Inlägg
Jag vet att du vet…
… men jag säger det ändå.
När jag stänger av kommentarerna så finns det två andledningar.
Det första är att jag inte vill belasta mina bloggvänner med att de ska känna sig tvungna att kommentera något som jag förmodligen redan skrivit om cirka 800 gånger, eller som det inte egentligen finns något svar på. Jag vill skriva det för att det känna bra för mig att veta att någon lyssnar och läser, för att det känns bra att få skriva ned tankarna och sätta namn på känslorna, men jag vill inte att någon ska känna sig besvärad eller vara tvungen att ge en kommentar. Jag får redan så oerhört mycket av er som lämnar kommentarer, uppmuntrar och kommer med kloka råd. Vissa saker måste jag skriva, utan att få svar på.
Det finns en anledning till…
Jag vet inte hur jag ska formulera den bara utan att någon missuppfattar. Jag älskar att få kommentarer. Jag uppskattar varje ord, varje tanke som ligger bakom för det är ett tecken på att någon bryr sig. Det känns bra… oftast. Men ibland… dagar som igår och de senaste veckorna… så… Jag vet inte. Det känns lite som om all uppmuntran och alla goda råd och hejarop blir mer än vad jag riktigt kan ta till mig. Det får mig att känna mig än mer deppig och sorgsen och framför allt otillräcklig, för mina vänner borde inte behöva skriva allt det där stup i kvarten, jag borde vara så som de tycker att jag ska vara… Istället för att sitta och klaga. Förstår du?
Jag vet inte om detta låter begripligt, kanske är det bara en massa svammel från en alldeles uttröttad hjärna. Jag menar absolut inte att jag inte vill ha dina kommentarer!!!
13 kommentarer:
Ja, jag var en som lämnade kommentar och nej, jag tar inte illa upp, som jag sa redan i kommentaren, jag är en... Vad sa jag nu då???
Hm, det är fullt förståeligt Ella! Samtidigt så kan jag tänka att det är svårt att försöka kämpa att vara något man var, då, förut, innan... Är man nere så är man, är man glad så är man... OCH man förändras hela tiden...
Kram på dig och jag respekterar oftas din önskan!!!
En sak till: Vart är man alltid tillåten att vara klagande???
maria, man blir aldrig den man var, precis som du säger så förändras man varje dag. Lite åt gången.
Men vad jag menar kanske är att man kan inte… tillåta sig att ge uttryck för sina känslor offentligt. På jobb och med vänner så måste man ju ändå vara socialt acceptabel och det är man inte om man ständigt är ledsen eller frustrerad eller arg. Människor har svårt att veta vad de ska ta sig till med andras känslor så fort det är känslor inför något som är jobbigt eller svårt. Till en viss gräns, ja, men i längden, när något pågår så länge som detta… ja då tröttnar man och det blir jobbigt.
Jag vill inte vara i en situation där folk tycker att det är jobbigt att umgås med mig. Det räcker gott med de tillfällen då jag träffar människor som inte vet hur de ska reagera och agera inför mitt handikapp… och det händer tillräckligt ofta…
Så därför måste jag låtsas och till viss del gör jag det även där jag borde kunna vara mig själv, just för jag vet hur jobbigt det är för någon som älskar att se den man älskar ledsen hela tiden. Plus att jag så klart vill ha ett något så när normalt förhållande som inte bygger på medlidande... Problemet finns ju där ändå, även om jag inte ständigt påminer om det...
Jag är helt övertygad om jag förstår.Båda anledningarna är fullt begripliga. Jag tycker att du hanterar dem klokt.
Jag kan tänka mig att det under de svarta dagarna också finns en oro för att det stöd som du upplever i våra hejarop och goda råd ska sina, om du "tröttar ut oss" och inte fort nog blir "tapper och glad".
Jag kan naturligtvis inte tala för alla som kommenterar men jag har i alla fall inte satt upp någon hemlig tidtabell för hur länge jag tycker att det är OK för dig att må dåligt, eller hur många backlash du har rätt att uppleva. Detta är en process och den tar den tid den tar.Den ser ut som den gör, innehåller det den innehåller. Det är du som styr genom mörka vatten och vi står på stranden och viftar med våra respektive sjökort och ger goda råd.Men vi vet inte vart du är på väg eller vad du har i lasten som påverkar din färd. Det är du som styr och våra goda råd ska du välja bland och ta till dig det som fungerar för dig.
