Mina kommentarer

Igår fick jag en kommentar i min gästbok från en person som jag inte känner men som verkar vara just precis en sådan underbar, äkta och vänlig människa som alla mina bloggvänner är. Varje dag förundras jag över att det finns så mycket omtanke, vänskap och godhet ute i cyberrymden som lilla jag får ta del av.

Jag ägnar större delen av min blogg åt att svära ve och förbannelse över min sjukdom och ömka mig själv och ändå har jag vänner som oförtröttligt stöttar och uppmuntrar. Ibland undrar jag hur jag någonsin ska kunna återgälda allt detta, och vad jag har gjort för att förtjäna allt jag får.

Det sorgliga är att den senaste tiden så har jag i princip ägnat mig åt att ta emot utan att ge så särskilt mycket. Jag har visserligen besökt mina bloggvänner men mina kommentarer har varit glesa. Jag tänker inte urskulda mig. Jag har ingen ursäkt, förutom de gånger som jag faktiskt inte ser spamskydden och inte heller har min älskling i närheten för att hjälpa.

Sanningen är den att jag blivit lat. Eller bekväm. Eller så… har jag bara förlorat tålamodet och orkar inte kämpa med att hitta kommentarsfunktionen, skriva en massa och sedan upptäcka att mina kommentarer ändå försvinner ut i cyberrymden för att jag missat något. Jag har nog förlorat orken både fysiskt och psykiskt för varje gång mina kommentarer försvinner eller jag misslyckas med att fylla i rätt tecken i spamskyddet så blir det en tagg i mitt självförtroende som inte är så stort från början. Det blir ytterligare en påminnelse på min egen oförmåga. På att jag är trasig, skadad... fel.

Ibland finns det andra orsaker till att jag lämnar mina bloggvänner utan att skriva en kommentar. Ibland gör det bara för ont, för nära, för känslomässigt. Att finna de rätta orden kräver för mycket styrka, en styrka som jag måste spara för att det ska räcka till för det som är absolut nödvändigt just nu.

När jag skriver detta så är det inte för att jag vill ha medlidande. Jag vill inte heller att du ska skriva att det inte är nödvändigt att kommentera eller något i den stilen, jag vill bara helt enkelt ge en ärlig förklaring till varför mina kommentarer blir färre och färre.

Kram till er alla, mina bloggvänner som är värda mer än ord kan säga!