Halva måndagen

Sådär, nu är både syncentral och vårdcentral avklarade och jag överlevde. C följde med mig. I vanliga fall brukar jag gå själv till båda ställena och jag hade kunnat göra det idag med, både fysiskt och psykiskt, men därmed inte sagt att jag inte tyckte det kändes ganska tryggt att ha honom med.

Det enda jag inte gillar i det hela är att det samtidigt känns lite som om... Som om han tror att jag inte klarar av det själv... att han behandlar mig liksom... som om jag vore en svag och ömtålig liten porslinsdocka som behöver skyddas och daltas med... Så vill jag absolut inte att han ska känna... Så vill jag inte att det ska vara... Så illa är det inte.

Svår balansgång det där... jag vet... jag är inte lätt att leva med.

I morse när jag gick till jobbet fick jag sällskap. Det var en äldre (tror jag) man som jag inte egentligen känner alls men tydligen "kände" han mig. Han bor i något av husen lite längre bort i vårt område. Han liksom mötte upp mig när jag kom ut på gatan utanför huset. Han hälsade och gjorde precis så som jag önskar att alla gjorde, förklarade vem han var, var han bodde, att han brukade se mig gå antingen före eller efter honom för vi jobbar åt samma håll. Han sa att han hade undrat om jag kanske var sjuk i förra veckan för han hade inte sett mig på ett tag.

Han var verkligen trevlig och lagom pratig, lagom hjälpsam och alldeles lagom nyfiken. Vi kom överens om att försöka tima in varandra fler morgnar. Det låter kanske lite själviskt men det vore verkligen perfekt om vi kunde göra det för det skulle underlätta för mig senare, när det blir mörkt på morgnarna... Jag gissar att han kanske inte har något emot att låna ut en arm till mig när vi ändå ska åt samma håll. Hoppas jag...

Vi får väl se, det kanske inte går att tima in varandra och jag vill absolut inte tvinga mig på honom.

Ett tag trodde jag nästan att det var något C hade lurat ihop men C hade ingen aning om vem "gubben" var. Påstår han. Nå ja, det spelar ingen roll egentligen... jag sväljer gärna min stolthet så länge jag får behålla mina morgonpromenader.

Det där är svårt tycker jag.
Människor hjälper gärna till och handlar det om småsaker och engångsföreteelser har jag inte så svårt längre att be om hjälp men... Om det är något som ska ske på regelbunden basis däremot så känns det väldigt konstigt. Jag vill inte gärna att någon ska känna sig tvingad att göra något... Något som de helst slipper... Och det gäller fortfarande alla jag känner...