Vård på lika villkor?

I morse började jag dagen med att reta upp mig, bli arg, ledsen och grymt besviken. Jag läste i Svd om Kalle Dejemyr som har en ovanlig sjukdom och vars behandling kostar 10 miljoner om året. 10 miljoner som Karolinska inte anser vara värt att investera i att rädda hans liv.

Jag kunde inte skriva då men hade jag kunnat så hade det inte blivit ett vänligt inlägg. Då hade jag nog kallat vårt samhälle för ociviliserat, och totalt sinnesrubbat. Att inte ge Kalle behandling är detsamma som mord och i så fall kan vi lika gärna införa dödsstraffet för det är ju vad Karolinska sysslar med. Ett dödsstraff som drabbar en oskyldig person.

Då hade jag nog också skrivit om hur vansinnigt det är att mörda en människa för att fler ska få vård. För visst ville jag ha min operation men om det var till priset av en annan människas liv så är det tveksamt om jag ens vill leva i detta samhälle för vid vilken summa kommer gränsen att dras nästa gång? För vem kommer vården vara förunnad och vilka sjukdomar ska vi bota?

Nu i eftermiddag läste jag dock artikeln om att Kalle får sin vård, Landstinget betalar och jag insåg hur lättlurad jag var. Eller så är jag möjligen naiv men jag inbillar mig, så här efteråt, att det egentligen aldrig var någon fara för Kalles livskvalitet och liv, det hela var ett sätt att ställa en dum och korkad regel på sin spets. I alla fall hoppas jag att det är så. Och då kan min tro till den svenska civilisationen återställas…


Men…

Sanningen är den att detta inte är en helt enkel fråga. Kalle fick sin dyrbara vård. Ett liv har räddats och jag är nästan lika glad som Kalles egna anhöriga. Faktum kvarstår dock. Varje dag görs prioriteringar i vården. Kostnader ställs mot vinster och vård och livskvalitet erbjuds mot ekonomins krassa bakgrund. Människor står i vårdköer som ibland drar ut i det absurda och när man väl får vård är det för sent… om man inte orkar bråka om det man har rätt till. I dagens Sverige måste man vara frisk för att få vård och den som inte kan prata för sig själv, eller har en anhörig som kan det får finna sig i att vara utan vård.

Kommuner snålar med att ge människor som har funktionsnedsättningar av olika slag den hjälp de behöver. Anne-Maj, en bloggvän till mig skriver till exempel ofta hur hon inte alltid får teckenspråkstolk för att det helt enkelt inte finns några. Anne-Maj lever med dövblindhet och är, om jag förstår det rätt, beroende av att få en ledsagare och tolk, ändå nekas hon.

Det verkar som om vårt samhälle har svårt att låta bli att ge den rätta medicinska vården utan att beslutsfattare genast inser att det vore oetiskt och omoraliskt och kanske framför allt dålig politik, men när det gäller att vara human och erbjuda livskvalitet på lika villkor är det fritt fram att tumma på regler, besluta utan att bry sig om konsekvenser och framför allt utan minsta förmåga till inlevelse. Den krassa verkligheten verkar vara den att människor med funktionshinder ofta är hänvisade till släktingars och närståendes hjälp och fungerar inte det nätverket så kan de inte räkna med ett liv som kan jämföras med människor som inte har ett funktionshinder.

Så jag undrar… precis som jag gjorde i morses. Var är civilisationen? Rättvisan? Var är den där Sverige som så många fortfarande skryter om, där man ligger i topp bland världens länder när det gäller vård, omsorg och skola?