Anonymt

Tidigare idag skrev jag ett inlägg kopplat till Svd:s och DN:s rapportering om den försvunna flickan Madeleine. I mitt inlägg bemödade mig om att inte dra förhastade slutsatser och försökte se saken från flera håll. Framför allt tror jag att jag försökte tänka att föräldrarna faktiskt är oskyldiga tills motsatsen bevisats.

På det inlägget fick jag snabbt ett anonymt svar som inleddes med orden:

”Det där var en virrig utläggning”.

Vidare fortsatte den anonyme att skriva:

”Jag har som utomstående bedömare misstänkt föräldrarna sedan början.”

Mitt försök att se saken ur fler än ett perspektiv sammanföll inte med den anonyma personens åsikter, alltså var mitt inlägg, i min egen blogg, virrigt.

När jag svarade något i stil med att jag anser att det är fegt att gömma sig bakom anonymiteten fick jag en än vassare kommentar tillbaka med bland annat orden;

"Du inbjuder folk att lämna kommentarer men klarar uppenbarligen inte saklig kritik.“

Och det är det här egentligen jag tänkte skriva om.

Ja visst. Jag inbjuder människor att kommentera. Jag uppskattar kommentarer. Jag har heller inget emot saklig kritik.

Faktum är att jag inte skulle bli det minsta upprörd om någon av mina bloggvänner skrev och talade om för mig att ”nu är du lite virrig där Ella”. Men det är just det. Den här personen klampade in på min blogg, hade inte ens hyfs nog för att ange ett namn på sig själv och inledde med att kritisera mina åsikter. Dessutom, mest av allt, hon brydde sig inte om att ta reda på någonting om mig som person innan hon började trampa omkring.

Min blogg är mitt hem på nätet. Jag förväntar mig att bemötas med lika mycket artighet här som i verkligheten och precis lika mycket hänsyn. Jag skulle inte acceptera att en främling kliver in i mitt hem och inleder med att kritisera färgen på mitt hus eller mina åsikter, och jag accepterar det inte här heller.

Det minsta jag förväntar mig är att människor som ger sin synpunkt och sina åsikter också accepterar mina utan att kalla dem för ”virriga”. Jag förväntar mig också att de åtminstone presenterar sig.

Den här personen skrev:

”Att klaga på anonymiten hos någon som uttrycker sig balanserat är underligt, dessutom skriver du själv i din presentation:"Det är i skyddet av anonymiteten som mina tankar får välbehövlig frihet så jag ber dig - respektera det."Gäller anonymiteten bara dig?”

För mina läsare, de som brytt sig om att lära känna mig genom min blogg, är jag långt ifrån anonym även om de inte vet var jag bor och vad jag heter i efternamn. Anonym är däremot den som lämnar en kommentar utan att hänvisa till sin egen blogg och den sortens anonymitet i kombination med illa valda ord anser jag vara fegt.

---
Den som känner mig och följt mig sedan början vet varför jag skriver. Ni vet att jag till stor del skriver för att försöka må lite bättre mitt i detta kaos. Ni vet att detta är min lilla fredade plats där jag vågar tänka tankar som inte kan uttalas. Bloggen är en av de sakerna som hjälper mig att överleva oavsett om jag råkar skriva om jobbiga saker eller bara kommentera tidningsartiklar.

Jag tänker inte sluta kommentera händelser och skriva det jag tycker. Däremot tänker jag i framtiden ta bort alla anonyma kommentarer i stil med denna.

En vanlig dag i livet före, eller till och med för tre veckor sedan skulle jag nog inte brytt mig speciellt mycket men just nu får inte kommentarer i stil med denna mig att må bra utan tvärt om, de gör mig ledsen. Just nu har jag inte energin att tillåta anonyma människor som inte känner mig att ta ner mig. Så därför kommer jag att radera alla anonyma kommentarer som inte känns bra även om det innebär att folk tror att jag inte tål kritik. Saken är den att jag faktiskt inte bryr mig speciellt mycket om vad en anonym person tycker om det. Eller jag borde inte det i alla fall.

Däremot… och detta är viktigt och jag hoppas att mina vänner förstår det och känner mig tillräckligt väl för att veta det… jag har inget emot om ni inte alltid håller med mig. Man kan ha olika åsikter. Och jag kan ha fel, vara virrig eller rent av korkad… Ofta.