Fredagstankar

Idag ska jag inte heller säga något om natten, magen, sömnen eller annat i den stilen. När jag läser andra människors bloggar så inser jag att jag egentligen inte har så mycket att klaga över. Så jag ska försöka att låta bli att klaga ett tag. Trevligt va?

Det är fredag. Sista dagen i veckan, första för mig för jag är på jobbet nu faktiskt. Det finns ju inga fysiska hinder för att jag ska vara det så det är lika bra att ta sig själv i kragen. Det kan vara nyttigt att tänka på viktiga saker istället för att sitta hemma och tycka synd om sig själv. Fast för säkerhets skull har jag dragit igen dörren så att inte varenda kotte som går förbi kommer in och pratar med mig för det tror jag inte jag skulle orka med riktigt.

Målsättningen för dagen är att överleva den utan att börja lipa ohejdat så imorse när jag stod framför spegeln och låtsades se var jag satte sminket passade jag också på att träna på mina glada miner. Det gäller att sätta på sig masken ordentligt så att den inte kanar av. Jag inbillar mig att om man säger en sak tillräckligt ofta så blir den sann, liksom om man låtsasler och skrattar tillräckligt ofta... Till slut kommer det naturligt, av sig självt. Det blir nästan så man tror på det och känner det... De andra tror på det i alla fall... Nästan alla...

En trevlig sak som händer idag är att barnen kommer. C åker och hämtar dem i eftermiddag men jag följer nog inte med. Jag har ett möte inbokat som jag inte kan smita ifrån om jag nu är på plats.

I helgen bör vi nog åka och handla lite höstkläder åt oss alla tror jag. Det känns som min garderoben är väldigt tom... Något som C inte håller med om men vad vet en man om sådant egentligen? Och barnens mamma har redan beordrat C att inhandla höstkläder åt barnen så det är bara att följa den ordern. Inte för att jag direkt ser fram emot själva shoppingen för så mycket som jag har älskat att shoppa kläder, så mycket hatar jag det nu... Ja alltså själva shoppingbiten, inte att ha kläderna. Det finns inget som får mig att känna mig så osäker och obekväm som överbefolkade butiker, och absolut inget som påminner mig så om skillnaderna mellan livet före och livet efter som att inte kunna avgöra om jag gillar ett plagg eller inte.

Ash... shitt... Nu var vi där igen. Stryk det sista. Det börjar låta som om jag är ute efter medlidande. Tyck synd om stackars lilla patetiska mig... Neeeej! Absolut inte! Inget synd om mig, jag är bara knäpp...