Tankar i repris

För ungefär ett år sedan, lite drygt kanske, i livet före, var jag en helt vanlig människa. Jag festade, umgicks med vänner, sökte efter Mr Right och fann alltid mr wrong. Jag var oftast glad, jag skötte mitt jobb och mina kolleger gillade mig. Jag hade en hobby, eller flera till och med. Jag kunde skapa. Jag kunde göra vad jag ville, när jag ville och ändå fanns det alltid något att klaga på.

Idag… känner jag inte igen mig själv längre. Jag vet inte när jag var på en fest sist eller när jag ens ville gå på en fest, mina så kallade vänner har drastiskt decimerats. Jag är sällan glad och nästan aldrig nöjd, mitt jobb kan jag inte längre sköta och även om mina kolleger kanske fortfarande gillar mig så föredrar de nog att jag inte är på jobbet och komplicerar tillvaron. Jag har ingen hobby och skapa något kommer jag aldrig att göra om man inte räknar skrivandet. Det är få saker jag kan göra när jag vill. Men ja, klagar gör jag fortfarande.

Däremot har jag funnit Mr Right.

Men… dagar som denna undrar jag mer än något hur länge han ska orka med mig. Hur länge jag ska vara mrs Right för honom? För… jag kan inte erbjuda något mer än min kärlek, allt annat är bara pest eller kolera i tillvaron. Det finns inget… jag kan ge som är ens halvvägs till normalt. Är jag inte akut sjuk så är jag sjuk i huvudet och inte ens en vanlig dag kan passera utan att jag behöver speciell omsorg eller om tanke och framför allt hjälp.

Hur länge står man ut med ett förhållande som aldrig ens varit i närheten av normalt? Hur länge klarar man av att visa hänsyn, ta hand om den andre, ställa hennes behöv före sina egna, ge och åter ge utan att få något tillbaka? Hur länge orkar man med att allt, både fysiskt och psykiskt, bara blir sämre och sämre utan att det någonsin blir bättre?

Jag ställer de här frågorna med jämna mellanrum och jag får alltid en massa uppmuntrande kommentarer eller så får jag veta att jag helt enkelt är dum men… Ärligt nu… säg inte att du inte skulle ställa samma frågor i min situation?

Vårt förhållande har aldrig varit normalt, vi gick rakt på nöd och hoppade över allt som heter lust. Det enda vi har haft har varit problem, MINA problem, och vad jag vet så kommer det inte ändras på länge… om någonsin, för även när jag klarar av att komma ur det här känslomässiga mörka hålet jag befinner mig i just nu så kommer jag ändå alltid ha en massa behov som… ingen annan har. Som gör livet med mig komplicerat.

Jag vet svaren på detta och jag vet vad C kommer att säga, eller kanske skriva också… men helt ärligt. Skulle du någonsin kunna ta allt för givet, din älskades kärlek, om du vore jag? Skulle du aldrig tvivla? Fundera på hur mycket enklare livet vore för den du älskar om… … … om… du inte fanns…?

Man kan aldrig ta kärlek för given, jag vet av erfarenhet, men… när man är där jag är så… känns det inte ens som om den är möjlig. För vem kan älska mig? Varför? Hur?