Att tända ett ljus

Idag skriver vi den 11 september. Det är sex år sedan attentaten i USA och fyra år sedan Anna Lind dog. Det är inte utan att dagens datum känns lite ödesmättad. Jag kommer exakt ihåg vad jag gjorde den här dagen för sex år sedan. Gör du? Däremot har jag inte något klart minne av vad jag gjorde för fyra år sedan. Det finns andra dagar som etsat sig fast i minnet betydligt klarare sedan dess. Det är väl så med minnen, gamla ersätts av nya, allt eftersom de nya blir viktigare och större.

Idag när jag vaknade var det mörkt ute och nu menar jag inte bara grådassigt utan nattmörkt. Jag vaknar nästan alltid vid exakt samma tid, alldeles oavsett vad klockan är ställd på och det gjorde jag idag med. Jag förstår inte hur det kan skilja så mycket på en enda dag? Jag kan inte påstå att mitt magonda blev bättre av morgonmörkret, tvärt om. Jag vet, jag tjatar om detta men... jag verkligen avskyr den tid som kommer nu, detta ständiga mörker, solen dold bakom tunga moln, regn, rusk, kyla... och... mörker som inte ens lättar under dagen.

Jag vet, man ska inte förbanna mörkret utan tända ett ljus. I mitt fall skulle det innebära att jag börjar lära mig att leva med mörkret och anpassar mig till det. Problemet är bara att jag inte ens vet vad det är jag ska lära mig för att anpassa mig... Jag vet att det finns människor som tar sig från punkt a till b trots att de inte ser så jag antar att det ska gå och att det går att lära sig... samtidigt undrar jag... jag menar... hur mycket SKA man kunna klara? Utan hjälp? Vilka krav ska jag ha på mig själv? Och om jag inte fixar en sak, är jag då... lat? Dum? Ovillig att lära mig? Eller är det jag som har för höga krav på mig själv?

Jag menar... helst skulle jag vilja att allt var som förut, att allt var möjligt och innerst inne finns det också en röst att som säger att det är så, det handlar bara om att lära om sig och hitta nya sätt... och om jag inte kan lära mig så är det fel på mig. Samtidigt så finns en annan del som säger att... det kanske inte är så... Hur gärna jag än vill... Det kanske finns gränser. Det kanske finns sådant som ÄR omöjligt... Och samtidigt igen, så finns en tredje röst som envisas med att inte ens kännas vid de nya förutsättningarna, inte erkänna problemet utan bara sticka huvudet under sanden och utveckla en alldeles fantastisk förmåga att ständigt undvika allt och alla situationer där problem uppstår...

Jag önskar någon kunde ge mig ett facit, någon slags... studiehandledning med klara mål och tydliga, punktliga tider och inte bara säga att det är individuellt. Jag vill veta när, hur och hur mycket. Exakt. Inte bara på ett ungefär. Jag vill... inte gå vägen, jag vill vara framme vid målet och veta hur det blev. Samtidigt som jag bara vill fly... glömma att jag behöver och gömma mig under täcket. För gott... Eller tills jag ser igen... Vilket kommer att inträffa i mitt nästa liv... om jag har tur...