Intelligensfrånskrivande

Jag ska inte berätta hur vår natt var, eller hur jag mår i magen just nu. Jag ska inte ens nämna något om hur det känns inför återbesöket.

Nepp, jag tänker inte skriva något om det.

C kommer och hämtar mig vid elvatiden. Sedan åker vi. Jag tror helt ärligt inte att jag egentligen har något att vara orolig för. Det kommer att gå bra det här. Doktorn kommer bara att säga bra saker den här gången.

Innan vi åker ska jag duscha, tvätta håret, klä på mig. Om jag hinner ska jag gå en liten promenad runt kvarteret eller så, jag behöver lufta huvudet lite, eller åtminstone fördriva tiden med något så jag inte sitter här och beklagar mig eller gör något annat lika improduktivt.

Jag hörde förresten på TV:n att Luciano Pavarotti har dött. Jag gillar opera, i alla fall de mer populära styckena. Jag gillar hans röst också. Det är verkligen en stor begåvning som gått till historien.

Apropå opera...
En av mina absoluta favoritlåtar är "Time to say goodbye" med Andrea Bocelli och Sarah Brightman (ursäkta stavningen). Jag älskar hennes röst, den är så klar och ren, och hans röst är fantastisk med. Jag läste en artikel för länge sedan om Andrea Bocelli där det stod något i stil med att "han har blivit så framgångsrik trots att han är blind". Jag förstod inte den logiken då och jag gör det inte nu heller. Skillnaden är att nu vet jag ju att människor resonerar så. Allt man lyckas åstadkomma gör man trots sitt funktionshinder även om just det funktionshindret inte egentligen utgör något hinder alls för det man åstadkommer. Misslyckas man, är man ursäktad på grund av sitt funktionshinder även om det inte har något med misslyckandet att göra. Jag undrar lite varför det är så?

På mig framstår sådana utlåtanden lite... nedsättande, lite... nedvärderande. Det visar på en slags värdering av människor där de som har ett funktionshinder automatiskt är sedda som begränsade på ALLA områden. Lite grann av det där gammaldagsa synsättet där man automatiskt antog att fysiskt handikappade även var det mentalt.

För ett tag sedan hörde jag ofrivilligt ett samtal under en lunch, mellan människor som jag inte kände och som inte kände mig och som inte visste att jag hörde. En kille berättade för sina kompisar hur han hade vunnit en nalle som han hade givit bort till en flicka i rullstol och att hon hade blivit så glad för den. Jag tänkte länge på det samtalet. Blev flickan glad för nallen? Eller blev hon glad för nallen för att hon satt i rullstol? Jag misstänker att killen som berättade trodde det sistnämnda... Jag missunnar inte flickan nallen. Jag missunnar inte honom glädjen över att göra någon glad heller... Men jag blir lite ledsen för det visar på någon slags... Åh.. Jag vet inte, jag hittar inte det rätta ordet, men... nedlåtande, daltande, intelligensfrånskrivande (äh, jag hittar inget bättre ord) attityd mot människor som har ett funktionshinder. Och den attityden delas av många även om de flesta inte ens är medvetna om det. Jag menar... jag är ganska övertygad om att flickan inte blev gladare över nallen än vilket annat barn som helst hade blivit...

Eller är jag ute o cyklar?
Rätta mig om jag har fel.