Novellen - Del två

De glada skratten från huset på kullen avbröt kvällens tystnad då och då. Sällskapet, hennes kolleger, njöt av den behagligt svala sensommarkvällen, maten och vinet som gjort dem alla lite mindre behärskade och mer spontana. Efter en hel dags planeringssamtal, föreläsningar och grupparbeten hade alla sett fram emot kvällen och bestämt sig för att göra det bästa av den. Det hade varit även hennes tanke men någonstans hade samtalet kring bordet börjat kännas nästan som en besk medicin med en stark bismak av något som hon visste skulle göra henne illamående. Till en början hade orden bara stört henne lite grann och en smygande känsla av obehag hade sakta krupit upp bakom henne. Senare, när det glada samtalet fortsatte och skämten blev än mer ohämmade under vinets påverkan började hon känna en stark motvilja mot alla dem som satt runt omkring henne och kastade ur sig ord och meningar som kändes som knytnävsslag i magen. Skratten blev till hån och orden till vassa knivar.

”Men helt allvarligt, det är ju synd om ungen, hon kommer att bli skadad för livet…”
”Ja herregud, har barnet inte ärvt mammas dåliga syn så lär hon få det av alla dessa självlysande kläder hon tvingas bära…”
”Eller åtminstone önska att hon slapp se…”
”Men var får de tag på allt?...”
”Jag menar neongröna regnställ?”
”Och har ni sett husfärgen de valt? Gatubelysning är fullständigt onödigt att ha där.”

Hon orkade inte låtsas som om hon var road. Istället kom något över henne och hon öppnade munnen utan att tänka sig för. Inte ens direkt efteråt kunde hon komma ihåg vad hon hade sagt men det var definitivt inget som passade in bland de glada skratten och den skämtsamma stämningen. Det visste hon däremot helt säkert så hon reste sig upp, pressade fram en ursäkt och gick därifrån.

Bakom henne bredde sig tystnaden ut och lade sordin på de glada skratten för några ögonblick men snart hördes fniss och någon som roat konstaterade att hon hade fått i sig för mycket vin.

Hon visste inte vart hon var på väg, inte tillbaka till rummet, hon var tvungen att komma därifrån, följa sin impuls och fly. Det spelade ingen roll vart, bara hon slapp vara där hon var, den människa hon var.

Hennes ben förde henne till parkeringsplatsen, nästan omedvetet, bara för att där inse att bilen stod hemma i garaget. Hon hade åkt med någon annan till konferensen. Det fanns ingen möjlighet för henne att fly. Illamåendet som hon så ofta kände nuförtiden sköljde över henne i samma sekund som hon insåg att hon inte hade någonstans ta vägen och den här gången kunde hon inte svälja ned den. Under några hemska ögonblick undrade hon vad folk skulle säga om de såg henne nu, men sedan slog det henne att hon faktiskt inte brydde sig längre. Vad spelade människors åsikter för roll egentligen? Varför brydde hon sig alls när tiden kanske höll på att ta slut? När det fanns viktigare saker att fundera över?

Efteråt visste hon inte hur länge hon stått på parkeringsplatsen, liksom fastfrusen och kämpande emot ångestattacken. Så småningom tog hon sig samman och började gå mot den enda plats som hon visste skulle kunna ge henne ro. Den gamla dåliga bryggan vid sjön som hotellpersonalen vid upprepade tillfällen förbjudit dem att gå ut på. Precis som om det skulle behövas när bryggan var avspärrad med gula plastband och stora skyltar prydde den; ”Förbjudet att beträda!” och ”Farligt!”. Hon brydde sig föga om varningarna i den stunden. Om bryggan sjönk och hon med den så skulle det ändå inte betyda något. När hon väl satt på bryggans yttersta kant och den inte hade sjunkit, bara knarrat betänkligt under hennes steg, visste hon inte om hon skulle vara glad eller ledsen över det.

Hon satt där länge och försökte finna friden som det spegelblanka vattnet, den steniga stranden bakom henne och skogen på andra sidan sjön borde inge henne. Hon visste inte hur lång tid det tog för hennes kropp att sluta skaka av ångest eller när ljuden av skratt som ibland svävat över parken bakom henne tog slut och den totala tystnaden lade sig, en tystnad som bara bröts av nattdjurens läten. De andra hade vid det laget säkert gömt hennes kommentar och vad som utlöst den. Imorgon skulle ingen nämna hennes plötsliga utbrott. Hon däremot skulle aldrig glömma orden och samtalet som plötsligt fått all hennes sunda förnuft att ge vika för den panik som ständigt fanns på lur. Det hjälpte inte att tänka på moderns favoritordspråk ”ord kan inte skada dig” för det var just vad orden hade gjort. De hade stuckit hål i hennes sköra självbehärskning och fått hela världen att gunga till på bara några sekunder. Plötsligt hade hon känt sig naken, genomskådad och hånad. Nästan hudlös.

Så lätt det var att bli sårad…
-------------

Första delen hittar du här.