Jo då jag lever

Jag försvann lite. Har ni saknat mig?

Hm… tänkte väl det. Alla har njutit av helgen utan att ens lägga märke till min frånvaro. .. utom några få förstås…

Nej, Maria, jag har inte dansat salsa... fast… tja… det beror förstås på vad man lägger i orden.

Vart jag tog vägen? Till en öde och enslig plats, ensam med min älskling utan en enda tanke på vardagens gråa ledsamheter och samtidigt massor med prat, tårar, skratt, sorg och glädje. Precis vad min själ behövde. Precis vad vårt förhållande behövde.

Jag kan inte påstå att jag nu plötsligt mår bra och livet leker medan jag sjunger och dansar mig fram, men det känns ändå som en aning frid, lite mindre magont, lite mer… tålamod och tillförsikt. Det känns fortfarande som om jag är i ett djupt avgrund och knappt ser ljuset men… just nu känns det lite som att jag FÅR vara där, det gör inget, jag måste inte låtsas och jag måste inte må bättre än jag gör. Det får ta tid…

Jag tror att det var Dubbelörnen som skrev något i stil med att sorgen aldrig försvinner, man bara lär sig att leva med den. Jag börjar inse att hon har rätt. Jag kommer aldrig att sluta sörja men kanske jag kan lära mig att leva med den. Inte än… men någon gång i framtiden. Jag kan inte påstå att jag kommit närmare att lära mig i helgen, men… kanske någon slags föraning om att det kommer en sådan framtid någon gång.

Nu ska jag försöka gå runt och hälsa så många jag bara orkar och hinner.