Nej

Solen skiner idag och det verkar bli en behaglig höstdag. Men det är just det. Det är höst. Gula löv prasslar under fötterna när jag går ut och morgnarna är bläcksvarta. Jag vaknar i kolsvarta natten och morgonens första känsla är alltid ren och skär panik. Jag vet inte hur jag ska vänja mig.

Var det så här jobbigt förra hösten?

Då var jag fortfarande aningslös. Naiv. Jag trodde innerst inne på fullaste allvar att allt skulle ordna sig. Eller att det hela var en fruktansvärd mardröm som jag snart skulle vakna ur.

En del av mig gör det än. En liten del som bara blir mindre och mindre. En röst som nu mera bara förmår att viska och ingen, inte ens jag kan tro på den längre.

Jag vet, i alla fall en liten del av mig vet, att det kommer att ordna sig. Så småningom, i en avlägsen framtid kommer jag ha vant mig. Jag kommer ha lärt mig… anpassat mig och gått vidare. Funnit ett nytt sätt att leva. Funnit en mening med allt detta. Hittat ett sätt att stänga av alla smärtsamma minnen som ständigt påminner om det som inte längre finns. I en avlägsen framtid kommer jag att kunna se glädjeämnen och känna en djup tacksamhet över det jag haft så länge och eventuellt det lilla jag har kvar.

Idag…

Idag skriker hela min kropp, hela min själ, hela mitt medvetande ett stort NEJ!!!! NEEEEEEEEEJ! Är det ingen som hör mig vråla?

är det ingen som ser tårarna som hotar att dränka mig?

Jag VILL inte, jag förstår inte. Jag kan inte gå vidare! Hur många gånger har jag sagt de orden? Har någon, någonsin lyssnat?

Men nej… ingen ser. Ingen får se för livet går vidare, obönhörligen, i detta nu.