Svammel, svammel

Jag stannade hemma idag. Kanske inte för att jag inte rent fysiskt skulle kunna jobba utan mer… psykiskt. Dels… med tidigare erfarenheter som facit så vågar jag knappt göra något nu utav rädsla för att det ska bli komplikationer så jag tar det extremt lugnt. Och dels för att… just nu är jag helt enkelt inte riktigt i form… psykiskt.

För en gångs skull så tänker jag erkänna det. Inte bara här utan i verkliga livet med och ge mig själv lite tid. Jag har fått så många underbara kommentarer från alla er som läser och från C som alla tycks säga samma sak. Att det får ta tid. Att jag får känna så här. Så nu tänker jag tillåta mig själv att tänka efter, istället för att hela tiden kämpa emot och försöka låta bli att tänka.

Jag är lite kluven inför detta. Dels tycker jag inte om att vältra mig i självmedlidande, lika lite som jag gillar andra som ängar sig åt självömkan. Ett tag ja, men när det drar ut på tiden som för mig så… nej, då blir jag irriterad på mig själv för att jag är just sådan som jag inte vill vara. Dessutom så inbillar jag mig på något sätt att det någonstans finns en accepterad tid av självömkan och jag redan dragit över den tiden med råge. Jag vill inte att människor i min omgivning ska uppfatta mig som bitter och svår att umgås med. Och det är det jag tror att de skulle göra om jag lät dem se vad jag känner… och tröttna på mig. Lite känner jag samma sak här. Skillnaden är att det här är min plats och hit kommer alla frivilligt. Ni som läser har ju på något vis ett val att välja bort mitt svammel.

Jag tror inte man kan begära att ens känslor ska accepteras av alla och definitivt inte hur länge som helst. Vi människor har lättare att acceptera ett synligt handikapp än ett som inte syns, det samma gäller känslor. Därtill kommer det faktum att världen inte skulle gå under för alla som råkar ut för samma sak. En del kan ärligt säga att det är fan så opraktiskt att vara blind men det är också allt (jag har faktiskt hört detta sägas av någon). Dessutom läser jag om människor som hanterar sina sjukdomar och handikapp som är betydligt värre än mitt på ett betydligt mer klokt, logiskt och känslokallt sätt… Så det kanske inte är så konstigt att jag hela tiden kämpar emot känslorna, försöker gömma dem så gott det går av rädsla för att de inte kan vara accepterade, inte nu när det gått så lång tid, och speciellt inte nu när jag just gjort en operation som faktiskt lyckades, lika mycket som av rädsla för att de ska göra den jag älskar illa.

Fast det kanske inte är så bra att försöka gömma undan känslorna, skuffa in dem i en mörk vrå och lägga locket på. Att hela tiden slå undan tankarna på det som gör ont, för på något sätt finns de alltid kvar då, pyrande under locket, nästan som en vulkan som ständigt är på väg att explodera och spy ut sin förtärande lava. De försvinner ju inte, de finns liksom alltid kvar, redo att anfalla när man förväntar sig dem minst. Kanske ska man ha modet och se dem i vitögat istället?

Nu upprepar jag mig igen. Märker du det? Jag vet, det är ett ständigt ältande…

Men det är nog det jag behöver just nu…

Alla underbara kommentarer från er, all klokskap, egna erfarenheter och även boken Christina citerade (som jag ska ringa och beställa på biblioteket idag för det är fler än hon som rekommenderat den nu) har hjälpt mig att inse att detta kanske kan få ta lite tid. Kanske behöver jag åtminstone acceptera mina egna känslor och tillåta dem att finnas. I alla fall ett tag…

Jag fick också ett mail från en person som på så många sätt är lik mig, som har samma behov av att skapa visuellt som jag alltid haft och hon skrev: ”…om jag råkade ut för samma sak som du Ella skulle jag gråta, skrika och förbanna varje dag resten av mitt liv och anse att jag har full rätt till det. Visst skulle jag försöka att göra så gott jag kan, lära mig att leva och försöka få ut det bästa av livet, men jag skulle klappa till varenda kotte som dristade sig till att säga eller påskina att jag ska gå vidare och sluta sörja. Det kan man inte göra när man inte bara förlorat en viktig funktion utan även allt det som fyllde livet med glädje utöver familj och kärlek…”

På något sätt betyder de orden mycket när de kommer från någon som vet… hur det var i livet före…