Jag har just kommit tillbaka efter lunch med en barndomsväninna. De senaste åren har vi inte träffats speciellt ofta men ändå så har hon varit en av de där vännerna man alltid genast hittar tillbaka till. Våra sporadiska träffar har alltid varit mysiga och när vi skilts åt har det alltid varit en sådan där varm och skön känsla mellan oss som man bara har för riktigt gamla och uppriktiga vänner...
Det här med vänskap är svårt numera.
Jag har inbillat mig att mina riktiga vänner kommer att finnas kvar även när min syn inte finns längre. Jag har inbillat mig att de inte kommer låta en sådan sak spela roll... Jag har nog någonstans trott att de som inte kan acceptera mig som jag är aldrig varit riktiga vänner men... Jag kanske har fel...
Hon var en riktig vän, det var jag säker på och ändå... Det sista halvåret har våra träffar blivit mer och mer sällsynta och varje gång har det känts... Konstigt mellan oss... Som om det plötsligt finns en mur mellan oss som hindrar samtalet och sätter upp barriärer för vad som kan och får sägas.
Och jag vet exakt vad den muren utgörs av.
Jag vet med säkerhet att den här vännen var en riktig vän så min teori om riktiga vänner klarar av att hantera min sjukdom kanske inte stämmer. Det kanske mer handlar om att... Det finns människor, som hur gärna de än vill, inte klarar av att umgås med människor som... Förändrats... Som har andra förutsättningar och behov. Det kanske är så att hennes rädsla för det jag är, för mitt liv, är större än vår vänskap... Trots att hon verkligen gör sitt bästa för att det inte ska vara så och inte märkas.
Det är inte första gången jag känner så här efter jag träffat henne (och vissa andra vänner), de första gångerna kände jag mig dubbelt dum för att jag ens hade de här känslorna men nu... Nu är jag säker på att jag inte inbillar mig. Risken finns ju annars att jag gör det, speciellt nu när jag mår sämre än jag brukar.
Jag tycker om min barndomsväninna, men jag inser att de här lunchträffarna vi har... De är inte något som hon ser fram emot. Det är inget hon gör för att hon vill utan för att hon känner sig tvungen. Jag å andra sidan... Har inte behov av hennes eller någon annans tvångsmässiga medlidande. Då är det bättre att säga upp bekantskapen för den gagnar ingen av oss... Men... Det är smärtsamt att inse det.
Det här... Att erkänna och acceptera att det finns människor som inte längre vill veta av mig för att jag har en sjukdom, ett funktionshinder, gör mig ledsen. Det blir ännu en förlust. Ännu ett sätt för mig att inse att jag inte duger, att jag är skadad... Bortsorterad. Även om det bara är en känsla och alla kommer att skriva att det inte är så... Men till viss del är det ju just så... Den krassa verkligheten är att den som inte är hel, inte är stöpt i samma mall som alla andra är skadad, handikappad, funktionshindrad. Samhället och människorna i den ser skillnaderna och behoven, inte likheterna och möjligheterna... Och nu... Ska jag inte fortsätta på det här ämnet för det blir alldeles för långt. Det förtjänar ett eget kapitel...
Inlägg