Som jag skrev till dig tidigare så räcker inte min inlevelseförmåga riktigt till för att fullt ut kunna förstå hur ditt liv ser ut - jag kan som sagt bara ana konturerna av kartan till detta helvete.
Våra innerligen uppriktigt menade kommentarer kan självklart bli tunga att bära ibland.Framför allt kan väl tanken på att besvara alla kommentarer bli övermäktig. Så jag tycker du gör en klok sak med kategorin "Ocensurerat". Jag kan faktiskt inte heller föreställa mig att någon av din regelbundna läsare ska ta illa upp av detta.
Vet du..
Jag kan helt klart förstå hur du menar och känner om alla hejjar rop och sånt..
Visst blir man glad. Och visst behöver man dom oftast. Vissa dagar däremot kan dom kännas *to much* Man känner att
NEJ jag orkar inte rycka upp mig.
NEJ jag VILL inte ens rycka upp mig. Iaf inte just NU.
Så dom gånger du skriver och har kommentarerna avstängda så förstår jag. OCH respekterar det.
Att jag bryr mig väldigt mkt vet du ju redan eller hur...
Kram
XENA
En liten tant
Jag sitter här och läser om och om igen. Med tårar i ögonen.
Det är nog exakt de tankarna jag har som du skriver. Man kan inte belasta andra med sina känslor hur länge som helst, någon gång måste de tröttna...
Tack... Det du skriver betyder mer än du vet.
Xena
Ja du vet hur det känns vännen.
Kram
Du behöver aldrig ursäkta dig om varför du stänger av för kommentarer. Det är bara upp till dig och jag tror att alla som läser och följer dig längst vägen förstår.
Ha det gott nu lilla vän/kram
Annelie
Tack. Men jag ville ändå förklara. Fast jag vet ju att alla vet. ,)
Å jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte kommenterat på ett tag - däremot har jag läst allt. Å just nu är det vad jag orkar och vill och jag tror inte för ett ögonblick att du tar illa upp av det.
Kram
Jag har två ... TVÅ personer i min direkta närhet som fortfarande (!) förstår att jag inte är hel. Fortfarande (och det är nu snart 3 år) kan de fråga mig hur är det EGENTLIGEN.
Och jag "vill inte vara till besvär".
Denna kommentar från mig avskyr de allra allra mest.
Så jag får hoppa. Utan livlinor. Och lita på att det är så som dom säger. Och DEN våndan förstår få. Men jag tror att du gör det.
Det är hemskt att besvära, känna att man eventuellt är till last och broms och kloss.
Men vet du. Det finns sådana människor. De är inte många. Men de finns. De som blir ledsna när du säger att du nog är till besvär eller belastning. De som vill vara nära och finnas till. Så länge som det behövs.
Återigen. Min kära blogg-vän. Käraste lilla Ella. Du är hård mot dig själv. Släpp in de som faktiskt vill vara dig nära och stå vid sidan när du snubblar. Avvisa inte. Lämna till var och en att avgöra om de vill vara där eller inte. Och du ska få se att många vill. Och känner sig inte ett dugg belastade. Snarare som att de får en ynnest i att dela med dig.
Annika
Å... Man måste inte kommentera. Man får läsa. Bara läsa.
Jag hoppas att du mår bra? Att du bara är trött av alla semesteraktiviteter och inte något värre?
Christina
Jag läser och läser igen. O så får jag tårar i ögonen. Du förstår.
Kram
Jag kommer aldrig att skriva en kommentar bara för att jag känner mig tvungen... jag kommenterar för att jag vill det!
Jag tycker om att gå hit och läsa, så mycket av dina tankar och funderingar, rädslor och måsten.. känner jag igen hos mig själv!
För mig är du helt enkelt en livlina.. så är det bara! Om jag då kan ge lite support tillbaka genom en liten ynklig pyttakommentar, ja, då gör jag det!
Ha det så himla gott..
Kram på dig..
Tänk att få vara någons livlina!!!
Wow...
För mig känns det bara som om alla andra är mina livlinor.
Skicka en kommentar