Inlägg
Ologisk är mitt namn
Jag borde vara glad.
Det gick bra.
Jag ser mer än jag gjort på länge, det suddiga är mindre suddigt, färgerna är mer klara och ljuset är lite ljusare.
Jag är glad.
Jag skulle ljuga om jag påstod något annat.
Men… det finns alltid ett men.
En annan känsla som smyger sig på mig, som envisas med att förmörka glädjen. Det är ungefär som när man har nackspärr, det molar lite hela tiden och det känns obehaglig men riktigt smärtsamt blir det inte förrän man gör den där rörelsen som man inte borde göra. Då hugger det till som en kniv, eller som ett djur som väntat på lur för att slå klorna i en.
Det är egentligen två tankar som tillsammans blir som en värkande tomhet inuti, som ett slags antiklimax eller kanske… b e s v i k e l s e. Detta hemska ord man inte får känna i min situation...
”Ja ha, var detta allt?”
Blev det inte bättre än så här. Efter all oro, skräck, panik och smärta, all vånda. Var detta allt jag fick? Inget mer, ingen större förbättring?
”Ja ha, är detta allt?”
Och skräcken griper tag om mig på nytt. För nu är den här operationen som jag bävat för och fasat för över. Nu kanske allt håller sig lugnt… Ett tag. Och tänk om det gör det?
Tänk om detta är vad jag ska leva med?
En fullkomligt ologisk och orimlig fråga för alla realistiska alternativ är sämre… men så länge detta inte blivit den vardag resten av livet ska bestå av så finns det alltid något annat att frukta och bäva för.
Ologiskt jag vet…
Men att frukta en försämring innebär att jag inte behöver ”acceptera” och anpassa mig till nuet… att jag kan fortsätta säga och tänka att detta är en tillfällig sjukdom. Det låter och känns bättre än att säga och veta att det här är den verklighet jag ska leva med.
Ja, jag är ologisk.
Jag borde vara glad. Kanske har denna operation faktiskt lyckats och jag har för första gången blivit bättre.
Kanske får jag en tid av lugn och ro nu.
Så varför denna smärta?
Varför denna tomhet?
Varför kan jag inte vara glad?
Varför vill jag bara sova bort tiden för det gör för ont att vara vaken?
14 kommentarer:
Lilla vännen.
Jag har viss erfarenhet av denna känsla också.
Tänker inte gå in på hur och varför, men jag vet hur det känns.
Vet att även andra varit med om att känna så.
För ungefär 1½ år sedan hjälpte vi inom diakonin en mamma med tre barn att över huvud taget överleva julen. De hade ingen mat, inga pengar - ingenting alls.
Hon fick sedan även jhälp av kommunen och kom på fötter igen.
När jag sedan pratade med henne så var hon ledsen över att hon inte kunde känna den glädje och lättnad som hon "borde" göra.
Något liknande tror jag att du just nu känner.
Vem har sagt att du inte får känna dig ledsen och nedstämd?
Varför måste du vara glad och tillfreds?
Vi är alla människor med mänskliga känslor.
Man kan aldrig jämföra sig och sitt med någon annan.
jag är jag, du är du, och vi har alla våra sorger och glädjeämnen.
Vi får vara arga, ledsna, irriterade, glada, lyckliga - och ingen kan ifrågasätta varför vi känner som vi gör.
Kramar till dig från en savmlig Ingela
Min modiga vän... om inte rädslan fanns hur skulle vi då veta när vi är verkligt modiga?
Men jag tror du är lite som mig.. förmågan att tänka rationellt, praktiskt och logiskt försvinner i samma stund som du upplever en stark känsla av något! Kanske har jag fel? För mig är det iallafall så.. att min förmåga till ett klokt tänkande är styrt till hur emotionellt inblandad jag är! Tyvärr skulle jag väl vilja säga, men så fungerar jag - och jag försöker att acceptera den insikten, men också att tänka så klokt jag kan i dessa situationer... men det är inte lätt!
Ella, du har förlorat något av det viktigaste vi har.. synen, och du har gått igenom så så mycket, på så kort tid - ge dig själv, och dina känslor chansen att smälta, var rädd, arg, ledsen ... och låt tiden vara här och nu.. sen är det väl också så att du skulle ha hoppat jämfota av glädje om du hade fått tillbaka fullsyn.. du har fått en förbättring från det oåterkalleliga - finns det skalor för hur lycklig man blir för en sån sak? Jag vet inte, men att säga att man ska vara nöjd och glad över viss förbättring.. man SKA vara det, men är man det?
Det här blev lite svamligt tror jag, men på något sätt känner jag samhörighet med dig och de ord du förmedlar.. och relaterar somligt till mig själv!
Du vet ju...!
Ella, jag känner dig som en modig och stark person! De egenskaperna kommer också att bära dig igenom denna tid av tomhet och glädjelöshet! Och vips så står du på barrikaderna igen! För du är en kämpe av stora mått..Så är det!!
Hälsa din C så gott.. han är också en kämpe!
Varma kramar..
Håller med Elisabeth... du har gått igenom så mycket på så kort tid... Jag tror inte du har landat ännu... Känslor tar tid...
