor??? Bara undrar alltså….

Nej, nu måste jag sluta drömma och återvända till verkligheten. Arbetet i detta fall.