Människor av alla de slag

När jag skriver om människor och deras bemötande skriver jag oftast om sådana som jag uppfattar som otrevliga. Oftast är det faktiskt tvärt om har jag insett. De allra flesta är väldigt snälla, omtänksamma och hjälpsamma. Även irl. Egentligen förvånar det mig mer än motsatsen men det kanske säger mest om mig...

Idag till exempel.
Jag jobbade längre än vad det var tänkt och blev tröttare än vad det var tänkt. Jag tog en taxi hem för C hade åkt för att hämta barnen. Under de ungefär sju minuter det tar med bil hem hann jag slumra till och när vi kom fram var jag… ja mer än bara trött. Jag har aldrig varit med om något liknande torts att jag mått dåligt förr och varit sådär äckligt trött också. Nu är jag ju som jag är så jag försökte verkligen skärpa mig men det gick inte så bra att taxichauffören trodde på mig. Chauffören trodde jag var sjuk och skulle köra mig till akuten och det tog ett tag innan jag fick henne att förstå att jag mådde bra. Sedan när jag fumlade med plånboken sa hon att jag skulle betala nästa gång och när jag klev ur så följde hon mig till dörren… det är liksom fem meter till dörren, raka vägen! Och sedan är människan så gullig så hon erbjuder sig att vänta kvar tills C kommer när hon förstår att jag är ensam! Nu var det inte första gången jag åkte med henne och jag kände henne lite sedan tidigare men ändå… och visst, hon kanske inte egentligen menade det men bara tanken alltså… Gissa om jag blev rörd till tårar?

Imorgon ska jag köpa en chokladkartong och lämna till henne på taxistationen för det är hon värd. Lika trevlig och omtänksam varje gång.

Nu har jag vilat upp mig och känner mig bättre men jag är inte direkt sugen på att gå ut och festa… inte för att det är ett alternativ. C har lagat god mat, något som jag hade tänkt göra men jag slocknade en stund när jag kom hem och sedan har jag inte riktigt varit i form för några stora bedrifter. Jag förstår inte riktigt vad som hände efter jobbet för när jag gick därifrån var jag bara trött, inte alls sådär otäckt trött som när jag klev ur taxin. Märkligt...

Barnen var så söta när de kom… de kanske inte skulle uppskatta ordvalet förståss… men det kändes ganska varmt i hjärtat när båda två sa att de saknat mig och att de hade hoppats på att jag skulle följt med C och hämtat dem. Nu sitter de och ser på TV och jag ska stänga av datorn jag med. Det kommer säkert ta tre minuter innan jag somnar med huvudet i C:s knän… ganska typisk fredagkväll med andra ord.

Jag önskar alla en skön kväll .