Saknad

Det är andra natten som jag sover själv. Så här länge har jag inte sovit ensam sedan… jag vet inte, det känns i alla fall som en evighet. För att inte tala om hur de här två nätterna känns. Just nu vet jag inte vilket som är värst. Oron för nästa kontroll eller den här hemska tomma saknadskänslan som jag har. Visserligen har vi pratat i telefon jättemånga gånger och jättelänge, men det är ju inte som att ha honom här. Jag hatar att sova ensam.

Egentligen är det ändå märkligt. Med vanliga mått mätt så är det ju faktiskt inte mer än dryga halvåret som vi varit tillsammans. Om man tänker på det så har det gått vansinnigt snabbt och ändå känns det samtidigt som om vi redan levt en hel livstid tillsammans. Märkligt det där. Jag menar, om vem som helst av mina vänner hade berättat för mig att de gift sig efter att ha varit tillsammans med en man i sex månader så hade jag bara skakat på huvudet och tänkt att de är tokiga, det kan inte hålla, det kommer att ta slut inom ett halvår. Och för egen del så känns det så helt självklart. I alla fall känns mina känslor helt självklara. Det kan ju i och försig bero på att vi inte var främlingar för varandra när vi påbörjade det här förhållandet. Eller på att vi varit förälskade så långt innan vi vågade ta steget… eller på att vi gått igenom så mycket redan. För även om det är jag som har den här förbannade sjukdomen och även om det ständigt är mig vi behöver ta hänsyn till, ligga på sjukhus med och så vidare så är det ju ändå något vi gör tillsammans. Inte en enda gång har jag varit ensam på läkarbesök eller operationer sedan den dagen vi blev tillsammans. Han har funnits där hela tiden och aldrig stånkat eller gormat eller beklagat sig det minsta lilla, möjligen över läkarna men inte över mig. Aldrig över mig. Och jag kan inte hitta ord som uttrycker min förundran över detta. Att han vill, att han frivilligt valt att stå ut med allt detta… när han egentligen kunde vara med någon annan som inte alltid har något problem.

Det är märkligt, som ett mirakel nästan… att någon vill ha ett förhållande med mig… och att det gått så fort och blivit så omöjligt att leva utan. Nej det är inte bara nästan, det är ett mirakel.

Hur kan något kännas så helt perfekt? Hur kan man längta så efter en person som jag längtar efter C nu och ändå har vi bara varit tillsammans ett halvår drygt. Hur kan relationer kännas så rätt och samtidigt så… Jag menar… jag har ju fortfarande mina tvivel. Inte på mina känslor utan på att hans ska kunna överleva allt som vi hela tiden… jag hela tiden… går igenom. Börjar jag fundera på det så börjar jag gråta för så ledsen blir jag över att ständigt ha detta med i bagaget, ständigt vara den som… sätter vårt förhållande på prov.

Jag ska inte tänka på det där just nu. Eller åtminstone försöka att låta bli. Jag saknar honom. Jag hoppas han saknat mig också i natt…

Varför gör det ont att älska?