Hemma igen

Jag hann precis börja gå runt till alla när min dator lade av. Just nu är den igång så jag hoppas att det går att lägga ut detta ikväll, men man vet aldrig. Den får bara inte lägga av för gott för jag står inte ut en dag till utan den.

Hemresan gick riktigt snabbt, snabbare och betydligt smidigare än resan ner. Det kan förstås bero lite på att jag nu faktiskt kan gå utan kryckor helt! Yippie! Fast jag ska ärligt erkänna att knäet inte är helt som vanligt än men på god väg ( i alla fall tänker jag tro det).

Det är på ett sätt ganska behagligt att vara hemma igen, att få sova i sin egen säng och vara bland sina egna saker slår faktiskt det mesta, hur bra det än varit borta. Däremot känns de lite dryga 20 graderna och det matta solskenet som mötte oss ganska så svalt och deppigt. Inte heller är det speciellt kul att packa upp allt man har med sig hem i form av smutstvätt och annat som behöver plockas iordning på.

Det känns utan tvekan som att komma hem till den mindre roliga vardagen…

Barnen åker hem till sin mamma på söndag. Det är inte så kul det heller även om jag självklart skulle ljuga om jag påstod att jag inte ser fram emot en veckas semester på egen hand med C.

Detta med att vara ”mamma” på heltid så länge som det har varit nu känns… konstigt faktiskt. Självklart gör jag inte anspråk på att vara mamma av något slag till dem men ändå så har det funnits gott om tillfällen de här veckorna då jag faktiskt känt mig som en mamma med allt vad det innebär. På något märkligt sätt har jag gått från att vara pappans flickvän och barnens vän till något… mer… Fortfarande vän men mer som… vuxen, i egenskap av förälder. Det känns väldigt bra och jag tror att de känner likadant. Hoppas jag.

Men skrämmande…

Jag har alltid varit rädd för att någon ska tro att jag försöker vara mamma till dem, det kan jag inte vara, men samtidigt så vore det märkligt om jag inte tog ansvar i egenskap av vuxen… eller?

Knepigt det där, och som sagt skrämmande… för jag inser ju att jag inte ska ge mig på att vara något annat än den jag är, men samtidigt så har det ibland under den här veckan känts som om jag borde vara mer… ”mammalik”. Vi har ju trots allt levt ett ganska intensivt familjeliv. Och samtidigt är jag rädd för att gå över gränsen och försöka vara något som varken de eller C vill att jag ska vara, en slags mamma när mamma inte är där…

En annan del i det hela är att jag samtidigt ibland nästan känt mig som ett barn själv. Och den känslan är allt annat än behaglig. Så beroende av andra som jag varit under den här semestern har jag nog aldrig varit förr… möjligen som barn. Men jag ska inte skriva om det just nu för det har varit en underbar semester och jag tänker inte tänka på de delar som inte var perfekta. Inte just nu i alla fall…

Just nu ska jag bara njuta av minnena och flyga på små moln och försöka att inte känna den där känslan av saknad och slut som jag alltid känner efter en härlig semester.

Och så ska jag stupa i säng…