Höstlöven

Idag lyser solen med sin frånvaro och det är så grått det kan bli. Både ute och inne. I ett anfall av energi inledde jag dagen med att kratta gula löv i trädgården. Jag har alltid älskat höstfärgerna och prasslet av löv är bara så härligt. Det påminner mig av någon underlig anledning om min barndom fast jag kan aldrig riktigt komma på varför.

Jag blev faktiskt nästan lite förvånad för det var så fridfullt att stå och kratta, att bara lyssna på alla ljud och känna dofterna kändes lite… mysigt fast det var så höstigt.

Efteråt var det ganska så skönt att komma in och ta en kopp kaffe och sätta sig vid datorn för att försöka nysta lite i alla tankar som for genom huvudet där ute. Ibland känns det som om de sundaste tankarna bara flyger genom huvudet, lika snabbt in som ut, utan att lämna spår efter sig medan de mest ledsamma och deppigaste tankarna biter sig envist fast…

Medan jag stod där ute blundade jag en stund och försökte fortsätta ändå. Försökte koncentrera på mig på vad som blir kvar när jag inte ser längre… men… blotta tanken kändes som om någon lade en våt och iskall filt över hela mig och försökte kväva mig. Jag fick plötsligt svårt att andas, och det enda jag ville var att fly. Springa, bort… så långt bort jag kan komma… men jag kunde inte röra mig i den våta, kalla filten. Jag frös till is och stod kvar länge. Försökte greppa tanken på hur definitivt och för alltid det kommer att vara. Mörkret.

Att blunda och prova är inte svårt, inte ens skrämmande så länge man vet att man alltid kan slå upp ögonen och släppa fram ljuset. Även minsta lilla ljus är mer än inget… men att blunda och föreställa sig ett mörker som är för alltid... det är näst intill ogreppbart. Och nästan lika ogreppbart är det att försöka förstå att det som nu är borta är borta för all framtid.

Jag återvänder till de orden ofta inser jag. ”För alltid” och ”för all framtid” är de uttryck som kanske skrämmer mig mest, tillsammans med orden ”aldrig mer”.

Kanske är det naturligt. Jag menar, det finns inget mer abstrakt än betydelsen av orden alltid och aldrig. Vi vet vad de betyder men jag tror ingen kan föreställa sig den exakta tidsrymden. Eller kan man? Jo, visst, man vet ju på ett ungefär hur långt en livstid är men... Vet man någonsin med säkerhet att något annat än döden är för alltid?

Det är nästan som att begripa den exakta storleken av universum. För hur stort är egentligen oändligt?

Hm… mycket svammel blev det. Men vad vet jag, ni kanske kan hjälpa mig att reda ut detta?


Ibland när jag skriver så gör jag det för att reda ut mina egna snurriga tankar. Att fästa dem på pränt ger viss ordning i kaoset. På senare tid har jag upptäckt mer och mer att det inte alltid är jag som reder ut kaoset genom att skriva. Ibland, som igår, så är det en kommentar, eller ett mail, som ger den där aha-känslan som jag just då så väl behöver. Och varje gång det händer blir jag så innerligt tacksam att jag inte ens kan uttrycka det med ord.