Det du käner är inte alls konstigt, och jag kan dra paralleller till nästan vad som helst. När man är känslomässigt involverad o fortfarande i ett slags trauma så landar ingenting på det sätt som vi kanske kallar "normalt".
Kan känna igen mig i det du beskriver...i många situationer i livet... När man eg borde vara glad o lycklig o bara känner tomhet...
Det vänder tro mig... förr el senare... Kramar till er båda
Du är helt normal och allt du känner är logiskt!
Det är bara på film folk fylls av överjordisk glädje efter att ha gått igenom något svårt eller överlevt svår sjukdom/olycka. I verkliga livet måste psyke och kropp processa allt, bearbeta allt över tid.
Jag tror att jag kan förstå vad det är du går i genom och dina känslor just nu.Men bry dig inte om ifall de är ologiska nu. De måste väl ut ändå på ngt sätt?
DU måste få känna. Jag tycker egentligen inte alla att de är just ologiska. Snarare det att känner en massa olika på samma gång kanske. Tänker på dig.
Kram Lallis
Just nu är det logiskt att du är ologisk. Din knopp och kropp går inte riktigt i takt just nu och det är helt i sin ordning.
Håller med Tanten - det är bara på film det blir så där enormt glada.
Jag tror att man till sist mer fylls av en lättnad eller harmoni än sprudlande glädje. Hoppas du får en skön söndag!
Du måste inte vara glad alls. Man måste inte känna någonting som man inte faktiskt känner. Någonsin. Det är bara omöjliga "normalitetskrav" man sätter på sig själv - i tron att det man faktiskt känner inte, av någon anledning, håller måttet. Tokigt! Men jag kan känna igen mig i dig och de där kraven på att man "borde" känna på ett visst sätt. I olika situationer i livet har jag märkt att man lätt blir en sån där "normopat". Fånigt och jag har lagt av mer och mer med det - för det som ÄR just nu. Det är ju det som är jag. Acceptera dig själv som du är och det du känner och släpp den där bilden av hur du "borde" vara. Vi är perfekta precis som vi är. Alla.
Ja, jag tror att det är helt naturligt att känna så Ella, ett tag, inte fastna i den känslan... Men det kommer du inte att göra för du går på och vidare... stor kram på dig och det är så skönt att "höra din ljuvliga stämma" här igen!!!
Kram
Forstår dig godt klart du får känna som du gör nu!
Du har varit med om så mycket , på en ganska kort tid egentlig!
Klart du är sliten o trött, vilken tur att just du har C som kan ta hand om dig :)
Kramar
Jag tar mig friheten och läser högt ur en bok som hjälpt mig mycket:
"Vi har något att vinna på att se verkligheten utan att förvränga eller döma den. Att acceptera något är inte detsamma som att ge sitt gillande eller försöka se något gott i det som har hänt. Det vore att kräva det omöjliga. Nej, det handlar inte om att gilla katastrofen utan om att våga möta verkligheten och se det som har hänt utan skygglappar och utan att fly, förvränga eller förvärra det hela. Acceptansen rör sig här även om ens inre reaktioner på det inträffade, att våga ha sorgen och alla andra känslor som ett trauma skapat.
...
Skilj på tankar och verklighet. Välj att vara med de tankar som känns konstruktiva, kloka eller lugnande och låt resten glida förbi. Besluta dig för att acceptera det du upplever, tänker och känner just nu. Det är som det är - varken bra eller dåligt, friskt eller sjukt, rätt eller fel. Säg högt till dig själv att du accepterar. Gör det om och om igen så länge det behövs.
...
Värderar du kärleksfulla relationern notera de personer du har omkring dig och hur du kan ge, men framför allt ta emot, kärlek även i ett läge som detta.
...
Trösta dig och ta hand om dig på ett vänligt sätt. Behandla dig själv som en god vän. Ha tålamod med dig själv om du har svårt att acceptera din smärta och situationen som du hamnat i. Det är i högsta grad mänskligt och naturligt att inte kunna acceptera när man hamnar i kris och svåra omständigheter."
Ur den bok som så mycket hjälpte mig en gång ... "Att leva ett liv inte vinna ett krig"
Önskar att du fann ro Ella. Och tålamod med dig själv. Stor kram.
Jag har väntat med att hälsa på. Trodde inte att du kom tillbaka så fort.
Men det blev ju många inlägg sen du for i väg för OP.
Det var underbart det gick bra, undrar om det hjälpte att jag tänkte på dig och höll tummarna? Men det var ju många som gjorde.
Jag måste hälsa till din man. Hur du än har det så kan du vara lycklig som har en sådan man!
Så en varm bloggarkram från smeden Bengt.
Du har varit med om en enorm pysisk press! Jag har tänkt på dig HELA tiden, även fast jag inte haft möjlighet att vara här och kommentera ...
Jag är så glaaaad för din skull att det blivit bättre!!! Verkligen!
Vila,vila ... Klart du måste känna så här efter all press.
Kramar i massor!
Jag håller bara med dom andra i det här läget. Jag skulle kanske använda andra ord...men tanken är detsamma.
Stå på dig lilla vän, tillåt dig att känna på alla sätt..Kramar
hej vännen.
förlåt för min lååånga frånvaro. jag är glad för din skull
Kram
Skicka en kommentar