Ordning i kaoset

Så är då denna dag snart över. Jag är trött. Jättetrött. Men tankarna har inte tagit paus.

C sitter och snarkar framför TV:n. Min fantastiska man som stod ut med allt i natt. Som alltid står ut med allt, inklusive min tystnad och mina tvivel. I natt var det tusen tårar, ilska och hat. Han säger att han vill. Vill att jag ska gråta, förbanna och hata. Vill att jag ska göra det högt, inte skydda honom.

Jag vet att han inte vill bli skyddad. Jag vet att han visste från början att det inte skulle bli lätt, att det fanns en stor risk för att det skulle bli som det blev. Han säger att han tagit med både det fysiska och psykiska i beräkningen.

Det är mer än jag har gjort.

Jag var inte beredd på känslorna. Jag är inte beredd.
Jag kan inte förstå mig själv. Jag har svårt att acceptera mina egna känslor, min egen svaghet… och jag skäms... Jag skäms över mina känslor som ständigt verkar balansera på någon slags avgrundsbrant, jag skäms över min oförmåga… Jag skäms över alla behov som bara är mina. Jag vill inte ligga till last. Inte behöva ta emot.

Allt detta sammantaget gör att vi står där vi står… eller... jag står där jag står. Sätter locket på och håller det innanför så att ingen behöver lida av det som jag själv inte kan acceptera som naturligt. Så ingen behöver lida för det som jag anser är fult och motbjudande. För mig är det helt enkelt obegripligt att någon kan acceptera och älska den del av mig som jag själv hatar.

Jag har lång väg att gå innan jag kommer så långt att jag har modet att visa mina känslor. Innan jag slutar skämmas för allt som den här sjukdomen fört med sig. För alla förändringar min kropp och mitt jag har genomgått den senaste tiden. .. Kanske jag behöver erkänna att jag behöver hjälp med att acceptera känslorna. Kanske lika mycket för min egen skull som för hans skull… Jag ska försöka i alla fall.

Men…
Jag skulle ljuga om jag sa att mitt sätt att hantera mina känslor bara beror på det jag skrivit ner hittills. Min sjukdom kan inte ensam beskyllas för alla tvivel jag har och för min oförmåga att tro på hans kärlek till fullo. Det finns en annan sak. Något som inte har med någon sjukdom att göra. Något som hänt långt innan och som satt djupa spår i min förmåga att lita på relationer. Som gör att det som stod i mailet igår stämmer helt och fullt… ”Om han skulle lämna dig så har du inte släppt ifrån dig ditt allra innersta så då kan du inte bli dödligt sårad.”

Hm… livet med mig är inte lätt. Det finns mer än levande demoner, det finns också gamla spöken och alla måste vi samsas under samma tak. Det kanske är lättare att samsas om man vet om varandras existens.



Det här inlägget var för mig. För mina tankar och för min man. Jag behövde skriva det, men du måste inte kommentera.